Ge dina pengar till kvinnor: Kapitalismens slutskede.

Följande är en översättning av en intervju av Model View Culture med Lauren Chief Elk-Young Bear, Yeoshin Lourdes och Bardot Smith som publicerades den 10 augusti 2015. Originaltexten återfinns här.

✄—————————————————————————————————————

Förra månaden så blev #GiveMoneyToWomen populärt på Twitter, idén kom från Bardot Smith, analytiker och dominatrix , Yeoshin Lourdes, privat konsult och dominatrix , samt Lauren Chief Elk-Young Bear, utbildare om våld inom nära relationer och aktivist för fängelseavskaffande. En konvergens av feminister som rasifieras, som är sexarbetare, internetentreprenörer, finansanalytiker och antivåldsförespråkare; #GiveYourMoneyToWomen är mer än en hashtagg, det är ett teoretiskt och praktiskt ramverk för jämställdhet och rättvisa. Vi mötte upp med Bardot, Yeoshin och Lauren för att prata om hur #GiveYourMoneyToWomen erbjuder strukturella och mellanmänskliga lösningar för jämlika löner, våldsförebyggande arbete, välståndsfördelning och kvinnors hälsa – och hur GYMTW håller på att bli en egen rörelse.

Model View Culture: en av grundaspekterna för #GiveYourMoneyToWomen är att direkt överföra pengar till kvinnor, utanför de traditionella strukturerna som är tilltänkta att upprätta rättvisa och välståndsfördelning.

Bardot: Det är inte meningen att vi ska ifrågasätta själva systemen och institutionerna. Det finns en föreställning om att vi enbart får söka rättvisa, trygghet och lika löner genom den enda arenan som tillåts, vilket är den mansdominerade affärsvärlden.

Lauren: Det finns en massiv popularisering och ett företagande kring feminism, aktivism mot sexuellt våld, och rörelsen mot de ojämlika löneförhållandena. Det folk har börjat göra är att säga: ”Låt oss mobilisera för lagstiftning, låt oss donera till en stor välgörenhetsorganisation, låt oss rösta så att den här personen blir president.” Eftersom jag har jobbat inom ideella organisationer och myndigheter, så vet jag att det finns så många begränsningar i att tro att dessa institutioner ska skapa lösningar. Så mycket av pengarna går inte till direkt hjälp. De ges inte direkt till de kvinnor som behöver dem mest. Det finns så många barriärer och villkor när det kommer till pengar. #GiveYourMoneyToWomen menar att vi måste omdirigera pengarna på ett direkt sätt. De behöver sättas in på PayPal, Square Cash konton, eller överföras direkt, eller göras tillgängliga som fysiska pengar som kan tas ut från bankomater. Vi kan inte gå genom eller förvänta oss att institutioner ska lösa direkta och strukturella problem.

Bardot: Det är också nedsättande – premissen bakom att ge pengar till de här institutionerna är att om en ger pengar direkt till kvinnor, så vet inte kvinnorna vad de ska göra med pengarna. Så det är bättre att ge dem mer indirekt, om de följer reglerna så kanske de till sist kan få tillgång till något som kan hjälpa dem. Men det är bara ännu ett sätt att hindra kvinnor från att ha en direkt tillgång till kapital. Samtidigt finns förväntningar om att vi ska förminska oss och fortsätta lida, eftersom många institutioner inte riktigt kan se hur kvinnor påverkas av system som kräver våra liv, men utan krav på vår säkerhet. De behöver göra mer forskning, men de forskar inte, de undersöker inte, de lyssnar inte. Hur länge ska vi behöva vänta? Jag tänker inte vänta längre. Jag har ett liv att leva.

GYMTW_rihanna

MVC: Hur funkar #GiveYourMoneyToWomen på en mellanmänsklig nivå och i era egna liv?

