Vad är vänster om Queer? Migration, sexualitet och känslosamhet i en nyliberal värld

Följande är en översättning av Yasmin Nairs text, ursprungligen publicerad den 12 Maj 2010, vi på den Queerfeministiska Oasen vill uppmana att gå in och stötta henne.

✄—————————————————————————————————————

Vi måste förkasta skildringarna av uppgivenhet som hela tiden pådyvlas oss. De gör oss till stagnerade varelser som bönar om hjälp. Vi är alla nyliberaler nu. Vi säljer alla våra kroppar, våra liv, våra berättelser till media, för att trösta oss själva. Dessa skildringar måste utmanas och omarbetas, annars kommer vi missa den omfattande berättelsen om ekonomisk exploatering, och det förlorar vi på själva.

Min berättelse, del I

[Bildtydning: Bild på Yasmin Nair; hon lutar ansiktet mot en hand, tittar in i kameran och ler.]

zeropoint_logo”Du borde veta mer om Islam.” Jag var på ett antikrigsevent som organiserats av min vän D., och jag blev uppläxad av en inbilsk, vit, strax pensionerad marxistisk professor; den sortens person som är alltför vanlig i Rogers Park-området i Chicago, som är känt för dess självgoda, progressiva politiska hållning. Han hade precis introducerats för mig, jag med mitt uppenbart muslimska namn, och hade omedelbart bett mig klargöra några punkter gällande islam. Jag talade om för honom att jag inte visste, vilket resulterade i ovan nämnda genmäle. Jag ville trycka till Herr Marxist (hädanefter refererad som Mr. M) med ett argt svar på tal. Både D. och jag började tala om för Mr. M att jag är ateist, och jag ville även vända frågan mot honom: hur vågar du, ville jag säga, anta något om mig, baserat på min hudfärg och mitt namn? Och även om jag skulle vara muslim, varför skulle jag veta mer om islam? Du är vit, då måste du vara, öh, protestant? Men det sa jag inte, främst för att han var rejält gammal, närmare 80 kanske, och jag var rädd för att jag skulle ge honom en hjärtattack. Och för att, det erkänner jag, jag inte ville ”starta ett bråk” vid en festlig tillställning.

Mannen tittade på mig och vände sig sedan bort på ett avvisande sätt. Jag hade inte lyckats fånga hans intresse. Han hade uppenbart hoppats på att få imponera på mig med att han förstått att mitt namn är muslimskt, för att sen fortsätta prata om hur förtryckta muslimer och migranter (min dialekt avslöjar mina utländska rötter) blir av det vita U.S.A. (för att liksom bevisa sin vänsterhållning). Men jag hade inte levererat. Jag passade inte in i bilden. Det var inte tillräckligt synd om mig för hans smak.

När det talas om migranters rättigheter, så kritiserar ofta aktivister och deras anhängare ”högern”, den där grumliga organismen som de ser som en plåga när det kommer till progressiv migrationspolitik. De vänster-liberala som befolkar Rogers Park, samt mitt eget adopterade ”hemland” Uptown i Chicago, har gjort staden till en av de få blå Demokrat-utposterna, i ett hav av röda Republikaner – men de är också en samling självgoda jeppar. Jag flyttade hit från Indiana, och jag känner mig fortfarande tacksam över att bo på ett ställe där det åtminstone finns någon form av progressiv politisk hållning. Men genom åren har jag börjat tröttna på vänsterns självbelåtenhet, och jag har t.o.m. börjat uppskatta högerns rättframhet och dess tydliga indikationer.

Med det sagt menar jag inte att jag stöttar de okrönta gränsbevakarna, eller att jag gillar de paranoida skildringarna av migranter, som propageras av Rush Limbaugh och Jim Oberweiss. Men jag vet iallafall vad jag kan förvänta mig av dem. Med den förmente vänstern så blir jag ständigt förbluffad av dess självgodhet och arrogans, såsom med Mr. M. Vänstern vet inte vad de ska göra med de migranter de möter på daglig basis – utanför de förutfattade idéerna om medkänsla och desperation, som de läser in i de ”progressiva” skildringarna om migration. Det är ett djupgående symptom av nyliberalismen att ”vänstern” är lika problematisk när det kommer till migrationspolitik som högern är. Den strävar efter en trösterik tydlighet i migrationsfrågan.

