Vad är vänster om Queer? Migration, sexualitet och känslosamhet i en nyliberal värld

Följande är en översättning av Yasmin Nairs text, ursprungligen publicerad den 12 Maj 2010, vi på den Queerfeministiska Oasen vill uppmana att gå in och stötta henne.

✄—————————————————————————————————————

Vi måste förkasta skildringarna av uppgivenhet som hela tiden pådyvlas oss. De gör oss till stagnerade varelser som bönar om hjälp. Vi är alla nyliberaler nu. Vi säljer alla våra kroppar, våra liv, våra berättelser till media, för att trösta oss själva. Dessa skildringar måste utmanas och omarbetas, annars kommer vi missa den omfattande berättelsen om ekonomisk exploatering, och det förlorar vi på själva.

Min berättelse, del I

[Bildtydning: Bild på Yasmin Nair; hon lutar ansiktet mot en hand, tittar in i kameran och ler.]

zeropoint_logo”Du borde veta mer om Islam.” Jag var på ett antikrigsevent som organiserats av min vän D., och jag blev uppläxad av en inbilsk, vit, strax pensionerad marxistisk professor; den sortens person som är alltför vanlig i Rogers Park-området i Chicago, som är känt för dess självgoda, progressiva politiska hållning. Han hade precis introducerats för mig, jag med mitt uppenbart muslimska namn, och hade omedelbart bett mig klargöra några punkter gällande islam. Jag talade om för honom att jag inte visste, vilket resulterade i ovan nämnda genmäle. Jag ville trycka till Herr Marxist (hädanefter refererad som Mr. M) med ett argt svar på tal. Både D. och jag började tala om för Mr. M att jag är ateist, och jag ville även vända frågan mot honom: hur vågar du, ville jag säga, anta något om mig, baserat på min hudfärg och mitt namn? Och även om jag skulle vara muslim, varför skulle jag veta mer om islam? Du är vit, då måste du vara, öh, protestant? Men det sa jag inte, främst för att han var rejält gammal, närmare 80 kanske, och jag var rädd för att jag skulle ge honom en hjärtattack. Och för att, det erkänner jag, jag inte ville ”starta ett bråk” vid en festlig tillställning.

Mannen tittade på mig och vände sig sedan bort på ett avvisande sätt. Jag hade inte lyckats fånga hans intresse. Han hade uppenbart hoppats på att få imponera på mig med att han förstått att mitt namn är muslimskt, för att sen fortsätta prata om hur förtryckta muslimer och migranter (min dialekt avslöjar mina utländska rötter) blir av det vita U.S.A. (för att liksom bevisa sin vänsterhållning). Men jag hade inte levererat. Jag passade inte in i bilden. Det var inte tillräckligt synd om mig för hans smak.

När det talas om migranters rättigheter, så kritiserar ofta aktivister och deras anhängare ”högern”, den där grumliga organismen som de ser som en plåga när det kommer till progressiv migrationspolitik. De vänster-liberala som befolkar Rogers Park, samt mitt eget adopterade ”hemland” Uptown i Chicago, har gjort staden till en av de få blå Demokrat-utposterna, i ett hav av röda Republikaner – men de är också en samling självgoda jeppar. Jag flyttade hit från Indiana, och jag känner mig fortfarande tacksam över att bo på ett ställe där det åtminstone finns någon form av progressiv politisk hållning. Men genom åren har jag börjat tröttna på vänsterns självbelåtenhet, och jag har t.o.m. börjat uppskatta högerns rättframhet och dess tydliga indikationer.

Med det sagt menar jag inte att jag stöttar de okrönta gränsbevakarna, eller att jag gillar de paranoida skildringarna av migranter, som propageras av Rush Limbaugh och Jim Oberweiss. Men jag vet iallafall vad jag kan förvänta mig av dem. Med den förmente vänstern så blir jag ständigt förbluffad av dess självgodhet och arrogans, såsom med Mr. M. Vänstern vet inte vad de ska göra med de migranter de möter på daglig basis – utanför de förutfattade idéerna om medkänsla och desperation, som de läser in i de ”progressiva” skildringarna om migration. Det är ett djupgående symptom av nyliberalismen att ”vänstern” är lika problematisk när det kommer till migrationspolitik som högern är. Den strävar efter en trösterik tydlighet i migrationsfrågan.

Det var därför Mr. M ville göra mig till den muslimska kvinnan som kunde berätta om islam. Att behöva bemöta något så okomplicerat som en kvinna med ett muslimskt namn som inte var muslim, utan ateist, gjorde att han hellre gick iväg. Den klarhet med vilken jag, enligt honom, borde ha berättat min historia – den stackars muslimska kvinnan som kunde utgöra en autentisk röst när det kom till islam – blev istället besudlad och otydlig.

Det kanske verkar som att jag drar det hela lite väl långt; att använda ett slumpartat möte för att dra en slutsats om vänsterns misslyckande med att fullt ut sätta sig in i migrationsfrågan. Men en del av det specifika problemet med politiken i Chicago, och problemet med vänsterpolitik överlag, är dess hängivenhet till en sentimental och nostalgisk idé om Den Andre, som är djupt förankrad i en politik som handlar om desperation och räddning. Och detta misslyckande manifesteras i vardagliga bemötanden såsom den jag beskrivit ovan – trots att demonstrationer och antikrigsevenemang målar upp en bild av en starkt analytisk antietablissemang vänsterrörelse. Den här idén om hur migranter bör vara kommer att få följder. Aktivister för migranters rättigheter, såsom jag själv, finner att de behöver definiera sig själva utefter förutfattade meningar, samtidigt som vi kämpar för att utforma alternativa exempel på en verkligt progressiv migrationspolitik. På grund av detta tvingas vi ”berätta våra historier” på ett förödmjukande och förnedrande sätt, som gör oss avpolitiserade; i behov av räddning av våra vita allierade.

Dessa skildringar av desperation gör att migranter präglas av känslosamhet – som den sortens person som har en berättelse att förtälja, som en naturlig upplysare som kan delge en autentisk skildring av migration. Detta döljer i sin tur det faktum att dagens migration handlar om sökandet efter billig arbetskraft, och att migranten främst är en arbetare som är fast i det sökandet. I en kontext av queer migrationspolitik, såsom jag skriver om nedan, så gör dessa känslosamma berättelser att queers ses som borgerliga entiteter, vars liv är åtskilda de dystra verkligheterna kring arbetsorganisering.

I resten av min text kommer jag använda mig av begreppen vänster och höger, inte som några fixerade ideologier utan som de otydliga minnena av vad som brukade vara en ideologisk skiljelinje. Nyliberalismens gåva är att sådana åtskillnader inte längre spelar någon roll.

Min berättelse, del II

Jag fick min master i engelska, med en specialisering på kritisk teori; jag var queerteorins och dekonstruktionens oäkting. Efter att jag flyttade till Chicago för att jobba som docent vid Engelska institutionen på Illinois universitet, kände jag mig trött på queerteorins intellektuella otillräcklighet. Att utmana tvåkönsnormen kändes som en betydelsefull kamp när jag pluggade, men det leder inte till att ifrågasätta den ekonomiska ojämlikheten. Jag blev trött på det hopplösa och obligatoriska ‘queerandet’ som teoretiker frossade i, trött på projekt som startades i den naiva tron att om en bara hittar en queer underliggande mening i en berättelse, kunde detta leda till en vagt definierad radikal förändring. Jag tillägnade mig en aktivism och ett organiserande, som slutligen fick mig att inse den politiska konkursen i hbtq-rörelsen; som helhjärtat ägnade sig åt homo-äktenskap som den enda viktiga kampen värd att föra.

Jag har varit emot tanken på giftermål och äktenskap sen jag var åtta år, men jag ser ändå inte äktenskap eller gifta personer som det centrala problemet. Förlåt klyschan, men många av mina vänner – och en del av mina älskare – är gifta. Men äktenskap borde vara en social och kulturell fråga. Mitt problem med homo-äktenskapsrörelsen har varit att den propagerar för att prioritera tvåsamhet och ”trofasta förhållanden” som ett substitut för någon slags betydande förändring. Det är en sak att säga att bögar och flator bör kunna gifta sig på samma sätt som alla andra. Men det är en helt annan sak att säga att homo-äktenskap är höjdpunkten av hbtq-organisering, eller att bögar och flator bör kunna gifta sig för att få välfärdsbaserade förmåner genom sina makar, eller att bögar och flator som är i förhållanden förtjänar mer än sina likar som inte ingår i en tvåsamhet. Argumenten för homo-äktenskap ignorerar den krassa verkligheten att inte alla har ett jobb som ger dem förmåner, än mindre att de skulle kunna delge dessa med sina partners. Och människor borde inte känna sig tvingade att gifta sig för att få tillgång till välfärd, särskilt inte i en tid där äktenskap, som aldrig förr, ses som så oattraktivt. Tanken på att äktenskap skulle kunna tilldela folk något så enkelt som sjukvård, står i direkt motsats till kampen för allmän sjukvård. Alla ska få ta del av sjukvården, oavsett deras civilstånd.

