‘Lyssna på överlevare’ och fetischiseringen av erfarenhet

Följande blogginlägg är en översättning av Alison Phipps text.

✄—————————————————————————————————————

Debatten kring Amnesty Internationals policyutkast som stödjer avkriminalisering av sexarbete har varit hetsig. Fastän organisationen utvecklade policyn efter omfattande forskning med sexarbetare och konsultering med nyckelpersoner, har den blivit anklagad för att vilja skydda ‘hallickars’ och ‘torskars’ rättigheter att köpa eller profitera från säljandet av sex. Positionen för de som stödjer Amnestys policyutkast är tydlig – den stora majoriteten av sexarbetare världen över motsätter sig kriminalisering (inklusive den ‘nordiska modellen’ av att kriminalisera sexköparna), då det riskerar deras inkomster, skapar utsatthet i hälsofrågor och riskerar att utsätta dem för våld. Som grupp som rent direkt påverkas av sexarbetarlagar och policys, framhävs det, att deras röster borde väga tyngst.

Trots att detta kan verka som en okontroversiell hållning, så har det framhållits att denna uppmaning att lyssna på sexarbetare är en sorts identitetspolitik som fetischiserar personliga erfarenheter och är en otillräcklig basis för vilken en kan basera ett policybeslut. Det har också föreslagits att genom att prioritera de som är verksamma inom sexindustrin, så åsidosätter vi ‘överlevares’ erfarenheter, d.v.s. f.d. sexarbetare som har upplevt trauma och exploatering och vars röster oftast används för att argumentera för avskaffande. Jo, det påstås att dessa överlevare är ‘strategiskt åsidosatta‘ av en rörelse som frontas av sexköpare och ‘hallickar’.

Det är både fascinerande och tragiskt att rörelsen för att avkriminalisera sexindustrin har blivit reducerad till en ‘besatthet av identitet‘ som baseras på ett fåtal personliga berättelser. Faktum är att bevisunderlaget för Amnestys policyutkast innehåller en uppsjö av sexarbetarberättelser, antingen återgett av gräsrotsrörelserna eller som en del av utförlig forskning med sexarbetare som utförts av Amnesty, UNAIDS, Världshälsoorganisationen och andra organ, och en expanderande forskningskanon bestående av akademisk litteratur som fokuserar på sexarbetares erfarenheter av olika lagars ramverk. Det finns också samlad information via olika metodiker, kring riskfaktorer för hälsofrågor och våld, och om kriminalisering verkligen minskar efterfrågan eller påverkar trafficking.

Att avfärda dessa överväldigande bevis är både oärligt och respektlöst, och döljer de sätten varpå förbudsivrare av sexindustrin själva är skyldiga till att fetischisera erfarenheter genom sina återkommande förmaningar till att ‘lyssna på överlevare’. Överlevaren är en varaktig och central del av den feministiska politiken som ämnar att avskaffa sexindustrin. Den berömda andra-vågen feministen Andrea Dworkin (som själv är en f.d. sexarbetare) och Catharine MacKinnon gjorde rösterna tillhörande kvinnor som utnyttjats inom porren centrala i sitt legislativa lobbande. In en nutida kontext så har ‘överlevarberättelser’ anskaffat sig både korporativ glans samt större spridning, de används som det huvudsakliga politiska verktyget för vad som har kommit att kallas ‘den feministiska räddningsindustrin‘ som fokuserar på att använda straffrätt för att ‘rädda’ kvinnor från kommersialiserat sex.

Den pågående debatten kring Amnestys policyutkast påminner om liknande diskussioner som fördes under 2013, som var till följd av rekommendationer i FNs rapporter; för att kunna reducera HIV och AIDS och främja mänskliga rättigheter för människor i sexindustrin, så borde kommersialiserat sex avkriminaliseras. Som svar på detta så startade den internationella organisationen Equality Now en kampanj som kallades ‘Lyssna på Överlevare‘. Denna kampanj använde sig av kvinnors traffickingerfarenheter och utnyttjande/övergrepp inom sexindustrin för att uppmana FN till att istället främja insatser som kriminaliserar efterfrågan för kommersiellt sex. Dessa överlevarnarrativ, som liknar dem som används i initiativ av förbudsivrare av sexindustrin i länder såsom Storbritannien, Irland och U.S.A. och i andra länder, använde hemska återberättelser av övergrepp och lidande för att rättfärdiga en specifik legislativ agenda.

Trots att dessa politiska rörelser säger sig handla om kvinnors frigörelse och självbestämmande, så kan de ses som extremt objektifierande. Överlevares erfarenheter, som är fullvärdiga och onekligen upprörande, mobiliseras ofta av en tredje part som ett ‘trumfkort’ i den här policydebatten. Dessa manövreringar innefattar dessutom sällan analyser som sammanlänkar specifika förtryck till specificerade delar av lagen eller praktiker: istället används lidandet för att underblåsa en allmänt hållen moralisk position mot sexindustrin i sin helhet. Överlevarnarrativ respekteras inte när de görs till retoriska objekt i en bredare agenda på detta sätt. Snarare raka motsatsen, de blir en del av en lång tradition av vit feministempati, i vilken eliten kan kannibalisera på marginaliserade personers smärta för sina egna syftens skull.

När det kommer till frågor kring att använda erfarenhet som bevis, så är strategiskt användande av ‘överlevarberättelser’ mycket mer problematiska än den stora globala sexarbetarrörelsen som talar utifrån sig själva. Dock så positioneras dem mot den här rörelsen, som om att båda har en likvärdig position. Vidare så görs det oftare anspråk på autentisk överlägsenhet när det kommer till överlevare; när sexarbetare stödjer avkriminalisering beskrivs de som en privilegierad minoritet av ‘glada h*ror’ som inte är representativa och vars erfarenheter har varit ofarliga.

‘Överlevaroffret’ och ‘den glada h*ran’ är två motpoler i form av erfarenheter som ofta blir symboliska i motstridiga debatter om industrin. Som sexarbetaraktivister har framhävt så kan denna dialektik urvattna levda erfarenheter och tysta dem vars erfarenheter är mer ambivalenta och komplexa. Att positionera de som stödjer Amnestys policyutkast som ‘glada h*ror’ inom denna dynamik är inget mer än ett taktiskt grepp för att osynliggöra det faktum att de faktiskt representerar en mångfald och en majoritet av sexarbetarröster. Att karaktärisera denna konsensus som politik för ett fåtal privilegierade är både oärligt och elakt.

Överlevarberättelser är oumbärliga, och har varit nyckeln till den kraftfulla feministiska rörelsen kring våld mot kvinnor och flickor. Men att denna rörelse ofta positionerar sexarbete som sådant som våld mot kvinnor är ett misstag. Det finns många kvinnor som överlevt våld som jobbar i sexindustrin, och många överlevare som lämnat industrin som förespråkar avkriminalisering. I den pågående debatten kan en se förbudsivrare av sexindustrin som använder utvalda överlevares kroppar som verktyg till att tysta andra.

‘Lyssna på överlevare.’ Men vilka?

Annonser
‘Lyssna på överlevare’ och fetischiseringen av erfarenhet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s