Intervju med Angela Davis

angela

Följande text är en översättning av en intervju med Angela Davis av Siobhan Brooks. Intervjun var ursprungligen publicerad i Hastings Women’s Law Journal Vol 10, no 1, 1999 issue, och kommer från Siobhans bokprojekt Dancing Shadows: Interviews with Men and Women Sex Workers of Colour. Intervjun har översatts med tillstånd av Siobhan Brooks samt Hastings Women’s Law Journal.

✄———————————————————————————————————————–

Angela Y. Davis är en professor i medvetandehistoria vid University of California, Santa Cruz. Hon blev utsedd till ordförande för Afroamerikanska och feministiska studier vid universitetet 1994. Hon har skrivit otaliga artiklar och uppsatser, samt fem böcker, bl.a. Women, Race and Class. Hennes senaste bok Blue Legacies and Black Feminism fokuserar på ett begynnande feministiskt medvetande i de tidiga blueskvinnornas verk. Hon blev frikänd 1972 från falska mordanklagelser, kidnappning och konspirerande, och blev sedan en forskare och kämpe för mänskliga rättigheter. I denna intervju delger hon sin erfarenhet från den tid hon spenderade i fängelse tillsammans med sexarbetare, och hennes syn på feminism och aktivism bland unga.

Siobhan Brooks var en facklig organisatör vid Lusty Lady Theater, som organiserade sig tillsammans med SEIU, Local 790*. Hon är en doktorand vid New School for Social Research där hon forskar i sociologi, samt är styrelsemedlem i EDA. Hennes texter har publicerats i Z Magazine (januari 1997), Whores and Other Feminists (red. Jill Nagle, Routledge, 1997), Sex and the Single Girl (red. Lee Damsky, Seal Press, 2000), och Feminism and Anti-Racism (medred. France Winddance Twine och Kathleen Blee, NYU Press, 2001).

•••

Siobhan Brooks: Hur var din erfarenhet under tiden du var fängslad tillsammans med sexarbetare? Vad var dina observationer kring hur sexarbetare behandlades?

Angela Davis: En sak som jag kommer ihåg från min tid i fängelset i New York för tjugosju år sedan är att ett stort antal sexarbetare blev kontinuerligt arresterade. Under mina sex veckor på New York Women’s House of Detention, så slog det mig det faktum att domare mer sannolikt frigav vita prostituerade mot egen borgen, än Svarta eller Puertoricanska sexarbetare. Nästan nittionio procent av fångarna i det här fängelset – vissa som liksom jag väntade på en dom och andra som tjänade av sina straff – var kvinnor som rasifierades. Kvinnorna talade mycket om de olika sätt rasism manifesterades i det straffrättsliga systemet. De talade om sätten som ras avgjorde vem som hamnade i fängelse, vem som stannade i fängelse och vem som inte gjorde det. Under den korta tid som jag var där, så såg jag en mängd vita kvinnor som hade arresterats för anklagelser om prostitution. För det mesta blev de frisläppta inom några timmar.
På grund av de problem kvinnorna hade med att försöka få ihop borgenssummor, så bestämde vi oss för att jobba med kvinnor i ‘den fria världen’ som organiserade sig kring att finansiera kvinnors borgen. Kvinnorna på utsidan strukturerade upp och samlade ihop pengar och vi organiserade kvinnor från insidan. De som anslöt sig till kampanjen gick med på att fortsätta arbeta med borgeninsamlingen på utsidan, när deras borgen väl hade betalats med pengar från organisationen. En hel del sexarbetare involverade sig i den här kampanjen.

SB: Vad för slags övergrepp mot sexarbetare som rasifierades bevittnade du?

AD: Jag minns inte att sexarbetare utsattes på ett utstuderat sätt, men jag bevittnade en stor mängd verbala övergrepp som riktades mot alla fängslade kvinnor. Fångar, särskilt fångar som är kvinnor, behandlades, och behandlas fortfarande, som om de inte har några rättigheter. De infantiliseras – till exempel så hänvisas de som ”flickor.” Jag har bevittnat en stor mängd verbala övergrepp gentemot kvinnliga fångar, inte enbart från mina personliga erfarenheter som fånge, utan även i det arbete jag utfört som lärare på San Francisco County Jail – där Rhodessa Jones producerade en kollaborativ teaterpresentation. Ofta är vakter och andra anställda vid fängelser totalt omedvetna om att de beter sig nedsättande gentemot fångarna.