Jag började till sist organisera mig kring den queera migrationsfrågan. Detta främst på grund av att den radikalt queera organiseringen hade imploderat i Chicago, från trycket av homo-äktenskapsrörelsen. Jag var under åren mellan 1999 och 2003 del av en nu overksam grupp vid namn Queer to the Left (Q2L). Jag gick med i Q2L på grund av dess starka kritiska hållning gentemot mainstream hbtq-rörelsen som, även innan homo-äktenskapsfrågan, var besatta av att kultivera en bild av bögar och flator som borgerliga entiteter som förtjänade ”en plats vid bordet” för att de var normala och trevliga. Under Q2Ls glansdagar kritiserade vi rika flator och bögars försök till gentrifiering av Uptown, och vi jobbade i solidaritet med organisationer såsom Community of Uptown Residents for Affordability för att försöka bibehålla lågkostnadsboendena som folk hade råd med.

Men homo-äktenskapsfrågan tog strax över både den nationella och lokala organiseringen av hbtq-rörelsen, och gruppen fylldes av vita bögar för vilka det här var den avgörande frågan. I motsats till gruppens ursprungliga anti-kapitalistiska och anti-heteronormativa principer, så började dessa nya medlemmar att jobba med äktenskaps-relaterade initiativ, som bara blev för mycket för mig att svälja. Vid det här laget var jag dessutom den enda kvinnan, den enda bruna personen, och den enda queerlästa lesbianen, vilket fick en vän att torrt kommentera; ”om du lämnar gruppen kommer vi förlora åtminstone tre av våra valdistrikt.” Jag lämnade Q2L strax innan den imploderade; kämpandes med att definiera sig som en queervänstergrupp, trots dess nya homo-äktenskapsambitioner.

Runt ungefär samma tid så kände jag mig själv utnyttjad på mitt ”jobb”, det som efterhärmade de strukturella ansvar tillhörande en fast anställning, men med fler slitsamma ansvar (docenter höll tre kurser per termin medan resten av fakulteten enbart hade ansvar för, på sin höjd, två). Att vara docent fick mig att inse hur den akademiska världen redan blivit en nyliberal fantasivärld, med dess massiva utnyttjande av billig arbetskraft; förhållanden som efterliknar den typ av arbetsmässig utsugning som präglar migrationsfrågan. Mitt liv som queer är oskiljaktigt sammanflätat med mitt liv som en f.d. docent och som aktivist med en bakgrund i lokal organisering, med all dess tvetydighet och frustrationer.

Jag tar upp detta för att det är relevant för diskussionen kring hur en progressiv och queer migrationspolitik ska se ut, och att det inte finns någon renodlad ”queer” agenda och att kategorierna ”queer” och ”migrant” är hopflätade på ett sätt som hbtq-rörelsen, och de som kämpar för en queer agenda, vägrar att erkänna. Jag vill också demonstrera att det personliga inte är politiskt, utan att enbart det politiska är politiskt och att personliga skildringar distraherar från arbetsfrågan. Jag skulle kunna berätta om hur jag levt, älskat, förlorat och levt och älskat återigen och detaljerat beskriva mitt liv som queerperson, som händelsevis jobbar med migrationspolitik.

Men det vore irrelevant för den omfattande kampen kring migrationsfrågan, som inte handlar om det oförändrade tillståndet för dem med uppehållstillstånd, utan som handlar om massmobiliseringen av miljoner papperslösa som är utsatta för våld, samtidigt som deras arbetskraft sugs ut och exploateras. En progressiv – och queer – migrationspolitik bör se utnyttjandet av papperslösas arbetskraft som dess främsta fråga, och förstå att de personliga berättelser som frammanas från migranter inte kan upprätthålla en långsiktig politisk reform. Dessa berättelser kan kanske understödja vår förståelse för migranter. Men de avvecklar vår förståelse för den nyliberala ekonomiska krisen, för vilken migrationsfrågan enbart är ett symptom. När det kommer till queerrörelsen så överskuggas migrationsfrågan av den nya verkligheten av vad som menas med att vara ”hbtq” idag – att vara definierad av en klasskategori, snarare än någon sorts politik.

Homo-äktenskap och ”homo” som klassidentitet

I U.S.A. har ”homo” blivit en separat klassidentitet. Det här är typiskt för den känsla som nu sprids i landet, även bland de mest förtryckta arbetarna – att de måste framställa sig själva som professionella, åtskilda från underklassens arbetare. Som representant vid Illinois universitet skickade jag ut ett mejl vid ett tillfälle till mina kollegor om att ansluta sig till facket. Varpå jag fick svaret ”försöker du säga att jag är samma som en lastbilschaufför?” (Svar: ”Ja.”) Denna obekvämhet kring att klassificeras som arbetare är ett problem som hotar fackorganisering mer generellt, i ett socialt sammanhang där arbetares rättigheter ses som den totala motsatsen till ”den amerikanska drömmen.” Den här attityden stöds inte minst av storföretag såsom Wal-Mart, som hotar med uppsägning om dess arbetare går med i facket.

”Hbtq-rörelsen” idag förlitar sig på illusionen om att alla hbtq-personer har samma klassbakgrund och att alla vill ha samma sorts liv (borgerligt, lyckligt äktenskap, och magiskt given allmängiltig välfärd). En del av drivkraften bakom homo-äktenskapsfrågan baseras på känslor, känslor som utgår från att alla hbtq-personer överallt är likadana när det kommer till klassidentitet. I det här fantasilandet, där alla hbtq-personer automatiskt får rättigheter och välfärd så fort de gifter sig, finns det inga uppsägningar eller arbetsskador. Med andra ord, att vara homo i U.S.A. är att ha en separat klassidentitet.

Men de fattiga bögarna och flatorna då? Delar av rörelsen har redan svar på den frågan. En lokalgrupp skrev triumferande att fattiga bögar och flator särskilt skulle vinna på rätten till äktenskap, eftersom de skulle få tillgång till välfärdsförmåner. Men det utgår från att det över huvud taget finns några förmåner att dela på, och det är mindre sannolikt bland de dåligt avlönade arbetsplatserna. Och vi borde fråga oss: hur är att kungöra giftermål som botemedlet för ekonomisk osäkerhet annorlunda från högern, som vill att kvinnor som lever på bidrag ska få äktenskapsrådgivning och som vill göra det svårare för ensamstående mammor att få hjälp? Varför skulle äktenskap, av alla saker, vara det som räddar en från klassbaserade ekonomiska problem?

Problemet är, i skuggan av nyliberalismen, att identitet – kön, etnicitet, ras eller sexualitet – har separerats från viktiga arbetsrelaterade frågor som definierar oss som arbetare. Enligt det nyliberala ramverket så kommer din identitet, som en del av en social och kulturell grupp, att skyddas bättre än dina rättigheter som arbetare. Om din arbetskamrat kallar dig något nedsättande, som har att göra med din bakgrund/sexualitet/könsidentitet/ras, så kommer hen stöta på patrull och kanske t.o.m. bli av med jobbet. Men om du får en arbetsskada, eller avskedas utan varsel, så är chanserna till att få vedergällning små, om inte obefintliga. Detta har vida konsekvenser när det kommer till hur vi ser på migrationsrättigheter, och det faktum att vi ser på migranter som personer med berättelser, snarare än arbetare. I kontexten av queer organisering kring migranter, så har rörelsen blivit kapad av mainstream hbtq-grupper, som definierar agendan enligt väldigt begränsande termer, där de separerar ”queer” från ”arbetare”.

Queera migrationsfrågor

Vilka frågor har nyligen tagits upp av queera grupper som säger sig kämpa för migranter? Jo följande: ”HIV-hindret”, som går ut på att förvägra personer med HIV/AIDS att få komma in i landet eller få uppehållstillstånd (som nu nästan hävts), par med olika nationaliteter, och asyl baserat på ens sexualitet1. Den senare frågan är tänkt att hjälpa dem som förföljs i sina hemländer p.g.a. sin sexualitet.

Vilka frågor tas upp av de som kämpar för migranters rättigheter? Just nu så är den mest angelägna frågan den om de s.k. ”omatchande numren”. Enligt de nya lagarna som fått fotfäste i hela landet, så måste arbetsgivare verifiera att deras anställda har personnummer som matchar deras namn. De som inte matchar blir rapporterade och tvingas utvisas. Systemet har många brister, inte minst att de som har ett legitimt personnummer blir rapporterade av misstag. Men framför allt så läggs vikten vid att ertappa ”illegala” flyktingar, istället för att ifrågasätta de fundamentala orsakerna till varför här finns så många papperslösa människor, som är villiga att riskera sina liv genom att använda sig utav falska personnummer. Och sen har vi razziorna såklart, vid fabrikerna och andra arbetsplatser över landet, som går ut på att gränspolisen sveper in, arresterar och fängslar eller deporterar tusentals lågavlönade arbetare. Papperslösa blir misshandlade och tusentals försvinner från sina lågavlönade bostadsområden, och de syns aldrig till igen.

Varför verkar dessa två ståndpunkter så oförenliga? Varför framställs det som att queera migranter inte har något gemensamt med övriga migranter? Varför låtsas den mainstreama hbtq-rörelsen, som en gång allierade sig med arbetarkampen, om som att arbete och exploatering inte längre är en del av dess identitet? För att förstå varför är det viktigt att undersöka hur hbtq-organisering har förändrats de senaste 30 åren.