Det var därför Mr. M ville göra mig till den muslimska kvinnan som kunde berätta om islam. Att behöva bemöta något så okomplicerat som en kvinna med ett muslimskt namn som inte var muslim, utan ateist, gjorde att han hellre gick iväg. Den klarhet med vilken jag, enligt honom, borde ha berättat min historia – den stackars muslimska kvinnan som kunde utgöra en autentisk röst när det kom till islam – blev istället besudlad och otydlig.

Det kanske verkar som att jag drar det hela lite väl långt; att använda ett slumpartat möte för att dra en slutsats om vänsterns misslyckande med att fullt ut sätta sig in i migrationsfrågan. Men en del av det specifika problemet med politiken i Chicago, och problemet med vänsterpolitik överlag, är dess hängivenhet till en sentimental och nostalgisk idé om Den Andre, som är djupt förankrad i en politik som handlar om desperation och räddning. Och detta misslyckande manifesteras i vardagliga bemötanden såsom den jag beskrivit ovan – trots att demonstrationer och antikrigsevenemang målar upp en bild av en starkt analytisk antietablissemang vänsterrörelse. Den här idén om hur migranter bör vara kommer att få följder. Aktivister för migranters rättigheter, såsom jag själv, finner att de behöver definiera sig själva utefter förutfattade meningar, samtidigt som vi kämpar för att utforma alternativa exempel på en verkligt progressiv migrationspolitik. På grund av detta tvingas vi ”berätta våra historier” på ett förödmjukande och förnedrande sätt, som gör oss avpolitiserade; i behov av räddning av våra vita allierade.

Dessa skildringar av desperation gör att migranter präglas av känslosamhet – som den sortens person som har en berättelse att förtälja, som en naturlig upplysare som kan delge en autentisk skildring av migration. Detta döljer i sin tur det faktum att dagens migration handlar om sökandet efter billig arbetskraft, och att migranten främst är en arbetare som är fast i det sökandet. I en kontext av queer migrationspolitik, såsom jag skriver om nedan, så gör dessa känslosamma berättelser att queers ses som borgerliga entiteter, vars liv är åtskilda de dystra verkligheterna kring arbetsorganisering.

I resten av min text kommer jag använda mig av begreppen vänster och höger, inte som några fixerade ideologier utan som de otydliga minnena av vad som brukade vara en ideologisk skiljelinje. Nyliberalismens gåva är att sådana åtskillnader inte längre spelar någon roll.

Min berättelse, del II

Jag fick min master i engelska, med en specialisering på kritisk teori; jag var queerteorins och dekonstruktionens oäkting. Efter att jag flyttade till Chicago för att jobba som docent vid Engelska institutionen på Illinois universitet, kände jag mig trött på queerteorins intellektuella otillräcklighet. Att utmana tvåkönsnormen kändes som en betydelsefull kamp när jag pluggade, men det leder inte till att ifrågasätta den ekonomiska ojämlikheten. Jag blev trött på det hopplösa och obligatoriska ‘queerandet’ som teoretiker frossade i, trött på projekt som startades i den naiva tron att om en bara hittar en queer underliggande mening i en berättelse, kunde detta leda till en vagt definierad radikal förändring. Jag tillägnade mig en aktivism och ett organiserande, som slutligen fick mig att inse den politiska konkursen i hbtq-rörelsen; som helhjärtat ägnade sig åt homo-äktenskap som den enda viktiga kampen värd att föra.

