Minns hyllningen till sexarbetare i Stone Butch Blues

Följande text publicerades ursprungligen på Tits and Sass och är skriven av Caty Simon.

✄—————————————————————————————————————

Leslie Den queera författaren, socialisten och transpersonen Leslie Feinberg dog förra veckan. Händelsen fick mig att minnas hur jag satt på golvet i bokhandeln Barnes and Nobles när jag var 17 och läste hens1 mest kända verk Stone Butch Blues; en bildningsroman som utspelar sig i U.S.A. på de lesbiska arbetarklassbarerna under Stonewall-eran. Jag var alldeles tagen av boken och sättet som den sammanförde klasskampen, transkampen och queerkampen på ett så tydligt sätt. Jag är inte den enda sexarbetaren för vilken den här boken var viktig. När jag skrev till sexarbetaren och transmannen Cyd Nova, programansvarig vid St. James Infirmary2, svarade han såhär:

När jag läste Stone Butch Blues för nio år sedan, höll jag precis på att börja förstå att min könsidentitet var något annat än kvinna, och detta medans jag jobbade som strippa och upplevde att strippklubben var det enda stället jag kände mig hemma… Sättet som boken illustrerar hur det är att vara i konflikt med världen, samt den specifika känslan av att behöva hitta ett sammanhang som kan guida en till ens sanna jag, som lär en att navigera mot strömmen – att få läsa detta var så oerhört viktigt för mig då… Jag skulle säga att den här boken gav mig grundmaterialet för att förstå mitt behov av att transitionera, innan internet blev en sån kraftkälla för transpersoner.

Faktum är att förra veckan så översvämmades mitt nyhetsflöde på Facebook av sexarbetande queers och transpersoner som länkade till dödsannonser om Feinberg. Många av oss kan identifiera sig med hens texter om att hitta sina likar, och att jobba jämsides med dem på fabriker, barer, klubbar, och på gatan för att överleva. Därför blev jag så förtvivlad när jag hörde från The Toast att Stone Butch Blues har gått ur tryck3. (‘Hur är det ens möjligt när varenda flata in U.S.A. har åtminstone två upplagor i sina bokhyllor?’ frågade sig redaktören Mallory Ortberg.) Men det jag minns mest tydligt är när jag läste om boken i tjugoårsåldern och insåg hur stor del av den faktiskt handlar om att värdesätta sexarbetande femmes4 som en del av queercommunityt.

Jess & MilliHuvudpersonen, den unga stone butchen5 Jess, blir vägledd av sexarbetande femmes under sina tonår. Något av det första hon lär sig är att visa ömhet och respekt för gatubaserade sexarbetande femmes, som kanske precis behövt bemöta en obehaglig eller våldsam kund. Hennes första dans är på en gayklubb tillsammans med en sexarbetande femme, och första gången hon har sex är det med en Svart sexarbetande femme vid namn Angie.

”Skäms inte över att vara stone kring ett proffs,” säger Angie till Jess, ”vi är en stone yrkeskår.” Både butchar och sexarbetare bär på ett arv av könat och sexualiserat våld, och det antyds i Blues att de är motparter; de är menade att skydda och ta hand om varandra. Feinberg skriver om Jess förhållande med femme-strippan Milli: ”Vi var jämlikar när det kom till integritet… För att överleva som stone butch eller stone proffs måste en kunna uthärda denna värld.” Medans Jess dansar med den gatubaserade sexarbetaren Yvette, hennes första dans med en lesbisk femme, reflekterar hon:

Jag trycker aldrig mitt lår mot hennes skrev… Jag vet att hon har blivit svårt sårad där. Även som ung butch var den delen av min kropp något jag skyddade. Jag kände hennes smärta, hon förstod min. Jag kände hennes begär och hon väckte mitt.

Milli utropar till Jess:

”Det är såhär proffs och stone butchar är. Vi passar ihop helt enkelt… Ni är de enda kvinnorna i hela världen som smärtar på nästan samma sätt som jag gör, fattar du?”

Blues präglas av intensivt och brutalt polisvåld – vid strejkbryterier och bar-razzior. Polisen våldtar och misshandlar både butcharna och femmesen, men Jess reflekterar över att de utstuderat hoppar på sexarbetarna och behandlar dem än värre.

Många av femmesen som polisen visste var prostituerade blev slagna och separerade från resten av oss. Vid det här laget visste jag att det åtminstone skulle krävas en avsugning för att de skulle bli släppta samma kväll.