I början av boken, Media/Queered: Visibility and Its Discontents, skriver Kevin Barnhurst skarpsinnigt att ”ett resultat av frigörelsen för hbtq-personer har varit heltids-homot, som jobbar vid skiljelinjen av queera och straighta communitys.” Han pratar också om uppkomsten av queer organisering i AIDS-epidemins kölvatten, när vi behövde skapa vår egen vård och stödtjänster. I det långa loppet så har synliggörandet av yrkesverksamma hbtq-personer gynnat rörelsen. Men det har också betytt att för att kunna vara öppet hbtq, särskilt på ens arbetsplats, måste vi förskjuta eller glömma andra aspekter av våra liv, bl.a. vår rätt till kollektivförhandlingar. I en uppsats ”Yrkesverksamma homosexuella” från samma bok, skriver Katherine Sender om en ”ingenjör och medordförande vid en arbetargrupp för hbtq-personer som var del av ett högteknologiskt företag” som ”hade förbjudit sådana grupper i åratal, då de var rädda att de skulle fungera som fackförbund.”

På det här sättet så är vad som framställs som en progressiv agenda – att låta folk leva öppet med sina identiteter – i själva verket en klassisk nyliberal lockpris-taktik. Du kan få ha din identitet, eller så kan du få arbetarrättigheter. Men det blir mer och mer svårt att få båda.

Vad kostar arbete? Nyliberalism, migration och användandet av affektkänslor

Teoretiker som studerar nyliberalism, som till exempel David Harvey och Naomi Klein, har förklarat dess huvudsakliga kännetecken; intensiv privatisering, som genom de finansiella institutionerna och strukturerna styr vårt vardagliga liv. Men för att kunna existera på det sättet som nyliberalismen gör, så behöver den kunna väcka affekt och känslor. Med andra ord, för att mildra och distrahera oss från smärtan orsakad av privatisering, så måste vi gilla oss själva som människor och som varelser bestående av identiteter – som människor med berättelser. Det här är särskilt tydligt i den pågående diskursen om migrationspolitik.

Migration och migrationspolitik porträtteras ofta som en kris. Men den riktiga krisen är den som orsakas av sökandet efter billig arbetskraft, lagstiftningar som NAFTA, och det faktum att folk tvingas förflytta sig från norr till söder och från öst till väst, och riskerar sina liv, bara för att kunna försörja sig. Den stadiga strömmen av papperslösa personer mellan nationsgränserna är ett symptom på krisen, inte själva krisen i sig. Att konstant utmåla migration och migrationspolitik som en ”kris” resulterar i en avhumanisering av migranter och flyktingar.

För att kunna bekämpa denna avhumanisering, och för få allmänheten att begripa konceptet kring papperslös arbetskraft, så har vänstern känt sig tvungen att använda sig av en retorik som handlar om den ”goda” migranten eller flyktingen. Detta kräver ett anspelande på affekt och känslor, inbakat i berättelser om beundransvärda, hårt arbetande migranter, som återupplivar bostadsområden och som bidrar till den lokala ekonomin. I U.S.A. så har konceptet ”familjers återförening” länge varit en grundsten i försöken till att reformera migrationspolitiken. Tanken är att den svåra situationen för papperslösa skulle förbättras om också deras familjer tillåts komma hit. I den senaste dusten kring migrationsfrågan så argumenterades det ivrigt, bland flera grupper, att frågor som handlar om H1-B-arbetare2 inte är förenliga med frågan om migranter som separerats från sina familjer. Detta gjorde återigen migrationsfrågan till en känslofråga och raderade subtilt det faktum att migranter med familjer också är arbetare, inte bara familjemedlemmar. ”Familjers återförening” blev trumfkortet i en större del av rörelsen för migranters rättigheter – och det misslyckades med att leda oss någonvart.

När det kommer till migranter, så återfinns särskilt den här bilden av ”familjen” som består av ett glatt, mysigt hem, som är väldoftande av kryddor och hemlagad mat, som inger trygghet och fina värderingar till efterkommande generationer. Men vad händer med dem som inte har tillgång till en sådan familj, av eget val eller på grund av andra omständigheter? Vad händer, till exempel, med queera migranter som har blivit utkörda av sina familjer eller som inte vill vara en del av ett community där de inte kan vara öppet homosexuella? Eller med dem, vare sig de är queera eller inte, som utsätts för våld inom familjen? Exkludering, homofobi, och missförhållanden är inte enbart en fråga för migrantfamiljer – men varför antar vi att dessa skulle vara mer idylliska, lyckliga eller säkrare än ”amerikanska” familjer?

Dessutom så raderar retoriken kring ”familjers återförening” arbetarfrågor, som är oerhört viktiga för hur familjer fungerar i sina nya bostadsområden eller städer. Genom att beskriva familjer med affektiva termer, så gör det att vi glömmer att nyliberalismen allt mer använder hela familjer som arbetskraft. Ta till exempel den populära idén om affärer som drivs av migrantfamiljer, som återupplivar bostadsområden. I verkligen så bidrar de, liksom de andra lågavlönade migranterna som bor i området, till upptakten till gentrifiering. Tillslut så kommer de migranter som klarar sig bättre tillhöra de som gentrifierar området, medan resten förskjuts längre ut i stadens förorter, för att sedan transporteras in till de byggnadsarbeten som finns i de ”finare” områdena.

Mainstreamrörelsen för migranters rättigheter har alltså kämpat med frågan om hur migranter kan göras mer begripliga för ”resten” av U.S.A. (vi har alltså inte förlikat oss med tanken på att mer än 12 miljoner migranter nu utgör ”oss”). Som läget ser ut nu så är arbete konstant åtskilt från arbetarna själva. I dagsläget, efter det oväntade misslyckandet med förhandlingarna som pågick under 2006, så finns det nu tecken på att arbetarvänliga grupper, såsom March 10-rörelsen, är på väg tillbaka, och med en fokus på att migrationsrättigheter ska ses på som arbetares rättigheter. Denna fokus verkar queerrörelsen helt ha gått miste om, som istället fokuserar på migrationsfrågor som berör folk på ett känslomässigt plan, och som därför mer troligt kommer att lyssnas på.

Vad för sorts berättelse?

Vad skulle det innebära att skapa en sann progressiv och queer migrationspolitik, med tanke på de begränsningar vi står inför, och med tanke på att både vänstern och mainstream-media vill ha de mer lättbegripliga berättelserna baserade på medkänsla och desperation? Är det ens möjligt att ”berätta en annan sorts historia” och att övertala läsare och andra aktivister att ha en mer användbar och grundläggande analys? Spelar ”queer” någon roll – och bör det göra det? Med tanke på hbtq-rörelsens mainstreama, ofta kapitalistiska och anti-arbetar-tendenser, är det ens användbart att skapa en queer migrationspolitik?

Under 2008 organiserade några av oss från CLIA (Chicago LGBTQ Immigrant Alliance) ett endagsforum, Migration vid gränsen: dagsarbetare, sexarbetare, våld i nära relationer & HIV (Immigration at the Margins: Day Laborers, Sex Workers, Domestic Violence & HIV). Som en av huvudorganisatörerna var jag extra intresserad av ämnet sextrafficking. Min tidigare forskning indikerade att mycket av hypen kring ämnet var ett resultat av medias fascination av sexuellt obscena berättelser om vackra, unga flickor som blir våldtagna och inlåsta av giriga människosmugglare. Jag visste också att rapporteringen av sextrafficking åsidosatte problemet med trafficking av övrig arbetskraft. Tusentals arbetare smugglas dagligen över nation- och statsgränserna, och tvingas leva under fruktansvärda förhållanden med låga eller inga löner, men media tycker inte att deras berättelser är sexiga nog.

Men sedan hörde vi talas om dagsarbetare i Kalifornien som blivit tvingade att utföra sexarbete. Fanns det någon sanning i detta, och skulle det isåfall bekräfta idén om sextrafficking som ett vidsträckt fenomen? Jessica Acee, dåvarande medlem i Latino Union, avfärdade rapporteringen som mediahysteri, men påpekade också skarpsinnigt att ”på ett sätt, vare sig de utför sexarbete eller ej, så säljer dagsarbetare redan sina kroppar, eller blir exploaterade eller är överlevare på något sätt.” Acees uttalanden illustrerade huvudsyftet med Migration vid gränsen och demonstrerade att det avgörande faktumet vi bör ha i åtanke, när vi diskuterar migration och migrationspolitik, är att vi inte kan göra en tydlig uppdelning mellan de typer av arbete som migranter utför, och att vi bör återgå till att fokusera på arbete och arbetets koppling till kön och sexualitet. Ett sådant fokus kan bara uppstå om vi erkänner de queert könade kontexterna i vilka arbete existerar.

Sextrafficking, och medias besatthet av det, är ett typexempel. Som Acee poängterade så både sexualiseras och smutskastas migranter, baserat på kön. Enligt dessa skildringar, så är offren vackra, långhåriga, olyckliga kvinnor, som är fast i ett nätverk bestående av våldtäkt och tortyr. Gång på gång så låtsas diskursen kring sextrafficking om som att arbete inte är inblandat. Det medges inte att kvinnor, och även kanske män, säljer sex frivilligt, eller att migranter kanske också är sexarbete, eller att sexarbete är ett arbete i sig. På grund av sin oanständiga natur, blir sex ett sätt varpå en kan föreställa sig den sexualiserade migrantkvinnan eller den dominanta och brutala migrantmannen (trots att smugglare kanske främst är amerikanare). Sex, i den här kontexten, upprätthåller vår bild av den stackars migrantkvinnan – Den Andre – som är i behov av räddning.