Jag har varit emot tanken på giftermål och äktenskap sen jag var åtta år, men jag ser ändå inte äktenskap eller gifta personer som det centrala problemet. Förlåt klyschan, men många av mina vänner – och en del av mina älskare – är gifta. Men äktenskap borde vara en social och kulturell fråga. Mitt problem med homo-äktenskapsrörelsen har varit att den propagerar för att prioritera tvåsamhet och ”trofasta förhållanden” som ett substitut för någon slags betydande förändring. Det är en sak att säga att bögar och flator bör kunna gifta sig på samma sätt som alla andra. Men det är en helt annan sak att säga att homo-äktenskap är höjdpunkten av hbtq-organisering, eller att bögar och flator bör kunna gifta sig för att få välfärdsbaserade förmåner genom sina makar, eller att bögar och flator som är i förhållanden förtjänar mer än sina likar som inte ingår i en tvåsamhet. Argumenten för homo-äktenskap ignorerar den krassa verkligheten att inte alla har ett jobb som ger dem förmåner, än mindre att de skulle kunna delge dessa med sina partners. Och människor borde inte känna sig tvingade att gifta sig för att få tillgång till välfärd, särskilt inte i en tid där äktenskap, som aldrig förr, ses som så oattraktivt. Tanken på att äktenskap skulle kunna tilldela folk något så enkelt som sjukvård, står i direkt motsats till kampen för allmän sjukvård. Alla ska få ta del av sjukvården, oavsett deras civilstånd.

Jag började till sist organisera mig kring den queera migrationsfrågan. Detta främst på grund av att den radikalt queera organiseringen hade imploderat i Chicago, från trycket av homo-äktenskapsrörelsen. Jag var under åren mellan 1999 och 2003 del av en nu overksam grupp vid namn Queer to the Left (Q2L). Jag gick med i Q2L på grund av dess starka kritiska hållning gentemot mainstream hbtq-rörelsen som, även innan homo-äktenskapsfrågan, var besatta av att kultivera en bild av bögar och flator som borgerliga entiteter som förtjänade ”en plats vid bordet” för att de var normala och trevliga. Under Q2Ls glansdagar kritiserade vi rika flator och bögars försök till gentrifiering av Uptown, och vi jobbade i solidaritet med organisationer såsom Community of Uptown Residents for Affordability för att försöka bibehålla lågkostnadsboendena som folk hade råd med.

Men homo-äktenskapsfrågan tog strax över både den nationella och lokala organiseringen av hbtq-rörelsen, och gruppen fylldes av vita bögar för vilka det här var den avgörande frågan. I motsats till gruppens ursprungliga anti-kapitalistiska och anti-heteronormativa principer, så började dessa nya medlemmar att jobba med äktenskaps-relaterade initiativ, som bara blev för mycket för mig att svälja. Vid det här laget var jag dessutom den enda kvinnan, den enda bruna personen, och den enda queerlästa lesbianen, vilket fick en vän att torrt kommentera; ”om du lämnar gruppen kommer vi förlora åtminstone tre av våra valdistrikt.” Jag lämnade Q2L strax innan den imploderade; kämpandes med att definiera sig som en queervänstergrupp, trots dess nya homo-äktenskapsambitioner.

Runt ungefär samma tid så kände jag mig själv utnyttjad på mitt ”jobb”, det som efterhärmade de strukturella ansvar tillhörande en fast anställning, men med fler slitsamma ansvar (docenter höll tre kurser per termin medan resten av fakulteten enbart hade ansvar för, på sin höjd, två). Att vara docent fick mig att inse hur den akademiska världen redan blivit en nyliberal fantasivärld, med dess massiva utnyttjande av billig arbetskraft; förhållanden som efterliknar den typ av arbetsmässig utsugning som präglar migrationsfrågan. Mitt liv som queer är oskiljaktigt sammanflätat med mitt liv som en f.d. docent och som aktivist med en bakgrund i lokal organisering, med all dess tvetydighet och frustrationer.

Jag tar upp detta för att det är relevant för diskussionen kring hur en progressiv och queer migrationspolitik ska se ut, och att det inte finns någon renodlad ”queer” agenda och att kategorierna ”queer” och ”migrant” är hopflätade på ett sätt som hbtq-rörelsen, och de som kämpar för en queer agenda, vägrar att erkänna. Jag vill också demonstrera att det personliga inte är politiskt, utan att enbart det politiska är politiskt och att personliga skildringar distraherar från arbetsfrågan. Jag skulle kunna berätta om hur jag levt, älskat, förlorat och levt och älskat återigen och detaljerat beskriva mitt liv som queerperson, som händelsevis jobbar med migrationspolitik.