Yeoshin: Jag insåg att jag blev utsugen i mina relationer med män, både på och utanför jobbet. Min karriär har nästan alltid varit beroende av mansdominerade yrken, där jag konstant utsattes för oönskad uppmärksamhet från män och mäns känslor. Det är demoraliserande och tröttsamt, och det är en typisk utlösande faktor för psykisk ohälsa, som sedan kan riskera att en blir av med jobbet helt och hållet. Och kvinnors löner sammanfaller inte bara med våra jobbeskrivningar i mansdominerade arbetsområden, vi får heller ingen kompensation för all annan skit som automatiskt är kopplat till våra jobb p.g.a. att vi är kvinnor. Jag har aldrig blivit betald för att bli stirrad på eller flörtad med varenda dag på kontoret. Inget av det är hållbart som bidrag till ens överlevnad, och än mindre till ens ekonomiska säkerhet.

Jag har märkt liknande mönster i mitt privatliv, där män som ska förbättra mitt liv bara har gjort det värre. Att fortsätta med att investera i relationer, i hopp om att männen en dag drar sitt strå till stacken, blev till sist orealistiskt och svårt att rättfärdiga. Så det har varit väldigt omvälvande för mig att inte längre ha skyldigheter gentemot någon, som inte direkt eller omedelbart stöttat min framgång eller mitt välmående, och att jag nu kan bli kompenserad för all den tid och energi som krävs av mig, enligt mina egna premisser.

Bardot: Det här började för mig när min affärsverksamhet och mitt privatliv hade lett till en dödsspiral, som sker på ett väldigt specifikt sätt när en blir en offentlig person. Jag ville ha ett privatliv och en inkomst. Och jag började tänka på vad jag omedelbart skulle kunna tjäna på. Så jag byggde upp ett nätverk av webbsidor och spenderade jättemycket tid i den sfären varje dag. Jag observerade industrin och dess intersektioner, där jag även kopplade det till mina erfarenheter; samröret med och dynamiken kring civila*. Mina interaktioner genom utvecklandet av nätverken gav mig fler perspektiv kring maktdynamiker. Jag ville från början tjäna egna pengar, eftersom det var det som var mest brådskande, och sedan började jag koppla hur mitt arbete var relaterat till kvinnor överlag… och särskilt kvinnor i relation till kapitalism. Dynamiken påverkar och har att göra med kvinnor, och inte bara dominatrixer eller eskorter – eller de som har den typen av arbete som vanligtvis kännetecknar kvinnor som kapitaliserar på mäns intresse av att få kvinnlig bekräftelse, energi, sex, etc.

MVC: Hur startade hashtaggen och hur blev den så populär?

Yeoshin: Jag hade följt Bardot på Twitter sen förra hösten. Och först så kände jag mig tveksam inför det hon sa, eftersom det berörde ett ämne som jag inte var helt bekväm med. Det var inte förrän förra våren, när vi hade privata konversationer, som jag riktigt började ta till mig vad det var hon gjorde. Och det var då alla bitar föll på plats; jag blev omvänd.

Lauren: Den specifika hashtaggen utvecklades när jag besökte Yeoshin och pratade om det bredare perspektivet kring kvinnors exploatering. Det här skedde strax efter att folk hade upprörts av ”frubonusen”**, och vi började prata om alla typer av arbete som inte kompenseras; sexuellt arbete, känslomässigt arbete, fysiskt arbete, utbildande, (särskilt det vi själva gjorde på en massa sätt via internet), allt detta utan någon slags kompensation. Det var en fredag och jag bestämde mig för att män inte behövde rekommendera en #FollowFriday***, de behövde demonstrera sitt stöd genom att betala oss via våra PayPal-konton. ”Ge dina pengar till kvinnor” uttrycktes högt och vi tyckte att det här skulle bli vår hashtagg. ”Kvinnor, skapa PayPal-konton!!!” var den första tweeten, och sedan exploderade hela grejen.