Sådana skildringar bortser också från hur sexhandeln ser ut för dem som inte klassificeras eller blir lästa som migranter eller queer. Hur hanterar vi berättelser om unga kvinnor och män, som många gånger är queer, men också ofta inte är det, som utbyter sexuella handlingar mot skydd från personer som arbetar inom polisen och rättsväsendet? Vem utbyter sex mot att inte bli arresterad, och vems sexuella identitet räknas inte för att det inte spelar någon roll för dem, eller för att deras liv inte tillåter dem den lyxen att kunna vara öppna med sina queera identiteter? Hbtq-communityt, som är på ständig jakt efter sanna och respektingivande berättelser, märker inte ens de som lever dubbla liv som papperslösa, lågavlönade arbetare och sexarbetare.

Men de här berättelserna spelar visst roll och de kan bidra till en större, fundamental omvärdering av vad som räknas som en progressiv migrationspolitik. Det är viktigt att ha i åtanke att Acee, som själv inte identifierar sig som queer och som inte representerar en queer organisation, framförde en imponerande analys om hur kön, sexualitet och arbete fungerar i en nyliberal struktur som vill ha billig arbetskraft. Tanken är helt enkelt att en queer migrationspolitik som centrerar arbete inte handlar om att lokalisera queerpersoner och deras berättelser, utan handlar om använda sig utav en specifik analys och aktivism som möjliggörs genom en queer förståelse. Att endast framhålla våra förhållanden, våra familjer, och våra kärleksliv på ett okomplicerat sätt, som är både heteronormativa och homonormativa, är att förkasta queeranalysens möjligheter och att gå på en förenklad idé om att flator och bögar är ”precis som oss”.

Personliga skildringar kan göra strukturella förhållanden mer lättbegripliga. Men kan vi använda oss utav dem utan att köpa anspelandet på medkänsla och desperation? Medan vi närmar oss det som progressiva personer hoppas blir en radikal förändring i politiken, kan vi också börja ifrågasätta kostnaderna och baksidan av att skildra personliga berättelser. Vilka bildspråk och känslor styr dem? Om de kom från arga migranter som kraftfullt höjde sina röster, och inte från uppgivna människor, skulle vi vara benägna att lyssna? Kan vi se hur vår vänsterpolitik isolerar oss från behovet av att granska våra egna ideologier och sätten varpå vi klassificerar människor som Den Andre? Kan vi använda oss utav skildringar som inte bekräftar vår godhet eller hur rätt den amerikanska drömmen är?

Vi måste förkasta skildringarna av uppgivenhet som hela tiden pådyvlas oss. De gör oss till stagnerade varelser som bönar om hjälp. Vi är alla nyliberaler nu. Vi säljer alla våra kroppar, våra liv, våra berättelser till media, för att trösta oss själva. Dessa skildringar måste utmanas och omarbetas, annars kommer vi missa den omfattande berättelsen om ekonomisk exploatering, och det förlorar vi på själva. Och till skillnad från hur jag bemötte Mr. M så måste vi vara beredda på att starta bråk när vi gör detta.

1Nyligen har detta överskuggats av DREAM-aktivister som använder sig av slagordet ”Papperslös och orädd” (Undocumented and Unafraid), vilket anspelar på jämförelsen mellan att ”komma ut” som hbtq och att ”komma ut från skuggan” som papperslös. Det här är en problematisk och oroväckande strategi som både kapitaliserar på den nyliberala tendensen att göra alla politiska kamper till rent personliga, samt underblåser hbtq-rörelsens sympati och stöd för en lagstiftning som mer eller mindre förstärker militariseringen av våra liv. Jag kommer skriva mer om ”Papperlös och orädd”-rörelsen under de kommande månaderna. Håll utkik på min hemsida för mer information.

2 H1-B-arbetare har fått ett tillfälligt visum för att kunna arbeta. När arbetet är över måste de ansöka om ett annat visum eller hitta en annan arbetsgivare, annars måste de lämna landet.

Vad är vänster om Queer? Migration, sexualitet och känslosamhet i en nyliberal värld

Minns hyllningen till sexarbetare i Stone Butch Blues

Följande text publicerades ursprungligen på Tits and Sass och är skriven av Caty Simon.

✄—————————————————————————————————————

Leslie Den queera författaren, socialisten och transpersonen Leslie Feinberg dog förra veckan. Händelsen fick mig att minnas hur jag satt på golvet i bokhandeln Barnes and Nobles när jag var 17 och läste hens1 mest kända verk Stone Butch Blues; en bildningsroman som utspelar sig i U.S.A. på de lesbiska arbetarklassbarerna under Stonewall-eran. Jag var alldeles tagen av boken och sättet som den sammanförde klasskampen, transkampen och queerkampen på ett så tydligt sätt. Jag är inte den enda sexarbetaren för vilken den här boken var viktig. När jag skrev till sexarbetaren och transmannen Cyd Nova, programansvarig vid St. James Infirmary2, svarade han såhär:

När jag läste Stone Butch Blues för nio år sedan, höll jag precis på att börja förstå att min könsidentitet var något annat än kvinna, och detta medans jag jobbade som strippa och upplevde att strippklubben var det enda stället jag kände mig hemma… Sättet som boken illustrerar hur det är att vara i konflikt med världen, samt den specifika känslan av att behöva hitta ett sammanhang som kan guida en till ens sanna jag, som lär en att navigera mot strömmen – att få läsa detta var så oerhört viktigt för mig då… Jag skulle säga att den här boken gav mig grundmaterialet för att förstå mitt behov av att transitionera, innan internet blev en sån kraftkälla för transpersoner.

Faktum är att förra veckan så översvämmades mitt nyhetsflöde på Facebook av sexarbetande queers och transpersoner som länkade till dödsannonser om Feinberg. Många av oss kan identifiera sig med hens texter om att hitta sina likar, och att jobba jämsides med dem på fabriker, barer, klubbar, och på gatan för att överleva. Därför blev jag så förtvivlad när jag hörde från The Toast att Stone Butch Blues har gått ur tryck3. (‘Hur är det ens möjligt när varenda flata in U.S.A. har åtminstone två upplagor i sina bokhyllor?’ frågade sig redaktören Mallory Ortberg.) Men det jag minns mest tydligt är när jag läste om boken i tjugoårsåldern och insåg hur stor del av den faktiskt handlar om att värdesätta sexarbetande femmes4 som en del av queercommunityt.

Jess & MilliHuvudpersonen, den unga stone butchen5 Jess, blir vägledd av sexarbetande femmes under sina tonår. Något av det första hon lär sig är att visa ömhet och respekt för gatubaserade sexarbetande femmes, som kanske precis behövt bemöta en obehaglig eller våldsam kund. Hennes första dans är på en gayklubb tillsammans med en sexarbetande femme, och första gången hon har sex är det med en Svart sexarbetande femme vid namn Angie.

”Skäms inte över att vara stone kring ett proffs,” säger Angie till Jess, ”vi är en stone yrkeskår.” Både butchar och sexarbetare bär på ett arv av könat och sexualiserat våld, och det antyds i Blues att de är motparter; de är menade att skydda och ta hand om varandra. Feinberg skriver om Jess förhållande med femme-strippan Milli: ”Vi var jämlikar när det kom till integritet… För att överleva som stone butch eller stone proffs måste en kunna uthärda denna värld.” Medans Jess dansar med den gatubaserade sexarbetaren Yvette, hennes första dans med en lesbisk femme, reflekterar hon:

Jag trycker aldrig mitt lår mot hennes skrev… Jag vet att hon har blivit svårt sårad där. Även som ung butch var den delen av min kropp något jag skyddade. Jag kände hennes smärta, hon förstod min. Jag kände hennes begär och hon väckte mitt.

Milli utropar till Jess:

”Det är såhär proffs och stone butchar är. Vi passar ihop helt enkelt… Ni är de enda kvinnorna i hela världen som smärtar på nästan samma sätt som jag gör, fattar du?”

Blues präglas av intensivt och brutalt polisvåld – vid strejkbryterier och bar-razzior. Polisen våldtar och misshandlar både butcharna och femmesen, men Jess reflekterar över att de utstuderat hoppar på sexarbetarna och behandlar dem än värre.

Många av femmesen som polisen visste var prostituerade blev slagna och separerade från resten av oss. Vid det här laget visste jag att det åtminstone skulle krävas en avsugning för att de skulle bli släppta samma kväll.

Så det Jess säger att hon lärt sig som tonårsbutch är ”att rädas polisen som sin dödsfiende och att hata hallickarna, som kontrollerade så många av de liv som tillhörde kvinnorna vi älskade.” Den här ståndpunkten är så annorlunda från de flesta av den tidens feministiska queera texter när det kommer till sexarbete. Se kontexten till det uttalandet – detta är inte carceral-feminism6. Detta är arbetarklass-, sexarbetarinkluderande, trans- och queerpolitik. Detta är hat mot hallickar för att de utgör ett annat system av övergrepp och kontroll på samma sätt som polisen gör, inte hat mot hallickar som sådana, eller hat/förakt mot dessa kvinnors val – nej, det här är ”kvinnorna vi älskade.”