Men det vore irrelevant för den omfattande kampen kring migrationsfrågan, som inte handlar om det oförändrade tillståndet för dem med uppehållstillstånd, utan som handlar om massmobiliseringen av miljoner papperslösa som är utsatta för våld, samtidigt som deras arbetskraft sugs ut och exploateras. En progressiv – och queer – migrationspolitik bör se utnyttjandet av papperslösas arbetskraft som dess främsta fråga, och förstå att de personliga berättelser som frammanas från migranter inte kan upprätthålla en långsiktig politisk reform. Dessa berättelser kan kanske understödja vår förståelse för migranter. Men de avvecklar vår förståelse för den nyliberala ekonomiska krisen, för vilken migrationsfrågan enbart är ett symptom. När det kommer till queerrörelsen så överskuggas migrationsfrågan av den nya verkligheten av vad som menas med att vara ”hbtq” idag – att vara definierad av en klasskategori, snarare än någon sorts politik.

Homo-äktenskap och ”homo” som klassidentitet

I U.S.A. har ”homo” blivit en separat klassidentitet. Det här är typiskt för den känsla som nu sprids i landet, även bland de mest förtryckta arbetarna – att de måste framställa sig själva som professionella, åtskilda från underklassens arbetare. Som representant vid Illinois universitet skickade jag ut ett mejl vid ett tillfälle till mina kollegor om att ansluta sig till facket. Varpå jag fick svaret ”försöker du säga att jag är samma som en lastbilschaufför?” (Svar: ”Ja.”) Denna obekvämhet kring att klassificeras som arbetare är ett problem som hotar fackorganisering mer generellt, i ett socialt sammanhang där arbetares rättigheter ses som den totala motsatsen till ”den amerikanska drömmen.” Den här attityden stöds inte minst av storföretag såsom Wal-Mart, som hotar med uppsägning om dess arbetare går med i facket.

”Hbtq-rörelsen” idag förlitar sig på illusionen om att alla hbtq-personer har samma klassbakgrund och att alla vill ha samma sorts liv (borgerligt, lyckligt äktenskap, och magiskt given allmängiltig välfärd). En del av drivkraften bakom homo-äktenskapsfrågan baseras på känslor, känslor som utgår från att alla hbtq-personer överallt är likadana när det kommer till klassidentitet. I det här fantasilandet, där alla hbtq-personer automatiskt får rättigheter och välfärd så fort de gifter sig, finns det inga uppsägningar eller arbetsskador. Med andra ord, att vara homo i U.S.A. är att ha en separat klassidentitet.

Men de fattiga bögarna och flatorna då? Delar av rörelsen har redan svar på den frågan. En lokalgrupp skrev triumferande att fattiga bögar och flator särskilt skulle vinna på rätten till äktenskap, eftersom de skulle få tillgång till välfärdsförmåner. Men det utgår från att det över huvud taget finns några förmåner att dela på, och det är mindre sannolikt bland de dåligt avlönade arbetsplatserna. Och vi borde fråga oss: hur är att kungöra giftermål som botemedlet för ekonomisk osäkerhet annorlunda från högern, som vill att kvinnor som lever på bidrag ska få äktenskapsrådgivning och som vill göra det svårare för ensamstående mammor att få hjälp? Varför skulle äktenskap, av alla saker, vara det som räddar en från klassbaserade ekonomiska problem?

Problemet är, i skuggan av nyliberalismen, att identitet – kön, etnicitet, ras eller sexualitet – har separerats från viktiga arbetsrelaterade frågor som definierar oss som arbetare. Enligt det nyliberala ramverket så kommer din identitet, som en del av en social och kulturell grupp, att skyddas bättre än dina rättigheter som arbetare. Om din arbetskamrat kallar dig något nedsättande, som har att göra med din bakgrund/sexualitet/könsidentitet/ras, så kommer hen stöta på patrull och kanske t.o.m. bli av med jobbet. Men om du får en arbetsskada, eller avskedas utan varsel, så är chanserna till att få vedergällning små, om inte obefintliga. Detta har vida konsekvenser när det kommer till hur vi ser på migrationsrättigheter, och det faktum att vi ser på migranter som personer med berättelser, snarare än arbetare. I kontexten av queer organisering kring migranter, så har rörelsen blivit kapad av mainstream hbtq-grupper, som definierar agendan enligt väldigt begränsande termer, där de separerar ”queer” från ”arbetare”.