SB: I en av dina texter i Women, Race & Class, nämner du att prostituerade försökte starta fackförbund under det tidiga 1900-talet. Jag vet att du stödjer sexarbetare som försöker organisera sina arbetsmiljöer. Jag skulle vilja höra med dina egna ord om din övergripande syn på sexindustrin.

AD: Jag kan börja med att säga att jag tycker att sexindustrin ska avkriminaliseras. I länder som Nederländerna, där sexarbete har avkriminaliserats, så finns det, som ett resultat, mindre påtryckningar på det straffrättsliga systemet när det kommer till kvinnor. Den fortsatta kriminaliseringen av sexindustrin är delvis skyldig till de ökade siffrorna över antalet kvinnor som hamnar i fängelse. Detta fenomen; den ökade expansionen av den fängslade befolkningen, är en del av det framträdande fängelseindustrikomplexet**. Det är inte bara det att den fängslade befolkningen ökar i en extremt snabb takt; kapitalistiska bolags intressen står nu på spel i straffindustrin. Fler fängelser byggs, fler företag använder sig av fångars arbetskraft, fler fängelser privatiseras. Samtidigt som fler kvinnor hamnar i fängelse, skapas mer plats för kvinnor och då, som ett resultat av detta, så kommer ökade antal kvinnor att hamna i fängelse i framtiden.
Enligt min åsikt, så kommer den fortsatta kriminaliseringen av prostitution och sexindustrin generellt bidra till den fortsatta utvecklingen av fängelseindustrikomplexet. Nedmonteringen av välfärden enligt den s.k. välfärdsreformlagen kommer troligen leda till fortsatt expansion av sexindustrin såväl som den illegala drogekonomin. Kriminaliseringen av sexindustrin kommer därför att leda in fler och fler kvinnor i fängelseindustrikomplexet. Det finns en rasistisk dimension av den här processen, eftersom en oproportionerligt stor andel av dessa kvinnor kommer vara kvinnor som rasifieras.

SB: Tror du att prostitution inom en snar framtid kommer att avkriminaliseras här?

AD: Det är något vi måste kämpa för. I denna tid av HIV och AIDS, så är det obegripligt att det fortsätter skapas sociala omständigheter som alltmer utsätter kvinnor för fara. Arbetet som C.O.Y.O.T.E. har utfört genom åren har varit oerhört viktigt. På detta sätt är Margo St. James en pionjär***. Jag har läst om ditt arbete med Lusty Lady genom att samorganisera med SEIU, Local 790. Förhoppningsvis sprids det du gör till alla stater och blir en nationell företeelse. Det finns anledning att hoppas på förbättring om fackföreningar, såsom den du tillhör, fortsätter att organisera sig och om kvinnorörelsen och andra progressiva rörelser kräver avkriminalisering.

SB: Kan du återkalla diskussionerna som fördes i den feministiska rörelsen på 1970-talet kring sexarbetare?

AD: Under den tidigaste perioden i feministrörelsen så var de mest dramatiska frågorna de som handlade om sexuellt våld och reproduktiva rättigheter – med andra ord våldtäkt och abort. Frågor relaterade till sexindustrin togs upp i kontexten av diskussionerna om sexuellt våld. Till exempel så hölls en debatt om Minneapolis stadga som kriminaliserade pornografi, vilket tenderade att dela upp många feminister i motsatta sidor, för eller emot pornografi.
Den polariseringen var en otursam utveckling. Men samtidigt ledde dessa debatter till intressanta frågor kring vad som räknas som pornografi, vilket öppnade upp för helt nya sätt att tänka kring sex och erotiska praktiker. Definitionen av pornografi som ett sorts övergrepp, objektifierande och kränkande av kvinnors autonomi och självbestämmande var strategiskt viktigt, för det tillät en åtskild syn på vad som vad exploaterande och kränkande å den ena sidan, och vad som var ett uttryck för agens å den andra. Dessa diskussioner lade grunden för förflyttandet av den feministiska diskursen kring sexindustrin bortom det oerhört irriterande moraliska ramverket.

SB: Hur tror du att dina egna feministiska åsikter har förändrats genom åren?