Men allt är inte rosenskimrande när det kommer till relationerna mellan butchar och sexarbetande femmes, och Feinberg räds inte att tackla horfobin inom queercommunityt i sitt skrivande (även om detta skedde innan ”horfobi” ens var ett ord). Milli och Jess bråk, om Millis återgång till sitt arbete, kan alla sexarbetare – som någonsin haft en någotsånär accepterande partner som fortfarande har problem med att helt och hållet förstå – känna igen sig i. Milli slutar dansa på strippklubben under en period efter att ha blivit illa misshandlad av en kund, som visar sig vara en polis som inte var i tjänst. När sedan Jess förlorar sitt arbete på fabriken så överväger Milli att återgå till strippandet. Jess oroar sig för Milli, som är rättmätigt irriterad över tanken på att hennes partner ska tala om för henne var hon bör göra, och hon poängterar att Jess är i lika stor fara på sitt tillfälliga jobb som vakt på en klubb. Jess skriker:

”Ända sedan du träffade mig har du väntat på att jag ska göra ett enda jävla misstag, komma med minsta lilla kommentar om att du är ett proffs! … Jag har aldrig gett dig skit för det här. Men varje gång vi bråkar så ligger du på lur, du hoppas på att du ska göra mig så arg att jag ska begå ett misstag. Så att du kan lämna mig sen…”

Feinberg avslöjar skickligt huvudpersonens omogenhet genom att låta henne bete sig på det sättet vi alla har bevittnat, när det kommer till partners som vill påminna oss om vilka helgon de är; för att de tolererar oss, och att de bara kallat oss ”hora” den där enstaka gången. Milli ger svar på tal till Jess nonchalanta okunnighet:

”Har du nånsin tänkt på att jag kanske känner mig obekväm på krogen?”
Det hade jag inte tänkt på över huvud taget.
”Varför då?” frågade jag förbryllat.
”För att folk har en attityd mot oss.”
”Vad snackar du om? Det är ju en massa kvinnor på krogen som är proffs.”
”De är småstadstjejer som fnaskar för att betala hyran. De skäms över det de gör. De hänger sig inte åt det här livet på samma sätt som resten av oss… De är dina likar, inte mina. Mina likar är de kvinnor jag dansar tillsammans med. Det är de som håller mig om ryggen.”

Jess försöker förgäves hitta ett vanligt jobb innan Milli måste återgå till dansandet för att försörja dem, men som alltid låter Feinberg en äldre sexarbetande femme få sista ordet: Justine vid baren förmanar Jess att ”lägga av med dramat,” och ”växa upp,” såvida Jess inte vill förlora Milli måste hon lägga ner sin paternalistiska attityd gentemot hennes yrke.

Ändå tar förhållandet slut när Jess får för sig att besöka strippklubben Milli jobbar på, då hon är rädd att om hon inte gör det, kommer hon aldrig förstå henne. Dessvärre rådgör inte Jess med Milli om detta beslut på förhand, och att Jess dyker upp oinbjuden för att stirra på hennes nakna dans får Milli att packa sin väska och lämna henne. Men inte förrän de två utbyter ett ömt farväl där Jess erkänner att när hon såg Milli arbeta tänkte hon ”hur modiga ni är allihop… Jag skulle aldrig kunna slåss naken.” Och till skillnad från de heterocissnubbar de flesta av oss har dejtat, som, när de gör slut med oss, svär på att de aldrig kommer dejta en hora eller strippa någonsin igen, så sammanfattar Jess slutet på sitt förhållande med Milli, när hon pratar med sin vän Edwin, genom att säga att ”jag fuckade verkligen upp det här.”

I slutändan så gör Feinberg det här – Jess intrång i Millis klubb – till ett sätt att kvalificera sexarbete som en del av spektrumet av queert arbete, i en bok som skildrar detta arbete – om butchflator som finner sin naturliga plats i fackföreningarna, som skriker mot strejkbrytarna och som lider av arbetsskador. ”Det här är ju, trots allt, ett arbete,” låter Feinberg Jess observera, ”… som ger bra betalt för kvinnor som kan ta hand om sig själva.”

Milli låter Jess lära sig en viktig läxa om förhållanden mellan marginaliserade personer innan hon drar:

”Minns du när du höll om mig och sa att du skulle skydda mig, att du inte skulle låta någon skada mig? … Det var inte fel av dig att säga så, min älskling. Alla vill höra det där när de har skadats. Problemet är att du trodde på det själv. Du kan inte skydda mig, raring. Jag kan inte skydda dig.”

Även om världen som beskrivs i Blues framställer stone butchar och sexarbetande femmes som naturliga partners, som håller varandra om ryggen, så introducerar Feinberg också begränsningarna kring detta partnerskap, genom den praktiska visdom som kommer från ett sexarbetarperspektiv. Feinberg är alltjämt en realist. I den här världen finns det inte en chans att kärlek kan vara nog, när det kommer till förtryckta personer. Som Jess vän, den Svarta butchen Edwin, säger om sitt förhållande med femme-strippan Darlene: ”… det är annorlunda mellan en butch och ett proffs. Det är kärlek utan illusioner.”

Även om den här kärleken är utan illusioner, en kärlek som inte alltid kan övervinna allt, så är det ändå en bestående kärlek. När jag nu läste den här boken en tredje gång, för att kunna skriva den här texten, så blev jag överväldigad när jag insåg vilken enorm kärleksballad till sexarbetande femmes den är.

I efterdyningarna av orättvisorna kring Ferguson-domen, Marissa Alexanders vädjan efter att ha åtalats för ett brott bestående av att ha försvarat sig själv mot våld i en nära relation, och sexarbetar- och transaktivisten Monica Jones överklagan av falska åtal för ”manifestering av prostitution,” är det mer viktigt än någonsin att folk läser Leslie Feinberg. Stone Butch Blues förkroppsligar intersektionalitet innan det blev ett sådant slagord för den nya generationens vänsteraktivister. Den berättar historien om en ung judisk maskulin progressiv arbetarklassperson som kämpar mot homofobi, transfobi, Vietnamkriget, som är en del av klasskampen, och som allierar sig med sina Svarta vänner i kampen mot rasism. Men det är särskilt viktigt att hålla Feinbergs verk vid liv eftersom hen var en feministisk, queer transikon, som stod beslutsamt på samma sida som sexarbetare.

•••

1 Hen är det pronomen som Leslie Feinbergs partner sedan en lång tid tillbaka, Minne Bruce Pratt, använde i dödsrunan i The Advocate. Jag inser att The Advocate är långt ifrån ofelbar som källa när det kommer till transfrågor, men det är det senaste uttalandet kring Feinbergs pronomen från någon som stod hen nära.

2 En yrkesbaserad läkarmottagning av och för sexarbetare och deras familjer som har funnits i San Francisco sen 1999.

3 En gratiskopia går att ladda ner samt läsa online, men att köpa boken i andrahand, via webshoppar såsom Amazon, kan kosta uppemot 700 kronor.

4 Femme är en lesbisk, queer- eller transperson som har ett feminint könsuttryck. Klassiska femme-attribut kan vara läppstift/smink, högklackat, långt hår osv – alltså uttryck som kopplas till kvinnlighet.

5 En stone butch är en butch som inte vill att någon rör hennes könsorgan vid sex. Det är en äldre identitet som kommer från mitten av 1900-talets lesbiska barer, men många inom queercommunityt, inte bara butchar, identifierar sig fortfarande som stone än idag.

6 Carceral-feminism är en term som beskriver de olika feministiska teorierna och praktikerna som vill hantera feministiska frågor genom lagstiftning och genom (hotet om) fängelsestraff. Carceral-feminism består av förbudsivrande feministiska aktivister som har en lag-fokuserad agenda och som gör en förflyttning från välfärdspolitik mot en straffpolitik, som är tänkt att upprätthålla feministiska målsättningar.

Minns hyllningen till sexarbetare i Stone Butch Blues

Ludo Foster om att vara en ickebinär transman som rasifieras

Idag gästbloggar Ludo Foster hos oss. Följande inlägg är en översättning av hans text från The New Agender.

✄—————————————————————————————————————

LudoLudo är en ickebinär transman som rasifieras. I detta unika och mycket personliga gästinlägg skriver han om grupper inom transcommunityt som tenderar att glömmas.

Jag förkastar det traditionellt västerniserade, patologiserande, binära transnarrativet. Det är det som säger att vi misslyckas, samt att narrativen bestående av skinn, ben och kropp är de enda historierna som vi kan berätta. Det är det som säger att vårt huvudmål bör vara att göra oss ”synliga”, konsumerbara, och angenäma, enligt den kapitalistiska makten. Detta är helt enkelt inte sant.

Som mixed transman, som drar fördel av mansprivilegier, så känns min ickebinära identifiering som en avsiktlig och medveten radikal motståndsgest, i ett samhälle där ickebinära könsidentiteter raderas för att passa en bredare diskurs. En diskurs där eurocentriska samhällen har blivit mer obekväma med, och rädda för, ickebinära, rasifierade, köns- och sexuella identiteter.