Queera migrationsfrågor

Vilka frågor har nyligen tagits upp av queera grupper som säger sig kämpa för migranter? Jo följande: ”HIV-hindret”, som går ut på att förvägra personer med HIV/AIDS att få komma in i landet eller få uppehållstillstånd (som nu nästan hävts), par med olika nationaliteter, och asyl baserat på ens sexualitet1. Den senare frågan är tänkt att hjälpa dem som förföljs i sina hemländer p.g.a. sin sexualitet.

Vilka frågor tas upp av de som kämpar för migranters rättigheter? Just nu så är den mest angelägna frågan den om de s.k. ”omatchande numren”. Enligt de nya lagarna som fått fotfäste i hela landet, så måste arbetsgivare verifiera att deras anställda har personnummer som matchar deras namn. De som inte matchar blir rapporterade och tvingas utvisas. Systemet har många brister, inte minst att de som har ett legitimt personnummer blir rapporterade av misstag. Men framför allt så läggs vikten vid att ertappa ”illegala” flyktingar, istället för att ifrågasätta de fundamentala orsakerna till varför här finns så många papperslösa människor, som är villiga att riskera sina liv genom att använda sig utav falska personnummer. Och sen har vi razziorna såklart, vid fabrikerna och andra arbetsplatser över landet, som går ut på att gränspolisen sveper in, arresterar och fängslar eller deporterar tusentals lågavlönade arbetare. Papperslösa blir misshandlade och tusentals försvinner från sina lågavlönade bostadsområden, och de syns aldrig till igen.

Varför verkar dessa två ståndpunkter så oförenliga? Varför framställs det som att queera migranter inte har något gemensamt med övriga migranter? Varför låtsas den mainstreama hbtq-rörelsen, som en gång allierade sig med arbetarkampen, om som att arbete och exploatering inte längre är en del av dess identitet? För att förstå varför är det viktigt att undersöka hur hbtq-organisering har förändrats de senaste 30 åren.

I början av boken, Media/Queered: Visibility and Its Discontents, skriver Kevin Barnhurst skarpsinnigt att ”ett resultat av frigörelsen för hbtq-personer har varit heltids-homot, som jobbar vid skiljelinjen av queera och straighta communitys.” Han pratar också om uppkomsten av queer organisering i AIDS-epidemins kölvatten, när vi behövde skapa vår egen vård och stödtjänster. I det långa loppet så har synliggörandet av yrkesverksamma hbtq-personer gynnat rörelsen. Men det har också betytt att för att kunna vara öppet hbtq, särskilt på ens arbetsplats, måste vi förskjuta eller glömma andra aspekter av våra liv, bl.a. vår rätt till kollektivförhandlingar. I en uppsats ”Yrkesverksamma homosexuella” från samma bok, skriver Katherine Sender om en ”ingenjör och medordförande vid en arbetargrupp för hbtq-personer som var del av ett högteknologiskt företag” som ”hade förbjudit sådana grupper i åratal, då de var rädda att de skulle fungera som fackförbund.”

På det här sättet så är vad som framställs som en progressiv agenda – att låta folk leva öppet med sina identiteter – i själva verket en klassisk nyliberal lockpris-taktik. Du kan få ha din identitet, eller så kan du få arbetarrättigheter. Men det blir mer och mer svårt att få båda.