AD: Jag tror de har förändrats en hel del. För det första så såg jag mig inte direkt som en ”feminist” under 60- och 70-talet, trots att jag var väldigt involverad i arbetet kring kvinnors rättigheter. I uppkomsten av kvinnorörelsen i slutet av 60-talet så var det många kvinnor som rasifierades, inklusive jag själv, som distanserade sig från vita medelklassfeminister. Många av oss kände att vi blev avkrävda att antingen välja ras eller kön och vi ville fokusera på båda samtidigt. Vi kände oss marginaliserade i våra rörelser för jämlikhet för personer som rasifieras och likaså i rörelsen för jämställdhet. Om de vita medelklassrörelserna ledda av feminister tenderade att vara rasistiska, så var många antirasistiska rörelser manschauvinistiska. Jag har kommit fram till att feminismen inte är en enhetlig rörelse eller ett sätt att tänka. Det finns olika feminismer och det är nödvändigt att kvinnor och män som kallar sig feminister klargör sina politiska ståndpunkter kring sina specifika typer av feminism. Jag väljer att definiera feminism inom ett ramverk av radikal, socialistisk politik som sammankopplar kamper mot den manliga dominansen med antirasistisk och antihomofoba praktiker. Detta betyder att vi kan analysera vårt förflutna på ett annat sätt också.
När jag skrev boken Women, Race & Class så såg jag mig inte som en feminist. Men jag inser nu att jag med den här boken försökte utforska marginaliserade Svarta feministiska historiska traditioner. Min senaste bok, Blues Legacies and Black Feminism, fortsätter sökandet efter feministiska traditioner från arbetarklassen i Svarta kvinnliga bluesartisters verk. När jag undersökte Gertrude ”Ma” Rainey, Bessie Smith och Billie Holiday så upptäckte jag att ett av de viktigaste feministiska temana i deras verk var sexualitet. Bluessånger – såväl som Billie Holidays transformering av populära sånger till blues och jazz – framkallar sex på väldigt intressanta sätt och använder ofta grafiska sexuella metaforer. Svarta personer från medelklassen har ofta genom historien distanserat sig från blues av precis den anledningen, nämligen hur de handskas med sex. I Blues Legacies så drar jag slutsatsen att sexualitet var särskilt viktigt för Svarta personer som precis hade rest sig ur erfarenheten av slaveri. I slaveriets kölvatten så var inte frigjorda Svarta personer egentligen fria. Även om slaveriet var avskaffat så fanns ingen ekonomisk frihet eller politisk frihet. Men Svarta personer kunde använda agens och autonomi i sexuella frågor. De kunde ta egna beslut kring sina sexuella partners. De kunde bestämma vem de ville ha sex med utefter egna begär – och inte enligt slavhandlarnas behov av att reproducera sin slavbefolkning. Detta var ett utav de mer verkliga uttryck av frihet för ett folk som ännu inte var fria. I min bok läser jag kvinnornas bluessånger på ett sätt som tillåter mig att koppla sexualitet med befrielse.

SB: Det är ett fantastiskt projekt eftersom Svart feminism överlag inte erkänns på sättet som sig bör. Vad anser du om politisk aktivism och feminism bland unga personer?