MVC: En av de reaktioner mot populära hashtaggar vi ofta ser är en backlash från mainstreamfeminister, så kan vi prata lite om vita kvinnors reaktioner till detta och —

(De börjar prata i mun på varandra)

Bardot: Det har varit privilegierade vaniljsubbor som aldrig haft sin existens hotad —

MVC: Ok, det verkar som att när vi pratar om att ge pengar till kvinnor och göra välståndsutbyten, det vill säga monetärisera saker som kvinnors tid, uppmärksamhet, samt tillgång till kvinnor, det emotionella arbetet de utför, och att ge dem kompensation för våld och ojämställdhet, så blir folk väldigt upprörda.

Lauren: Jag tror att det som sker är att den mainstreama feministiska rörelsen existens vilar på en föreställning om vad som är verkligt feministiskt; d.v.s. att ha ett eget jobb, att ha egna pengar, att tjäna egna pengar, att inte vara ”beroende” av män, att inte bli en hemmavarande partner, att vara självständig. Men allt det här ska ske i en väldigt specifik kontext —

Bardot: En korporativ kontext…

Lauren: Ja, att ”krossa glastaket” och nå toppen. Och att faktiskt inordna sig ännu mer i patriarkatet, i dessa institutioner, och att replikera systemen som har skapat den här katastrofala värld som vi lever i, och det är då tänkt att det är såhär som vi ska bli fria. Som Bardot har sagt så handlar det inte om att vi behöver bli betalda mer i ett patriarkalt dominerande lönesystem, eller att ”vilja ha pengar för inget”, det handlar om att inte bli betalda för vad som är önskvärt och begärt av oss, och att nu monetärisera detta.

Bardot: Så allt utanför detta ses som ett misslyckade. De vill hitta skäl att göra det som du gör oacceptabelt så att de kan förminska din framgång. De försöker mer eller mindre att undanhålla godkännande av din existens. Alla vet att kvinnor är vana vid att sälja saker hela tiden, vår sexualitet används för att sälja saker till andra och tjäna pengar åt andra hela tiden. Det finns inget sätt att undfly detta för du kan inte klä av dig din sexualitet.

Kvinnor är kontrollerade genom sin sexualitet. Det påverkar vaniljkvinnor, civila kvinnor, kvinnor som inte ens vet om att sexarbete finns. Det handlar om hur MÄN rör sig i relation till oss i det offentliga och i den privata sfären, och hur mycket av det som är förnedrande, våldsamt, passivt aggressivt, aggressivt aggressivt, etc. Det påverkar och tröttar ut alla kvinnor som lever idag på ett eller annat sätt.

Det skapar också en dubbelbestraffning som innebär att om en fullföljer något av dessa öden så blir en fängslad och straffad. Om du är en ”god” kvinna och tjänar män på ett undergivet sätt och utan att ifrågasätta det, så är du i en utsatt position eftersom vad som helst kan hända dig. Visst finns det kvinnor som har tur, som träffar snälla män, men vi vet att många inte gör det. Vi ser det överallt. Vi lever inte i den där villfarelsen om en gemensam överklass. Vi har inte råd att leva med den villfarelsen.

Om du bestämmer dig för att det inte är värt att fullfölja den rollen, så blir du en ”dålig” kvinna. En hora. En slyna. En subba. Nu är du måltavlan för kränkningar. Du lämnade ”trygghetszonen” som de har beviljat dig, så nu känner de att de kan kränka dig på vilket sätt som behagar dem. ”Hon bad om det.” Så behändigt. De kommer att hitta på oändliga anledningar till varför du förtjänar att bli kränkt. Så sättet att ta dig ur den här fällan är inte att slåss mot dem, men att vända deras vapen emot dem.

Sexualitet blir återigen hennes vapen.

Jag har jobbat inom teknologi och finans och i båda dessa miljöer så använder de din sexualitet emot dig. Ju mer synlig du är, desto svårare är det att stå ut med konsekvenserna av den här synligheten. På ställen där du är den enda kvinnan så gör det dig till en måltavla. Du kan inte välja bort hur de värderar din sexualitet. Det var faktiskt mer obehagligt att vara i en miljö där jag utsattes för en dold psykisk dominans av män som inte gillade hur smart jag var eller hur snabbt jag avancerade tidigt i min karriär. Jag handskas hellre med dem på egna premisser. De har verkligen inte slutat med att söka upp mig.