Personligen förkastar jag konstruktionen av garderoben och komma-ut-narrativet. Vissa av oss kunde aldrig vara ”i garderoben;” de av oss som inte på ett lämpligt sätt är ”det ena eller det andra.” Vi är personer med kulturer och erfarenheter som sträcker sig bortom de kapitalistiska systemen baserade på ekonomiskt förtryck, ägande, nybyggarkolonialism och äganderätter.

Det finns ingen garderob. Vi kan inte gömma oss; vi vars liv alltid är offentlig egendom. Transkvinnor som rasifieras har kroppar som alltid är synliggjorda, samtidigt som transpersoner som är sexarbetare granskas och är under daglig övervakning. De har aldrig haft lyxen att kunna gömma sig. Dessa personer är de sanna pionjärerna för dagens kamp, kampen som transpersoner tvingas möta.

Transkvinnor kanske erkänns på transpersoners minnesdag, men de är ofta osynliggjorda och försummade av samma transrörelse som de själva var med och startade. Jag står i solidaritet med mina transsystrar, det kommer jag alltid att göra.

De av oss med s.k. synliga olikheter, existerar som en kraftfull påminnelse om att livet är komplext, rikt och ofta oförståeligt. Vi är här, vi finns, vi mångtydiga människor, av vilka inget kan antas eller tas för givet – oavsett hur mycket detta rör ihop det hela.

Därför har det har varit bekräftande för mig att ta tillbaka min blandade könsidentitet. Det känns som en kraft. Som ickebinär transman som rasifieras vill jag skapa mitt egna avkolonialiserade maskulinitetsnarrativ. Jag vägrar suddas ut!

Rekommenderade webbplatser

Om du vill veta mer om minoritetsgrupper inom transcommunityt, eller träffa andra som har en liknande bakgrund som dig själv, ta en titt på Ludos rekommenderade länkar nedan.

1. Naz Project London (NPL) delger information om sexuell hälsa samt HIV prevention och stödverksamhet till Svarta, Asiatiska och etniska (BAME) minoritetscommunitys i London. De specialiserar sig på att tillgodose kulturellt anpassade tjänster och en stöttande miljö som möjliggör tillgång till hälsovård.

2. TransMuslims är en diskussionsgrupp per email för Muslimer som identifierar sig som trans, och för de som ser sig själva som könsvarierande.

3. Sabah Choudrey är en pakistansk transaktivist med en passion för sitt community.

4. Age UK har resurser för äldre medlemmar av HBTQ-communityt.

5. Shakie Women’s Aid är en organisation i Edinburgh som erbjuder stöd till Svarta eller etniska minoritetskvinnor som utsätts för våld i nära relationer som identifierar sig som lesbiska, bisexuella, trans eller intersex.

6. Absolute Freedom Buddhist Group tillhörande SGI-UK tillför Buddhism till HBTQ-communityt.

7. Action for Trans Health ämnar att förbättra transpersoners tillgång till vård.

8. Om transkvinnorna som rasifieras som var pionjärerna för HBTQ-rörelsen.

9. Terrence Higgins Trust erbjuder gratis, förtroligt och ickedömande stöd, råd och medicinsk vård för cis- och transpersoner som är sexarbetare och eskorter.

Om Ludo

Ludovic Foster är en genusforskare vid Sussex universitet. Ursprungligen från södra Wales men nu bofast i östra Sussex. Han är en transman som också har en ickebinär identitet som påverkar många delar av hans liv. Han är är starkt engagerad i många saker, bl.a. musik, resor, litteratur, queerpolitik – att avveckla patriarkatet, kämpa för sexarbetares rättigheter, social rättvisa, kreativa kollaboreringar och att bygga solidaritet och förståelse över sociala gränser, samt katter.

Följ Ludo på twitter här.

Ludo Foster om att vara en ickebinär transman som rasifieras

Intervju med Angela Davis

angela

Följande text är en översättning av en intervju med Angela Davis av Siobhan Brooks. Intervjun var ursprungligen publicerad i Hastings Women’s Law Journal Vol 10, no 1, 1999 issue, och kommer från Siobhans bokprojekt Dancing Shadows: Interviews with Men and Women Sex Workers of Colour. Intervjun har översatts med tillstånd av Siobhan Brooks samt Hastings Women’s Law Journal.

✄———————————————————————————————————————–

Angela Y. Davis är en professor i medvetandehistoria vid University of California, Santa Cruz. Hon blev utsedd till ordförande för Afroamerikanska och feministiska studier vid universitetet 1994. Hon har skrivit otaliga artiklar och uppsatser, samt fem böcker, bl.a. Women, Race and Class. Hennes senaste bok Blue Legacies and Black Feminism fokuserar på ett begynnande feministiskt medvetande i de tidiga blueskvinnornas verk. Hon blev frikänd 1972 från falska mordanklagelser, kidnappning och konspirerande, och blev sedan en forskare och kämpe för mänskliga rättigheter. I denna intervju delger hon sin erfarenhet från den tid hon spenderade i fängelse tillsammans med sexarbetare, och hennes syn på feminism och aktivism bland unga.

Siobhan Brooks var en facklig organisatör vid Lusty Lady Theater, som organiserade sig tillsammans med SEIU, Local 790*. Hon är en doktorand vid New School for Social Research där hon forskar i sociologi, samt är styrelsemedlem i EDA. Hennes texter har publicerats i Z Magazine (januari 1997), Whores and Other Feminists (red. Jill Nagle, Routledge, 1997), Sex and the Single Girl (red. Lee Damsky, Seal Press, 2000), och Feminism and Anti-Racism (medred. France Winddance Twine och Kathleen Blee, NYU Press, 2001).

•••

Siobhan Brooks: Hur var din erfarenhet under tiden du var fängslad tillsammans med sexarbetare? Vad var dina observationer kring hur sexarbetare behandlades?

Angela Davis: En sak som jag kommer ihåg från min tid i fängelset i New York för tjugosju år sedan är att ett stort antal sexarbetare blev kontinuerligt arresterade. Under mina sex veckor på New York Women’s House of Detention, så slog det mig det faktum att domare mer sannolikt frigav vita prostituerade mot egen borgen, än Svarta eller Puertoricanska sexarbetare. Nästan nittionio procent av fångarna i det här fängelset – vissa som liksom jag väntade på en dom och andra som tjänade av sina straff – var kvinnor som rasifierades. Kvinnorna talade mycket om de olika sätt rasism manifesterades i det straffrättsliga systemet. De talade om sätten som ras avgjorde vem som hamnade i fängelse, vem som stannade i fängelse och vem som inte gjorde det. Under den korta tid som jag var där, så såg jag en mängd vita kvinnor som hade arresterats för anklagelser om prostitution. För det mesta blev de frisläppta inom några timmar.
På grund av de problem kvinnorna hade med att försöka få ihop borgenssummor, så bestämde vi oss för att jobba med kvinnor i ‘den fria världen’ som organiserade sig kring att finansiera kvinnors borgen. Kvinnorna på utsidan strukturerade upp och samlade ihop pengar och vi organiserade kvinnor från insidan. De som anslöt sig till kampanjen gick med på att fortsätta arbeta med borgeninsamlingen på utsidan, när deras borgen väl hade betalats med pengar från organisationen. En hel del sexarbetare involverade sig i den här kampanjen.

SB: Vad för slags övergrepp mot sexarbetare som rasifierades bevittnade du?

AD: Jag minns inte att sexarbetare utsattes på ett utstuderat sätt, men jag bevittnade en stor mängd verbala övergrepp som riktades mot alla fängslade kvinnor. Fångar, särskilt fångar som är kvinnor, behandlades, och behandlas fortfarande, som om de inte har några rättigheter. De infantiliseras – till exempel så hänvisas de som ”flickor.” Jag har bevittnat en stor mängd verbala övergrepp gentemot kvinnliga fångar, inte enbart från mina personliga erfarenheter som fånge, utan även i det arbete jag utfört som lärare på San Francisco County Jail – där Rhodessa Jones producerade en kollaborativ teaterpresentation. Ofta är vakter och andra anställda vid fängelser totalt omedvetna om att de beter sig nedsättande gentemot fångarna.

SB: I en av dina texter i Women, Race & Class, nämner du att prostituerade försökte starta fackförbund under det tidiga 1900-talet. Jag vet att du stödjer sexarbetare som försöker organisera sina arbetsmiljöer. Jag skulle vilja höra med dina egna ord om din övergripande syn på sexindustrin.