Så det Jess säger att hon lärt sig som tonårsbutch är ”att rädas polisen som sin dödsfiende och att hata hallickarna, som kontrollerade så många av de liv som tillhörde kvinnorna vi älskade.” Den här ståndpunkten är så annorlunda från de flesta av den tidens feministiska queera texter när det kommer till sexarbete. Se kontexten till det uttalandet – detta är inte carceral-feminism6. Detta är arbetarklass-, sexarbetarinkluderande, trans- och queerpolitik. Detta är hat mot hallickar för att de utgör ett annat system av övergrepp och kontroll på samma sätt som polisen gör, inte hat mot hallickar som sådana, eller hat/förakt mot dessa kvinnors val – nej, det här är ”kvinnorna vi älskade.”

Men allt är inte rosenskimrande när det kommer till relationerna mellan butchar och sexarbetande femmes, och Feinberg räds inte att tackla horfobin inom queercommunityt i sitt skrivande (även om detta skedde innan ”horfobi” ens var ett ord). Milli och Jess bråk, om Millis återgång till sitt arbete, kan alla sexarbetare – som någonsin haft en någotsånär accepterande partner som fortfarande har problem med att helt och hållet förstå – känna igen sig i. Milli slutar dansa på strippklubben under en period efter att ha blivit illa misshandlad av en kund, som visar sig vara en polis som inte var i tjänst. När sedan Jess förlorar sitt arbete på fabriken så överväger Milli att återgå till strippandet. Jess oroar sig för Milli, som är rättmätigt irriterad över tanken på att hennes partner ska tala om för henne var hon bör göra, och hon poängterar att Jess är i lika stor fara på sitt tillfälliga jobb som vakt på en klubb. Jess skriker:

”Ända sedan du träffade mig har du väntat på att jag ska göra ett enda jävla misstag, komma med minsta lilla kommentar om att du är ett proffs! … Jag har aldrig gett dig skit för det här. Men varje gång vi bråkar så ligger du på lur, du hoppas på att du ska göra mig så arg att jag ska begå ett misstag. Så att du kan lämna mig sen…”

Feinberg avslöjar skickligt huvudpersonens omogenhet genom att låta henne bete sig på det sättet vi alla har bevittnat, när det kommer till partners som vill påminna oss om vilka helgon de är; för att de tolererar oss, och att de bara kallat oss ”hora” den där enstaka gången. Milli ger svar på tal till Jess nonchalanta okunnighet:

”Har du nånsin tänkt på att jag kanske känner mig obekväm på krogen?”
Det hade jag inte tänkt på över huvud taget.
”Varför då?” frågade jag förbryllat.
”För att folk har en attityd mot oss.”
”Vad snackar du om? Det är ju en massa kvinnor på krogen som är proffs.”
”De är småstadstjejer som fnaskar för att betala hyran. De skäms över det de gör. De hänger sig inte åt det här livet på samma sätt som resten av oss… De är dina likar, inte mina. Mina likar är de kvinnor jag dansar tillsammans med. Det är de som håller mig om ryggen.”

Jess försöker förgäves hitta ett vanligt jobb innan Milli måste återgå till dansandet för att försörja dem, men som alltid låter Feinberg en äldre sexarbetande femme få sista ordet: Justine vid baren förmanar Jess att ”lägga av med dramat,” och ”växa upp,” såvida Jess inte vill förlora Milli måste hon lägga ner sin paternalistiska attityd gentemot hennes yrke.

Ändå tar förhållandet slut när Jess får för sig att besöka strippklubben Milli jobbar på, då hon är rädd att om hon inte gör det, kommer hon aldrig förstå henne. Dessvärre rådgör inte Jess med Milli om detta beslut på förhand, och att Jess dyker upp oinbjuden för att stirra på hennes nakna dans får Milli att packa sin väska och lämna henne. Men inte förrän de två utbyter ett ömt farväl där Jess erkänner att när hon såg Milli arbeta tänkte hon ”hur modiga ni är allihop… Jag skulle aldrig kunna slåss naken.” Och till skillnad från de heterocissnubbar de flesta av oss har dejtat, som, när de gör slut med oss, svär på att de aldrig kommer dejta en hora eller strippa någonsin igen, så sammanfattar Jess slutet på sitt förhållande med Milli, när hon pratar med sin vän Edwin, genom att säga att ”jag fuckade verkligen upp det här.”