Yeoshin: Jag märker att det finns nivåer av ogillande i en skala av socialt accepterade ekonomiska utbyten. Folk fastnar vid vad de redan tycker är värt att kompenseras för. Vissa säger att det är okej att ta emot gåvor och shoppingpengar från någon som uppvaktar en, men det som jag och Bardot sysslar med är smutsigt och omoraliskt. När folk väl har dessa förutfattade meningar om acceptabla ekonomiska utbyten, var de än själva befinner sig på skalan, så tycker de att allt utanför dessa är oacceptabla. Även folk som själva möter våldsamt stigma, och ett nedvärderande av sina arbeten, motsätter sig konceptet – de säger att det som de själva arbetar med är legitimt för att det har en jobbtitel, medan emotionellt arbete är illegitimt och ovärdigt att kompenseras p.g.a. att det inte har en jobbtitel. Så vad det än är som de själva jobbar med så är det värdefullt, men vad andra gör är inte det – och de har alltså rätten att göra skillnad på arbete och arbete? Varför? På grund av semantik?

Och ironiskt nog så protesterar många av de här individerna också högröstat mot de säkerhetsrisker och det ekonomiska våld som de utsätts för, som består av exakt samma kapitalistiska mur som de själva nu upprätthåller. Detta hycklande påverkar främst kvinnor som rasifieras – främst svarta kvinnor – som redan i hög grad hålls borta från att delta i socialt accepterat lönearbete. Mycket av det arbete som är ekonomiskt kompenserat idag, har genomgått samma granskning och nekande av ett erkännande – barnomsorg, vård för psykisk ohälsa, hushållsnära tjänster och annat.

Och självklart har gensvaret från män varit förutsägbart polariserat. Många män betalar kvinnor direkt. Vissa, som inte vetat hur de ska kompensera oss för sin konsumtion av vår tid, energi, intellektuellt arbete, har fått skuldkänslor; så den här typen av utbyte har gett dem möjlighet att äntligen skapa jämvikt och att lätta på bördan av att stå i skuld. Och sen har vi den massiva manliga ilskan. Den huvudsakliga känslan är baserad på en missuppfattning: många män hävdar att kvinnor inte förtjänar pengar utan att ge något i gengäld. Mitt svar till det är att jag håller med: vi kräver bara kompensation för alla de förmåner de skördar från kvinnor, inklusive vår tid och energi. Om de inte vill ha något, då finns det inget att diskutera. Och det ska också betyda att de aldrig interagerar eller kommer nära någon kvinna igen någonsin. Vilket passar mig utmärkt. Så varför är de så arga?

Bardot: Specifikt så överlappar dessa fenomen; privilegierade kvinnor som inte förstår att inte alla har en trygghet utöver den de tillskansar sig själva. Detta är kvinnor vars existens aldrig har varit hotad, och detta är till stor del kopplat till skyddade vita kvinnor. De är riktigt förbannade att någon som inte ser ut som dem eller lever som dem, vare sig det är en person som rasifieras, en queerperson, en sexarbetare, vem som helst, att någon som inte lever som de gör skulle ha tillgång till den trygghet och det kapital som de har… strunt samma hur de själva fick tillgång till detta.

Och eftersom folk har lärt sig att de här ”kraven” kommer från en viss sorts människor, så bestämmer de sig för att det inte är värt pengarna. Det här kopplas igen och igen till klassism. Om du ser över skalan, så är de saker som kvinnor gör för samhället väldigt undervärderat, eller inte värderat alls, i relation till pengar. De tvingas mer eller mindre att tillgå kapital genom sina relationer med män: personliga, familjära, professionella. Så det handlar om är vem det är som har rätt till tillgång till medlen för att få trygghet, och det är riktigt jävla skevt.