AD: Jag kan börja med att säga att jag tycker att sexindustrin ska avkriminaliseras. I länder som Nederländerna, där sexarbete har avkriminaliserats, så finns det, som ett resultat, mindre påtryckningar på det straffrättsliga systemet när det kommer till kvinnor. Den fortsatta kriminaliseringen av sexindustrin är delvis skyldig till de ökade siffrorna över antalet kvinnor som hamnar i fängelse. Detta fenomen; den ökade expansionen av den fängslade befolkningen, är en del av det framträdande fängelseindustrikomplexet**. Det är inte bara det att den fängslade befolkningen ökar i en extremt snabb takt; kapitalistiska bolags intressen står nu på spel i straffindustrin. Fler fängelser byggs, fler företag använder sig av fångars arbetskraft, fler fängelser privatiseras. Samtidigt som fler kvinnor hamnar i fängelse, skapas mer plats för kvinnor och då, som ett resultat av detta, så kommer ökade antal kvinnor att hamna i fängelse i framtiden.
Enligt min åsikt, så kommer den fortsatta kriminaliseringen av prostitution och sexindustrin generellt bidra till den fortsatta utvecklingen av fängelseindustrikomplexet. Nedmonteringen av välfärden enligt den s.k. välfärdsreformlagen kommer troligen leda till fortsatt expansion av sexindustrin såväl som den illegala drogekonomin. Kriminaliseringen av sexindustrin kommer därför att leda in fler och fler kvinnor i fängelseindustrikomplexet. Det finns en rasistisk dimension av den här processen, eftersom en oproportionerligt stor andel av dessa kvinnor kommer vara kvinnor som rasifieras.

SB: Tror du att prostitution inom en snar framtid kommer att avkriminaliseras här?

AD: Det är något vi måste kämpa för. I denna tid av HIV och AIDS, så är det obegripligt att det fortsätter skapas sociala omständigheter som alltmer utsätter kvinnor för fara. Arbetet som C.O.Y.O.T.E. har utfört genom åren har varit oerhört viktigt. På detta sätt är Margo St. James en pionjär***. Jag har läst om ditt arbete med Lusty Lady genom att samorganisera med SEIU, Local 790. Förhoppningsvis sprids det du gör till alla stater och blir en nationell företeelse. Det finns anledning att hoppas på förbättring om fackföreningar, såsom den du tillhör, fortsätter att organisera sig och om kvinnorörelsen och andra progressiva rörelser kräver avkriminalisering.

SB: Kan du återkalla diskussionerna som fördes i den feministiska rörelsen på 1970-talet kring sexarbetare?

AD: Under den tidigaste perioden i feministrörelsen så var de mest dramatiska frågorna de som handlade om sexuellt våld och reproduktiva rättigheter – med andra ord våldtäkt och abort. Frågor relaterade till sexindustrin togs upp i kontexten av diskussionerna om sexuellt våld. Till exempel så hölls en debatt om Minneapolis stadga som kriminaliserade pornografi, vilket tenderade att dela upp många feminister i motsatta sidor, för eller emot pornografi.
Den polariseringen var en otursam utveckling. Men samtidigt ledde dessa debatter till intressanta frågor kring vad som räknas som pornografi, vilket öppnade upp för helt nya sätt att tänka kring sex och erotiska praktiker. Definitionen av pornografi som ett sorts övergrepp, objektifierande och kränkande av kvinnors autonomi och självbestämmande var strategiskt viktigt, för det tillät en åtskild syn på vad som vad exploaterande och kränkande å den ena sidan, och vad som var ett uttryck för agens å den andra. Dessa diskussioner lade grunden för förflyttandet av den feministiska diskursen kring sexindustrin bortom det oerhört irriterande moraliska ramverket.

SB: Hur tror du att dina egna feministiska åsikter har förändrats genom åren?

AD: Jag tror de har förändrats en hel del. För det första så såg jag mig inte direkt som en ”feminist” under 60- och 70-talet, trots att jag var väldigt involverad i arbetet kring kvinnors rättigheter. I uppkomsten av kvinnorörelsen i slutet av 60-talet så var det många kvinnor som rasifierades, inklusive jag själv, som distanserade sig från vita medelklassfeminister. Många av oss kände att vi blev avkrävda att antingen välja ras eller kön och vi ville fokusera på båda samtidigt. Vi kände oss marginaliserade i våra rörelser för jämlikhet för personer som rasifieras och likaså i rörelsen för jämställdhet. Om de vita medelklassrörelserna ledda av feminister tenderade att vara rasistiska, så var många antirasistiska rörelser manschauvinistiska. Jag har kommit fram till att feminismen inte är en enhetlig rörelse eller ett sätt att tänka. Det finns olika feminismer och det är nödvändigt att kvinnor och män som kallar sig feminister klargör sina politiska ståndpunkter kring sina specifika typer av feminism. Jag väljer att definiera feminism inom ett ramverk av radikal, socialistisk politik som sammankopplar kamper mot den manliga dominansen med antirasistisk och antihomofoba praktiker. Detta betyder att vi kan analysera vårt förflutna på ett annat sätt också.
När jag skrev boken Women, Race & Class så såg jag mig inte som en feminist. Men jag inser nu att jag med den här boken försökte utforska marginaliserade Svarta feministiska historiska traditioner. Min senaste bok, Blues Legacies and Black Feminism, fortsätter sökandet efter feministiska traditioner från arbetarklassen i Svarta kvinnliga bluesartisters verk. När jag undersökte Gertrude ”Ma” Rainey, Bessie Smith och Billie Holiday så upptäckte jag att ett av de viktigaste feministiska temana i deras verk var sexualitet. Bluessånger – såväl som Billie Holidays transformering av populära sånger till blues och jazz – framkallar sex på väldigt intressanta sätt och använder ofta grafiska sexuella metaforer. Svarta personer från medelklassen har ofta genom historien distanserat sig från blues av precis den anledningen, nämligen hur de handskas med sex. I Blues Legacies så drar jag slutsatsen att sexualitet var särskilt viktigt för Svarta personer som precis hade rest sig ur erfarenheten av slaveri. I slaveriets kölvatten så var inte frigjorda Svarta personer egentligen fria. Även om slaveriet var avskaffat så fanns ingen ekonomisk frihet eller politisk frihet. Men Svarta personer kunde använda agens och autonomi i sexuella frågor. De kunde ta egna beslut kring sina sexuella partners. De kunde bestämma vem de ville ha sex med utefter egna begär – och inte enligt slavhandlarnas behov av att reproducera sin slavbefolkning. Detta var ett utav de mer verkliga uttryck av frihet för ett folk som ännu inte var fria. I min bok läser jag kvinnornas bluessånger på ett sätt som tillåter mig att koppla sexualitet med befrielse.

SB: Det är ett fantastiskt projekt eftersom Svart feminism överlag inte erkänns på sättet som sig bör. Vad anser du om politisk aktivism och feminism bland unga personer?

AD: Jag antar inte, likt många personer från min generation, att unga personer idag lider av politisk apati. Unga människor är involverade i en mängd viktig gräsrotsaktivism. De är involverade i seriösa kampanjer mot avvecklingen av kvotering, de utmanar fängelseindustrikomplexet, de är involverade i AIDS-rörelsen och de håller på med innovativ organisering, såsom ditt arbete som fackorganisatör inom sexindustrin. Det största problemet, tror jag, är bristen på synlighet av den här typen av arbete och bristen på nationella nätverk. Som ett resultat av detta antar många personer att ingen håller på med det här arbetet. Jag försöker varna för att jämföra unga människor idag med deras rörelses förfäder, så att säga, och mot den nostalgi som definierar 60-talet som den revolutionära eran och 90-talet som en era av politisk passivitet. Omständigheterna vi möter idag är vida mer komplexa än de var för trettio år sedan. Jag avundas verkligen inte unga aktivister som idag inte kan fokusera på en enskild fråga, på samma sätt som aktivismen på 60-talet antingen fokuserade på ras eller kön eller klass. Dagens unga måste lära sig att dessa ting krockar och att erkänna deras intersektionaliteter.
Under 60-talet, om du blev en antirasistisk aktivist så var allt du behövde göra var att förstå hur en kan motsätta sig rasism. Du visste vem fienden var. Nu inser vi, såklart, att fienden inte är så lättförstådd. Eftersom vi har lärt oss att politisera våld inom nära relationer, så kan vi säga att den manliga aktivisten som slår sin partner står på båda sidorna om stridslinjerna. Dessa är några av de komplicerade relationerna som unga måste förstå idag. Jag har en djup respekt för unga aktivisters arbete och jag försöker uppmuntra unga att söka bland sina egna efter förebilder, istället för att anta att de kan hitta dem i det förgångna.
Jag säger ofta att respektera de äldre är bra, men en måste kombinera rätt mängd respekt med några doser respektlöshet för att kunna frigöra sig från det historiska förflutna. En viktig del av att skapa nya former av kamp ligger i att utmana de föregående formerna. Personer från min generation utmanade sina föregångare – Martin Luther King:arna exempelvis – för att kunna utstaka nya vägar. Det är detta, tror jag, vad som behöver ske idag.

SB: Hur föreställde du dig den politiska framtiden på 80- och 90-talet efter att du hade blivit frigiven från fängelset?