Vad kostar arbete? Nyliberalism, migration och användandet av affektkänslor

Teoretiker som studerar nyliberalism, som till exempel David Harvey och Naomi Klein, har förklarat dess huvudsakliga kännetecken; intensiv privatisering, som genom de finansiella institutionerna och strukturerna styr vårt vardagliga liv. Men för att kunna existera på det sättet som nyliberalismen gör, så behöver den kunna väcka affekt och känslor. Med andra ord, för att mildra och distrahera oss från smärtan orsakad av privatisering, så måste vi gilla oss själva som människor och som varelser bestående av identiteter – som människor med berättelser. Det här är särskilt tydligt i den pågående diskursen om migrationspolitik.

Migration och migrationspolitik porträtteras ofta som en kris. Men den riktiga krisen är den som orsakas av sökandet efter billig arbetskraft, lagstiftningar som NAFTA, och det faktum att folk tvingas förflytta sig från norr till söder och från öst till väst, och riskerar sina liv, bara för att kunna försörja sig. Den stadiga strömmen av papperslösa personer mellan nationsgränserna är ett symptom på krisen, inte själva krisen i sig. Att konstant utmåla migration och migrationspolitik som en ”kris” resulterar i en avhumanisering av migranter och flyktingar.

För att kunna bekämpa denna avhumanisering, och för få allmänheten att begripa konceptet kring papperslös arbetskraft, så har vänstern känt sig tvungen att använda sig av en retorik som handlar om den ”goda” migranten eller flyktingen. Detta kräver ett anspelande på affekt och känslor, inbakat i berättelser om beundransvärda, hårt arbetande migranter, som återupplivar bostadsområden och som bidrar till den lokala ekonomin. I U.S.A. så har konceptet ”familjers återförening” länge varit en grundsten i försöken till att reformera migrationspolitiken. Tanken är att den svåra situationen för papperslösa skulle förbättras om också deras familjer tillåts komma hit. I den senaste dusten kring migrationsfrågan så argumenterades det ivrigt, bland flera grupper, att frågor som handlar om H1-B-arbetare2 inte är förenliga med frågan om migranter som separerats från sina familjer. Detta gjorde återigen migrationsfrågan till en känslofråga och raderade subtilt det faktum att migranter med familjer också är arbetare, inte bara familjemedlemmar. ”Familjers återförening” blev trumfkortet i en större del av rörelsen för migranters rättigheter – och det misslyckades med att leda oss någonvart.

När det kommer till migranter, så återfinns särskilt den här bilden av ”familjen” som består av ett glatt, mysigt hem, som är väldoftande av kryddor och hemlagad mat, som inger trygghet och fina värderingar till efterkommande generationer. Men vad händer med dem som inte har tillgång till en sådan familj, av eget val eller på grund av andra omständigheter? Vad händer, till exempel, med queera migranter som har blivit utkörda av sina familjer eller som inte vill vara en del av ett community där de inte kan vara öppet homosexuella? Eller med dem, vare sig de är queera eller inte, som utsätts för våld inom familjen? Exkludering, homofobi, och missförhållanden är inte enbart en fråga för migrantfamiljer – men varför antar vi att dessa skulle vara mer idylliska, lyckliga eller säkrare än ”amerikanska” familjer?

Dessutom så raderar retoriken kring ”familjers återförening” arbetarfrågor, som är oerhört viktiga för hur familjer fungerar i sina nya bostadsområden eller städer. Genom att beskriva familjer med affektiva termer, så gör det att vi glömmer att nyliberalismen allt mer använder hela familjer som arbetskraft. Ta till exempel den populära idén om affärer som drivs av migrantfamiljer, som återupplivar bostadsområden. I verkligen så bidrar de, liksom de andra lågavlönade migranterna som bor i området, till upptakten till gentrifiering. Tillslut så kommer de migranter som klarar sig bättre tillhöra de som gentrifierar området, medan resten förskjuts längre ut i stadens förorter, för att sedan transporteras in till de byggnadsarbeten som finns i de ”finare” områdena.