GYMTW_SinCity

MVC: Ett stort tema i #GiveYourMoneyToWomen verkar onekligen vara hur mycket pengar som tjänas på bekostnad av kvinnor i mansdominerade institutioner och korporativa miljöer, och hur de pengarna faktiskt inte leder till kapital och välstånd för kvinnor.

Bardot: Om du kollar på sexindustrin, så kan vi inte ens få fram en siffra, för det finns inget sätt att mäta hur många moment som aldrig kapitaliseras för egen del. Om en begrundar hur den mainstreama porrindustrin fungerar så är de flesta kvinnor betalda som arbetare och sedan kasserade, och varenda öre i form av profit och kapital som genereras av dessa filmer går sedan tillbaka till företaget. Så om en vill räkna ut procenten av pengarna som spenderas på den här typen av arbete och den här typen av produktion, så skulle jag säga att upp till 75% inte tillhandahålls av de kvinnor som gjort dem.

Sen så det finns en klyfta mellan kvinnor som kan göra det själva och direkt, vilket är något som internet – i teorin – kunnat bidra till, som kan bygga upp en stor kundbas runt sin egen person och/eller sina digitala varor. Vi kan se ett väldigt varierat men behärskat nyttjande av detta inom sexindustrin. Det finns kvinnor som levererar efter alla sorters nischer och som bygger upp sina egna webbsidor för att lyckas med detta, men större delen av den existerande tekniska och finansiella infrastrukturen drivs, finansieras och regleras av exploaterande parter.

Internet består till 30% av vuxet surfande. Så jag ser gång på gång ett mönster av hur kvinnor och vår sexualitet används emot oss, och blir till något som ska konsumeras och förbrukas. Det gör att jag vill hitta tillvägagångssätt som ger direkt kompensation till energikällan.

Yeoshin: På tal om internet, även mainstreama sociala medier såsom Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram, och andra, kapitaliserar på kvinnligt deltagande. På Facebook är de som klickar på profiler mestadels män, och folk, vars profiler blir klickade på, är mestadels kvinnor. Att jag har ett personligt konto på Facebook gör mig till en produkt som Facebook kan sälja till män. Och nu är den sidan värd 250 miljarder dollar. På samma sätt så tjänar klubbar och barer på att få kvinnor att komma och tillbringa tid på deras ställen, och de gör detta genom att rabattera inträdespriset eller på andra sätt marknadsföra sig själva till kvinnor. Kvinnor är produkterna dessa etablissemang säljer till män, som sedan kommer och spenderar en massa pengar bara för att få vara i samma rum som kvinnor. Men jag har aldrig fått en check från Facebook eller någon klubb för mina affärsutvecklande tjänster. Så istället för att slösa min tid på att generera profiter till företag som inte betalar mig, så skapar jag hellre egna sociala interaktioner som jag kan tjäna på.

Bardot: Och eftersom allt det här sker via mainstreama plattformar, så kan vi se att män överlag närmar sig kvinnor online vid alla sorters tillfällen, av en mängd olika anledningar, med en förväntan om att de ska bli väl bemötta eller servade eller underhållna eller bråkade med eller vad det nu än är. Det är inte en struntsak. Och det är inte gratis. Så jag har precis börjat göra detta till mitt företagande: om du vill prata med mig överhuvudtaget, så måste du betala. Punkt slut.

Yeoshin: Jag började aktivt använda Twitter för ungefär två år sedan och upptäckte snabbt hur tröttsam och våldsam den dagliga upplevelsen online var. Det är särskilt svårhanterligt om en inte upprättar en väldigt selektiv filtreringsmekanism, så jag följde till sist Bardots exempel och började kräva betalning för att få interagera med mig.

MVC: Yeoshin och Lauren, en överraskande faktor är att en massa pengar faktiskt har getts till kvinnor som ett resultat av #GiveYourMoneyToWomen-rörelsen.