AD: Det fanns en hel del förtryck under 70-talet när jag hamnade i fängelse och när politiska fångar från Svarta Pantrarna och andra organisationer överflödade fängelserna. FBI och lokalpolisen försökte utplåna rörelser såsom Svarta Pantrarna. Studenterna var måltavlor för förtrycket – i Kent State, exempelvis. 70-talet var en tid då staten var fast besluten att utplåna radikalt motstånd. Och de lyckades till en viss del. Men å andra sidan så fanns det de som fortsatte att kämpa. Även under Reagans mandat så fanns där viktiga och massiva exempel på politiskt motstånd. Kanske är nutiden den mest svåra att förstå sig på, men det känns som att just nu är den svåraste tiden av dem alla. Nu när en ökad andel av kvinnor och personer som rasifieras återfinns i maktpositioner, så måste vi förstå att vi inte längre kan anta att Svarta eller Latinamerikanska personer eller kvinnor, oavsett om de rasifieras eller ej, är progressiva enbart på grund av deras ras eller kön. Faktum är att många, såsom Clarence Thomas och Ward Connerly här i Kalifornien, har blivit talespersoner för de mest bakåtsträvande politiska och konservativa positionerna.
Det betyder att vi måste tänka annorlunda kring våra politiska strategier. Vi kan inte sträva efter den sorts gemensam kamp som folk tenderade att luta sig emot förr i tiden. Vi måste göra oss av med gamla idéer om Svart kamp eller kvinnokamp. Den sortens gemensam kamp vi behöver, tror jag, är gemensamhet skapad genom politiska projekt, till skillnad från gemensamhet som är förenklat baserad på ras eller kön. Mitt eget hopp inför framtiden står inte till ett abstrakt hopp, utan ett hopp som är grundat i tanken om att vi måste ta oss an de uppgifter som ligger framför oss. Om vi inte tar oss an det här arbetet, kommer vi konfronteras med en framtid mycket värre och mycket mer farlig än vår nutid.

SB: Det är en väldigt skrämmande framtid. Jag tror att det som jag finner intressant i det som några kallar sexarbetarrörelsen, är att den innehåller grupper av människor av olika raser, klasser, och kön. Jag tror att detta utgör en bra prototyp för hur vi kan alliera oss med olika aktivister på vänsterkanten och skapa något bredare.

•••

* SEIU, Local 790 var ett lokalt fackförbund i San Francisco som nu blivit en del av SEIU 1021, som har över 54 000 medlemmar och täcker norra Kalifornien.

** Termen fängelseindustrikomplexet syftar till den snabbt växande nordamerikanska fängelsebefolkningen, som påtrycks politiskt av privata fängelseföretag och affärsverksamheter, som säljer varor och tjänster till statliga fängelser.

*** Margo St. James är en feministisk sexarbetaraktivist som startade COYOTE (Call Off Your Old Tired Ethics) och som förespråkar avkriminalisering av sexarbete.

Intervju med Angela Davis

‘Lyssna på överlevare’ och fetischiseringen av erfarenhet

Följande blogginlägg är en översättning av Alison Phipps text.

✄—————————————————————————————————————

Debatten kring Amnesty Internationals policyutkast som stödjer avkriminalisering av sexarbete har varit hetsig. Fastän organisationen utvecklade policyn efter omfattande forskning med sexarbetare och konsultering med nyckelpersoner, har den blivit anklagad för att vilja skydda ‘hallickars’ och ‘torskars’ rättigheter att köpa eller profitera från säljandet av sex. Positionen för de som stödjer Amnestys policyutkast är tydlig – den stora majoriteten av sexarbetare världen över motsätter sig kriminalisering (inklusive den ‘nordiska modellen’ av att kriminalisera sexköparna), då det riskerar deras inkomster, skapar utsatthet i hälsofrågor och riskerar att utsätta dem för våld. Som grupp som rent direkt påverkas av sexarbetarlagar och policys, framhävs det, att deras röster borde väga tyngst.

Trots att detta kan verka som en okontroversiell hållning, så har det framhållits att denna uppmaning att lyssna på sexarbetare är en sorts identitetspolitik som fetischiserar personliga erfarenheter och är en otillräcklig basis för vilken en kan basera ett policybeslut. Det har också föreslagits att genom att prioritera de som är verksamma inom sexindustrin, så åsidosätter vi ‘överlevares’ erfarenheter, d.v.s. f.d. sexarbetare som har upplevt trauma och exploatering och vars röster oftast används för att argumentera för avskaffande. Jo, det påstås att dessa överlevare är ‘strategiskt åsidosatta‘ av en rörelse som frontas av sexköpare och ‘hallickar’.

Det är både fascinerande och tragiskt att rörelsen för att avkriminalisera sexindustrin har blivit reducerad till en ‘besatthet av identitet‘ som baseras på ett fåtal personliga berättelser. Faktum är att bevisunderlaget för Amnestys policyutkast innehåller en uppsjö av sexarbetarberättelser, antingen återgett av gräsrotsrörelserna eller som en del av utförlig forskning med sexarbetare som utförts av Amnesty, UNAIDS, Världshälsoorganisationen och andra organ, och en expanderande forskningskanon bestående av akademisk litteratur som fokuserar på sexarbetares erfarenheter av olika lagars ramverk. Det finns också samlad information via olika metodiker, kring riskfaktorer för hälsofrågor och våld, och om kriminalisering verkligen minskar efterfrågan eller påverkar trafficking.

Att avfärda dessa överväldigande bevis är både oärligt och respektlöst, och döljer de sätten varpå förbudsivrare av sexindustrin själva är skyldiga till att fetischisera erfarenheter genom sina återkommande förmaningar till att ‘lyssna på överlevare’. Överlevaren är en varaktig och central del av den feministiska politiken som ämnar att avskaffa sexindustrin. Den berömda andra-vågen feministen Andrea Dworkin (som själv är en f.d. sexarbetare) och Catharine MacKinnon gjorde rösterna tillhörande kvinnor som utnyttjats inom porren centrala i sitt legislativa lobbande. In en nutida kontext så har ‘överlevarberättelser’ anskaffat sig både korporativ glans samt större spridning, de används som det huvudsakliga politiska verktyget för vad som har kommit att kallas ‘den feministiska räddningsindustrin‘ som fokuserar på att använda straffrätt för att ‘rädda’ kvinnor från kommersialiserat sex.

Den pågående debatten kring Amnestys policyutkast påminner om liknande diskussioner som fördes under 2013, som var till följd av rekommendationer i FNs rapporter; för att kunna reducera HIV och AIDS och främja mänskliga rättigheter för människor i sexindustrin, så borde kommersialiserat sex avkriminaliseras. Som svar på detta så startade den internationella organisationen Equality Now en kampanj som kallades ‘Lyssna på Överlevare‘. Denna kampanj använde sig av kvinnors traffickingerfarenheter och utnyttjande/övergrepp inom sexindustrin för att uppmana FN till att istället främja insatser som kriminaliserar efterfrågan för kommersiellt sex. Dessa överlevarnarrativ, som liknar dem som används i initiativ av förbudsivrare av sexindustrin i länder såsom Storbritannien, Irland och U.S.A. och i andra länder, använde hemska återberättelser av övergrepp och lidande för att rättfärdiga en specifik legislativ agenda.

Trots att dessa politiska rörelser säger sig handla om kvinnors frigörelse och självbestämmande, så kan de ses som extremt objektifierande. Överlevares erfarenheter, som är fullvärdiga och onekligen upprörande, mobiliseras ofta av en tredje part som ett ‘trumfkort’ i den här policydebatten. Dessa manövreringar innefattar dessutom sällan analyser som sammanlänkar specifika förtryck till specificerade delar av lagen eller praktiker: istället används lidandet för att underblåsa en allmänt hållen moralisk position mot sexindustrin i sin helhet. Överlevarnarrativ respekteras inte när de görs till retoriska objekt i en bredare agenda på detta sätt. Snarare raka motsatsen, de blir en del av en lång tradition av vit feministempati, i vilken eliten kan kannibalisera på marginaliserade personers smärta för sina egna syftens skull.

När det kommer till frågor kring att använda erfarenhet som bevis, så är strategiskt användande av ‘överlevarberättelser’ mycket mer problematiska än den stora globala sexarbetarrörelsen som talar utifrån sig själva. Dock så positioneras dem mot den här rörelsen, som om att båda har en likvärdig position. Vidare så görs det oftare anspråk på autentisk överlägsenhet när det kommer till överlevare; när sexarbetare stödjer avkriminalisering beskrivs de som en privilegierad minoritet av ‘glada h*ror’ som inte är representativa och vars erfarenheter har varit ofarliga.

‘Överlevaroffret’ och ‘den glada h*ran’ är två motpoler i form av erfarenheter som ofta blir symboliska i motstridiga debatter om industrin. Som sexarbetaraktivister har framhävt så kan denna dialektik urvattna levda erfarenheter och tysta dem vars erfarenheter är mer ambivalenta och komplexa. Att positionera de som stödjer Amnestys policyutkast som ‘glada h*ror’ inom denna dynamik är inget mer än ett taktiskt grepp för att osynliggöra det faktum att de faktiskt representerar en mångfald och en majoritet av sexarbetarröster. Att karaktärisera denna konsensus som politik för ett fåtal privilegierade är både oärligt och elakt.

Överlevarberättelser är oumbärliga, och har varit nyckeln till den kraftfulla feministiska rörelsen kring våld mot kvinnor och flickor. Men att denna rörelse ofta positionerar sexarbete som sådant som våld mot kvinnor är ett misstag. Det finns många kvinnor som överlevt våld som jobbar i sexindustrin, och många överlevare som lämnat industrin som förespråkar avkriminalisering. I den pågående debatten kan en se förbudsivrare av sexindustrin som använder utvalda överlevares kroppar som verktyg till att tysta andra.

‘Lyssna på överlevare.’ Men vilka?

‘Lyssna på överlevare’ och fetischiseringen av erfarenhet