I slutändan så gör Feinberg det här – Jess intrång i Millis klubb – till ett sätt att kvalificera sexarbete som en del av spektrumet av queert arbete, i en bok som skildrar detta arbete – om butchflator som finner sin naturliga plats i fackföreningarna, som skriker mot strejkbrytarna och som lider av arbetsskador. ”Det här är ju, trots allt, ett arbete,” låter Feinberg Jess observera, ”… som ger bra betalt för kvinnor som kan ta hand om sig själva.”

Milli låter Jess lära sig en viktig läxa om förhållanden mellan marginaliserade personer innan hon drar:

”Minns du när du höll om mig och sa att du skulle skydda mig, att du inte skulle låta någon skada mig? … Det var inte fel av dig att säga så, min älskling. Alla vill höra det där när de har skadats. Problemet är att du trodde på det själv. Du kan inte skydda mig, raring. Jag kan inte skydda dig.”

Även om världen som beskrivs i Blues framställer stone butchar och sexarbetande femmes som naturliga partners, som håller varandra om ryggen, så introducerar Feinberg också begränsningarna kring detta partnerskap, genom den praktiska visdom som kommer från ett sexarbetarperspektiv. Feinberg är alltjämt en realist. I den här världen finns det inte en chans att kärlek kan vara nog, när det kommer till förtryckta personer. Som Jess vän, den Svarta butchen Edwin, säger om sitt förhållande med femme-strippan Darlene: ”… det är annorlunda mellan en butch och ett proffs. Det är kärlek utan illusioner.”

Även om den här kärleken är utan illusioner, en kärlek som inte alltid kan övervinna allt, så är det ändå en bestående kärlek. När jag nu läste den här boken en tredje gång, för att kunna skriva den här texten, så blev jag överväldigad när jag insåg vilken enorm kärleksballad till sexarbetande femmes den är.

I efterdyningarna av orättvisorna kring Ferguson-domen, Marissa Alexanders vädjan efter att ha åtalats för ett brott bestående av att ha försvarat sig själv mot våld i en nära relation, och sexarbetar- och transaktivisten Monica Jones överklagan av falska åtal för ”manifestering av prostitution,” är det mer viktigt än någonsin att folk läser Leslie Feinberg. Stone Butch Blues förkroppsligar intersektionalitet innan det blev ett sådant slagord för den nya generationens vänsteraktivister. Den berättar historien om en ung judisk maskulin progressiv arbetarklassperson som kämpar mot homofobi, transfobi, Vietnamkriget, som är en del av klasskampen, och som allierar sig med sina Svarta vänner i kampen mot rasism. Men det är särskilt viktigt att hålla Feinbergs verk vid liv eftersom hen var en feministisk, queer transikon, som stod beslutsamt på samma sida som sexarbetare.

•••

1 Hen är det pronomen som Leslie Feinbergs partner sedan en lång tid tillbaka, Minne Bruce Pratt, använde i dödsrunan i The Advocate. Jag inser att The Advocate är långt ifrån ofelbar som källa när det kommer till transfrågor, men det är det senaste uttalandet kring Feinbergs pronomen från någon som stod hen nära.

2 En yrkesbaserad läkarmottagning av och för sexarbetare och deras familjer som har funnits i San Francisco sen 1999.

3 En gratiskopia går att ladda ner samt läsa online, men att köpa boken i andrahand, via webshoppar såsom Amazon, kan kosta uppemot 700 kronor.

4 Femme är en lesbisk, queer- eller transperson som har ett feminint könsuttryck. Klassiska femme-attribut kan vara läppstift/smink, högklackat, långt hår osv – alltså uttryck som kopplas till kvinnlighet.

5 En stone butch är en butch som inte vill att någon rör hennes könsorgan vid sex. Det är en äldre identitet som kommer från mitten av 1900-talets lesbiska barer, men många inom queercommunityt, inte bara butchar, identifierar sig fortfarande som stone än idag.

6 Carceral-feminism är en term som beskriver de olika feministiska teorierna och praktikerna som vill hantera feministiska frågor genom lagstiftning och genom (hotet om) fängelsestraff. Carceral-feminism består av förbudsivrande feministiska aktivister som har en lag-fokuserad agenda och som gör en förflyttning från välfärdspolitik mot en straffpolitik, som är tänkt att upprätthålla feministiska målsättningar.

Annonser
Minns hyllningen till sexarbetare i Stone Butch Blues

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s