Yeoshin: Vissa kvinnor har snabbt förstått att deras egna konsumtion också direkt kostar andra kvinnor. Några, främst vita, kvinnor har skickat pengar till mig, och uttryckt tacksamhet över den kunskap och de insikter som jag har delat med mig av, som har påverkat deras liv. Vissa vita kvinnor har erkänt att de kan dra fördel av av mitt intellektuella arbete, som är ett specifikt resultat av rasifierad marginalisering som utförs av vita kvinnor. Så de betalar. Det är en viktig och betydelsefull gest. Det här är kapitalism: ord och vit skuld förbättrar inte mitt liv, men ett kapital gör det.

Det finns också kvinnor som betalar mig för att jobba med dem privat. Det är en chans för dem som har velat ha min expertis, rådgivning, tid och energi, men som har hållit tillbaka, eftersom de varit medvetna om att det är fel att begära att jag ska ge allt detta utan att de kompenserar för sin konsumtion. Den här paradigmen öppnar upp möjligheter för alla, inte bara män, att få sina behov tillfredsställda systematiskt och rättvist, vilket ger potential till att våra mänskliga relationer blir mer rättvisa och hållbarare än någonsin.

Lauren: Vita kvinnor är de som fått flest förmåner av vita mäns historiska välstånd. När vi börjar dissekera på riktigt vad löneskillnader innebär så måste vi se på detta på ett intersektionellt sätt. När vi begrundar omfördelning av välstånd så är det viktigt att vita kvinnor ser sin egen position i relation till kvinnor som rasifieras, och utvärdera hur de under många generationer också har exploaterat oss och dragit stora fördelar genom oss. Nyligen har även anti-etablissemang-kämpen, som ställer upp i presidentvalet 2016, sagt att vi måste åsidosätta ras och kön i vår strategi för att fixa de ekonomiska problemen. Vi behöver CENTRERA ras och kön i den här diskussionen.

MVC: En annan viktig del i den här rörelsen är diskussionen om könsbaserat våld och hur #GiveYourMoneyToWomen spelar en roll i relation till det våldet. Även om vi bara pratar om hur en kvinnas erfarenheter kring våld i hennes liv ser ut, vad den ekonomiska kostnaden är p.g.a. detta…

Lauren: Den är hög. HÖG. Våld är dyrt, och i många år nu så har jag kämpat för monetär kompensation som ett alternativ till rättssystemet och fängelseindustrikomplexet, och att vedergällningen för våld i nära relationer och sexuellt våld måste komma i form av pengar. Delar av min första aktivism och mitt feministiska arbete kring våld började på universitetet, med fokus på sexuellt våld på campus. Många kvinnor betalar en årsavgift eller t.o.m. fyra årsavgifter eller vad en fyraårig (eller längre) utbildning kostar och hoppar sedan av p.g.a. upplevelser av våld. Och om vi kollar på hur många kvinnor som utsätts för sexuellt våld, blir förföljda, slagna eller misshandlade på något sätt av män överlag, och vad det sabotaget kostar i form av möjligheter, kapital och pengar – så är det biljoner dollar. Utöver det så tillkommer kostnaden det innebär att gå miste om en utbildning – särskilt en avancerad utbildning – i det långa loppet: d.v.s. ett jobb och en önskvärd lön och potential till att ha större ekonomisk trygghet under sitt liv; allt detta kan ha gått förlorat.

Och om en under sitt liv har fått lämna våldsamma situationer så har det krävt transport; kanske att ha en bil eller pengar till bensin eller tillgång till kollektivtrafik eller att någon kan hämta en. En måste också hitta en annan tillgänglig plats som är säkrare, antingen permanent eller temporärt. Om en har barn så multipliceras kostnaderna… extremt mycket. Du kanske också måste säga upp dig från ditt jobb på grund av hur din relation tedde sig, särskilt om din arbetsplats också är aggressiv. Att få sitt arbete saboterat, att ens ekonomi blir saboterad/att en blir finansiellt kontrollerad, att en blir övervakad när det kommer till vad en lägger pengar på eller att pengarna undanhålls från en. Kanske även att under lång tid ha noll dollar i sin ägo p.g.a. allt jag nämnt – och att ens chans till överlevnad då är tillintetgjort.