Mainstreamrörelsen för migranters rättigheter har alltså kämpat med frågan om hur migranter kan göras mer begripliga för ”resten” av U.S.A. (vi har alltså inte förlikat oss med tanken på att mer än 12 miljoner migranter nu utgör ”oss”). Som läget ser ut nu så är arbete konstant åtskilt från arbetarna själva. I dagsläget, efter det oväntade misslyckandet med förhandlingarna som pågick under 2006, så finns det nu tecken på att arbetarvänliga grupper, såsom March 10-rörelsen, är på väg tillbaka, och med en fokus på att migrationsrättigheter ska ses på som arbetares rättigheter. Denna fokus verkar queerrörelsen helt ha gått miste om, som istället fokuserar på migrationsfrågor som berör folk på ett känslomässigt plan, och som därför mer troligt kommer att lyssnas på.

Vad för sorts berättelse?

Vad skulle det innebära att skapa en sann progressiv och queer migrationspolitik, med tanke på de begränsningar vi står inför, och med tanke på att både vänstern och mainstream-media vill ha de mer lättbegripliga berättelserna baserade på medkänsla och desperation? Är det ens möjligt att ”berätta en annan sorts historia” och att övertala läsare och andra aktivister att ha en mer användbar och grundläggande analys? Spelar ”queer” någon roll – och bör det göra det? Med tanke på hbtq-rörelsens mainstreama, ofta kapitalistiska och anti-arbetar-tendenser, är det ens användbart att skapa en queer migrationspolitik?

Under 2008 organiserade några av oss från CLIA (Chicago LGBTQ Immigrant Alliance) ett endagsforum, Migration vid gränsen: dagsarbetare, sexarbetare, våld i nära relationer & HIV (Immigration at the Margins: Day Laborers, Sex Workers, Domestic Violence & HIV). Som en av huvudorganisatörerna var jag extra intresserad av ämnet sextrafficking. Min tidigare forskning indikerade att mycket av hypen kring ämnet var ett resultat av medias fascination av sexuellt obscena berättelser om vackra, unga flickor som blir våldtagna och inlåsta av giriga människosmugglare. Jag visste också att rapporteringen av sextrafficking åsidosatte problemet med trafficking av övrig arbetskraft. Tusentals arbetare smugglas dagligen över nation- och statsgränserna, och tvingas leva under fruktansvärda förhållanden med låga eller inga löner, men media tycker inte att deras berättelser är sexiga nog.

Men sedan hörde vi talas om dagsarbetare i Kalifornien som blivit tvingade att utföra sexarbete. Fanns det någon sanning i detta, och skulle det isåfall bekräfta idén om sextrafficking som ett vidsträckt fenomen? Jessica Acee, dåvarande medlem i Latino Union, avfärdade rapporteringen som mediahysteri, men påpekade också skarpsinnigt att ”på ett sätt, vare sig de utför sexarbete eller ej, så säljer dagsarbetare redan sina kroppar, eller blir exploaterade eller är överlevare på något sätt.” Acees uttalanden illustrerade huvudsyftet med Migration vid gränsen och demonstrerade att det avgörande faktumet vi bör ha i åtanke, när vi diskuterar migration och migrationspolitik, är att vi inte kan göra en tydlig uppdelning mellan de typer av arbete som migranter utför, och att vi bör återgå till att fokusera på arbete och arbetets koppling till kön och sexualitet. Ett sådant fokus kan bara uppstå om vi erkänner de queert könade kontexterna i vilka arbete existerar.

Sextrafficking, och medias besatthet av det, är ett typexempel. Som Acee poängterade så både sexualiseras och smutskastas migranter, baserat på kön. Enligt dessa skildringar, så är offren vackra, långhåriga, olyckliga kvinnor, som är fast i ett nätverk bestående av våldtäkt och tortyr. Gång på gång så låtsas diskursen kring sextrafficking om som att arbete inte är inblandat. Det medges inte att kvinnor, och även kanske män, säljer sex frivilligt, eller att migranter kanske också är sexarbete, eller att sexarbete är ett arbete i sig. På grund av sin oanständiga natur, blir sex ett sätt varpå en kan föreställa sig den sexualiserade migrantkvinnan eller den dominanta och brutala migrantmannen (trots att smugglare kanske främst är amerikanare). Sex, i den här kontexten, upprätthåller vår bild av den stackars migrantkvinnan – Den Andre – som är i behov av räddning.