AD: Jag antar inte, likt många personer från min generation, att unga personer idag lider av politisk apati. Unga människor är involverade i en mängd viktig gräsrotsaktivism. De är involverade i seriösa kampanjer mot avvecklingen av kvotering, de utmanar fängelseindustrikomplexet, de är involverade i AIDS-rörelsen och de håller på med innovativ organisering, såsom ditt arbete som fackorganisatör inom sexindustrin. Det största problemet, tror jag, är bristen på synlighet av den här typen av arbete och bristen på nationella nätverk. Som ett resultat av detta antar många personer att ingen håller på med det här arbetet. Jag försöker varna för att jämföra unga människor idag med deras rörelses förfäder, så att säga, och mot den nostalgi som definierar 60-talet som den revolutionära eran och 90-talet som en era av politisk passivitet. Omständigheterna vi möter idag är vida mer komplexa än de var för trettio år sedan. Jag avundas verkligen inte unga aktivister som idag inte kan fokusera på en enskild fråga, på samma sätt som aktivismen på 60-talet antingen fokuserade på ras eller kön eller klass. Dagens unga måste lära sig att dessa ting krockar och att erkänna deras intersektionaliteter.
Under 60-talet, om du blev en antirasistisk aktivist så var allt du behövde göra var att förstå hur en kan motsätta sig rasism. Du visste vem fienden var. Nu inser vi, såklart, att fienden inte är så lättförstådd. Eftersom vi har lärt oss att politisera våld inom nära relationer, så kan vi säga att den manliga aktivisten som slår sin partner står på båda sidorna om stridslinjerna. Dessa är några av de komplicerade relationerna som unga måste förstå idag. Jag har en djup respekt för unga aktivisters arbete och jag försöker uppmuntra unga att söka bland sina egna efter förebilder, istället för att anta att de kan hitta dem i det förgångna.
Jag säger ofta att respektera de äldre är bra, men en måste kombinera rätt mängd respekt med några doser respektlöshet för att kunna frigöra sig från det historiska förflutna. En viktig del av att skapa nya former av kamp ligger i att utmana de föregående formerna. Personer från min generation utmanade sina föregångare – Martin Luther King:arna exempelvis – för att kunna utstaka nya vägar. Det är detta, tror jag, vad som behöver ske idag.

SB: Hur föreställde du dig den politiska framtiden på 80- och 90-talet efter att du hade blivit frigiven från fängelset?

AD: Det fanns en hel del förtryck under 70-talet när jag hamnade i fängelse och när politiska fångar från Svarta Pantrarna och andra organisationer överflödade fängelserna. FBI och lokalpolisen försökte utplåna rörelser såsom Svarta Pantrarna. Studenterna var måltavlor för förtrycket – i Kent State, exempelvis. 70-talet var en tid då staten var fast besluten att utplåna radikalt motstånd. Och de lyckades till en viss del. Men å andra sidan så fanns det de som fortsatte att kämpa. Även under Reagans mandat så fanns där viktiga och massiva exempel på politiskt motstånd. Kanske är nutiden den mest svåra att förstå sig på, men det känns som att just nu är den svåraste tiden av dem alla. Nu när en ökad andel av kvinnor och personer som rasifieras återfinns i maktpositioner, så måste vi förstå att vi inte längre kan anta att Svarta eller Latinamerikanska personer eller kvinnor, oavsett om de rasifieras eller ej, är progressiva enbart på grund av deras ras eller kön. Faktum är att många, såsom Clarence Thomas och Ward Connerly här i Kalifornien, har blivit talespersoner för de mest bakåtsträvande politiska och konservativa positionerna.
Det betyder att vi måste tänka annorlunda kring våra politiska strategier. Vi kan inte sträva efter den sorts gemensam kamp som folk tenderade att luta sig emot förr i tiden. Vi måste göra oss av med gamla idéer om Svart kamp eller kvinnokamp. Den sortens gemensam kamp vi behöver, tror jag, är gemensamhet skapad genom politiska projekt, till skillnad från gemensamhet som är förenklat baserad på ras eller kön. Mitt eget hopp inför framtiden står inte till ett abstrakt hopp, utan ett hopp som är grundat i tanken om att vi måste ta oss an de uppgifter som ligger framför oss. Om vi inte tar oss an det här arbetet, kommer vi konfronteras med en framtid mycket värre och mycket mer farlig än vår nutid.

SB: Det är en väldigt skrämmande framtid. Jag tror att det som jag finner intressant i det som några kallar sexarbetarrörelsen, är att den innehåller grupper av människor av olika raser, klasser, och kön. Jag tror att detta utgör en bra prototyp för hur vi kan alliera oss med olika aktivister på vänsterkanten och skapa något bredare.

•••

* SEIU, Local 790 var ett lokalt fackförbund i San Francisco som nu blivit en del av SEIU 1021, som har över 54 000 medlemmar och täcker norra Kalifornien.

** Termen fängelseindustrikomplexet syftar till den snabbt växande nordamerikanska fängelsebefolkningen, som påtrycks politiskt av privata fängelseföretag och affärsverksamheter, som säljer varor och tjänster till statliga fängelser.

*** Margo St. James är en feministisk sexarbetaraktivist som startade COYOTE (Call Off Your Old Tired Ethics) och som förespråkar avkriminalisering av sexarbete.

Annonser
Intervju med Angela Davis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s