Yeoshin: När du flyr en farlig situation i all hast, så måste en ibland dra utan några ägodelar. Hur många av oss har lyxen att ha ett eget separat sparkonto, utifall att vi måste fly eller börja om på nytt, särskilt om vi har barn? Det är särskilt svårt att förbereda sig när ens misshandlande partner har kontroll över hushållets ekonomi från början, med uppsåt att förhindra att offret någonsin ska kunna lämna den våldsamma situationen.

Bardot: Vi använder pengar som sättet varpå vi utbyter värden, sättet att säkra våra tillgångar. Så eftersom män är de som primärt kontrollerar pengar, så är kvinnor indoktrinerade att vilja ha tillgång till män, eftersom det är en essentiell källa till trygghet. Våra kulturella förväntningar på sexuell monogami, i utbyte mot att få tillgångar, mellan en man och kvinna, försätter ofta kvinnan i en position där de är beroende av en person. Det är samma dynamik som gör att alla andra beteenden bli till ett horande.

Kvinnor, liksom alla levande varelser, söker egna tillgångar. Vi har bestämt att vissa sätt är OK för dem att göra detta på, och vissa är inte det. Vi straffar dem som överskrider dessa gränser.

MCV: En annan viktig sak som har förts på tal i den här konversationen är det överväldigande antal kvinnor som erfar absolut fruktansvärd misshandel, och de får absolut ingenting.

Bardot: Jag skulle säga att jag tillhör den kategorin, min erfarenhet i industrin har varit så våldsam att jag lämnade den för att starta min egen konsultfirma efter bara några få år. Jag kan inte ens föreställa mig att återvända till den där miljön; det finns knappt några fördelar. Och jag tror att kvinnor som är ovilliga att tolerera detta blir än mer kränkta. Genom att tala om det, så försöker folk utvärdera om en är värd att få ha invändningar, om en är värd att störa den mansdominerade miljön. De vill få det till att det är något fel på dig och att systemet funkar utmärkt. Då måste du gå din väg, bara ge dig av.

Lauren: Jag vill också nämna detta i relation till antivåld, för vi har pratat om detta individuellt som en våldsförebyggande strategi. Det finns få saker som män älskar mer än sina pengar. Om de investerar direkt, och i förväg, för att få tillgång till tjänster, så minskar chansen att de skulle göra något för att skada eller störa eller förstöra sin investering.

Yeoshin: Det blir ett lackmustest av deras uppsåt, i förväg och i faktiska termer. I ett kapitalistiskt samhälle så säkrar pengar makt och trygghet. Statistiskt sett så är kvinnors samröre med män, i någon utsträckning, ett osäkert företagande. Om en man vill att jag ska öppna mig för riskerna så att han kan konsumera min tid och energi, men är ovillig att kompensera mig för detta enligt faktiska villkor? Då är han utan tvekan en belastning. Nästa. Och även om det inte finns någon garanti att en man som betalar inte är våldsam på något sätt, så tar det bort de män som garanterat är bördor.

MVC: Vad är visionen för Give your Money to Women för er? Vad är drömmen som gör den verklig?

Bardot: Jag tänker att visionen är att låta kvinnor få se att de har makt, att de kan använda makten för egen del. Det finns inget mer rationellt är att kapitalisera på det som världen kräver av dig.

Yeoshin: För mig är målet ett drastiskt kulturellt skifte, tills att det vi gör blir normaliserat, så att alla kvinnors arbete kräver direkt tillgång till resurser utan att bli ifrågasatt. Det är så det alltid borde ha varit.