Sådana skildringar bortser också från hur sexhandeln ser ut för dem som inte klassificeras eller blir lästa som migranter eller queer. Hur hanterar vi berättelser om unga kvinnor och män, som många gånger är queer, men också ofta inte är det, som utbyter sexuella handlingar mot skydd från personer som arbetar inom polisen och rättsväsendet? Vem utbyter sex mot att inte bli arresterad, och vems sexuella identitet räknas inte för att det inte spelar någon roll för dem, eller för att deras liv inte tillåter dem den lyxen att kunna vara öppna med sina queera identiteter? Hbtq-communityt, som är på ständig jakt efter sanna och respektingivande berättelser, märker inte ens de som lever dubbla liv som papperslösa, lågavlönade arbetare och sexarbetare.

Men de här berättelserna spelar visst roll och de kan bidra till en större, fundamental omvärdering av vad som räknas som en progressiv migrationspolitik. Det är viktigt att ha i åtanke att Acee, som själv inte identifierar sig som queer och som inte representerar en queer organisation, framförde en imponerande analys om hur kön, sexualitet och arbete fungerar i en nyliberal struktur som vill ha billig arbetskraft. Tanken är helt enkelt att en queer migrationspolitik som centrerar arbete inte handlar om att lokalisera queerpersoner och deras berättelser, utan handlar om använda sig utav en specifik analys och aktivism som möjliggörs genom en queer förståelse. Att endast framhålla våra förhållanden, våra familjer, och våra kärleksliv på ett okomplicerat sätt, som är både heteronormativa och homonormativa, är att förkasta queeranalysens möjligheter och att gå på en förenklad idé om att flator och bögar är ”precis som oss”.

Personliga skildringar kan göra strukturella förhållanden mer lättbegripliga. Men kan vi använda oss utav dem utan att köpa anspelandet på medkänsla och desperation? Medan vi närmar oss det som progressiva personer hoppas blir en radikal förändring i politiken, kan vi också börja ifrågasätta kostnaderna och baksidan av att skildra personliga berättelser. Vilka bildspråk och känslor styr dem? Om de kom från arga migranter som kraftfullt höjde sina röster, och inte från uppgivna människor, skulle vi vara benägna att lyssna? Kan vi se hur vår vänsterpolitik isolerar oss från behovet av att granska våra egna ideologier och sätten varpå vi klassificerar människor som Den Andre? Kan vi använda oss utav skildringar som inte bekräftar vår godhet eller hur rätt den amerikanska drömmen är?

Vi måste förkasta skildringarna av uppgivenhet som hela tiden pådyvlas oss. De gör oss till stagnerade varelser som bönar om hjälp. Vi är alla nyliberaler nu. Vi säljer alla våra kroppar, våra liv, våra berättelser till media, för att trösta oss själva. Dessa skildringar måste utmanas och omarbetas, annars kommer vi missa den omfattande berättelsen om ekonomisk exploatering, och det förlorar vi på själva. Och till skillnad från hur jag bemötte Mr. M så måste vi vara beredda på att starta bråk när vi gör detta.

1Nyligen har detta överskuggats av DREAM-aktivister som använder sig av slagordet ”Papperslös och orädd” (Undocumented and Unafraid), vilket anspelar på jämförelsen mellan att ”komma ut” som hbtq och att ”komma ut från skuggan” som papperslös. Det här är en problematisk och oroväckande strategi som både kapitaliserar på den nyliberala tendensen att göra alla politiska kamper till rent personliga, samt underblåser hbtq-rörelsens sympati och stöd för en lagstiftning som mer eller mindre förstärker militariseringen av våra liv. Jag kommer skriva mer om ”Papperlös och orädd”-rörelsen under de kommande månaderna. Håll utkik på min hemsida för mer information.

2 H1-B-arbetare har fått ett tillfälligt visum för att kunna arbeta. När arbetet är över måste de ansöka om ett annat visum eller hitta en annan arbetsgivare, annars måste de lämna landet.

Annonser
Vad är vänster om Queer? Migration, sexualitet och känslosamhet i en nyliberal värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s