Lauren: Att få en helt ny ekonomisk teori. Att tänka på det här på en grundläggande, anatomisk och även global skala. Både mikro och makro-nivåer: att jobba våldsförebyggande, att återbalansera inkomsters värden, att sakta in den hänsynslösa kapitalismen, att göra reparationer för vissa kvinnliga folkgrupper, och att kännbart förbättra folks liv och säkerhet.

*Civila: sexarbetare brukar referera till icke-sexarbetare som civila, på samma sätt som personer inom militären eller andra yrkeskårer kan göra.

**”Fru-bonusen”: ett fenomen i USA som går ut på att rika män belönar sina hemmavarande fruar med en rejäl check vid slutet av året, för att tacka dem för sitt hårda arbete i hemmet. Många feminister motsätter sig denna företeelse.

***#FollowFriday: En händelse som sker veckovis på Twitter, där en kan rekommendera att ens följare börjar följa andra (viktiga/relevanta) twittrare.

Annonser
Ge dina pengar till kvinnor: Kapitalismens slutskede.

Finns ”Den Rätta” Kampen? Om Nyradikalfeminism, Queerpolitik och Identitetskamp i det Nya Millenniet

Följande är en originaltext skriven av Emmy, en av Queerfemoasens grundare. English version here.

✄—————————————————————————————————————

Inom radikala politiska grupperingar, såsom feminismen och queerrörelsen, finns det alltid olika strömningar och maktanalyser som existerar parallellt, överlappar och ibland krockar. Interna strider om vad som utgör ”den rätta kampen” och hur den ska föras har markerat politiska communityn sedan deras begynnelser. I dagens aktivistiska klimat tror jag dock inte att det är ideologier som främst utmärker skillnader i kampmetoder, identitetsbyggande och sociala hierarkier, utan det gör snarare influenser av sociala medier i ett postmodernt hyperrealistiskt medialandskap där varje person, queer eller inte, kan göra om sig själv till ett politiskt varumärke och bygga en stadig fanbase genom de rätta sociala marknadsstrategierna, de rätta berättelserna och den rätta estetiska stilen. Detta mediaspråk och dess unika intersektioner mellan kommunikation, socialt kapital och politisk kamp har således skapat nya möjligheter i queera interaktioner för queera millennials*; interaktioner som otvivelaktigt gynnar många individer, skapar allianser och utvidgar det politiska fokuset, men det exkluderar också många som inte klarar av att bibehålla sin onlinebaserade image, som inte vill eller orkar synas under dessa premisser.

Just nu i Sverige pågår en diskussion om vart kampen ska föras för att vara användbar och politiskt rimlig – på strukturnivå eller på individnivå. Jag tror de flesta kan skriva under på att det personliga är politiskt och vice versa (som är en av de idéerna från andra vågens feminism som haft starkast inflytande på efterkommande feministiska rörelser, och som för övrigt är en av de idéerna jag tycker mest om från den eran). Däremot finns det olika idéer om exakt var gränsen går mellan dessa nivåer och hur de samverkar med varandra. Treförtrycksmodellen är en idé som menar att kön, ras och klass skulle utgöra djupförtryck medans andra typer av sociala hierarkier och diskrimineringsmekanismer, till exempel åldersdiskriminering, funkofobi, transfobi, horfobi, osv, enbart är ”symptom” på förtryck. Slutsatsen av denna förklaringsmodell är att folk vars huvudsakliga kamp centreras kring den egna identiteten, ofta på grund av att de själva är trans, sexarbetare och/eller har en icke-normativ funktionsvariant, som således påverkar deras levnadsvillkor dagligen, i själva verket borde ödsla sin tid och energi på något viktigare: att krossa patriarkatet på strukturnivå. Logiken i resonemanget går därför ut på att anta att den individuella frigörelsen inte kan leda till normerande samhällsattityder, och att majoriteten av andra transpersoner eller sexarbetare fortfarande skulle behöva kämpa i motvind, eftersom många skulle sakna vithetsprivilegier eller ekonomiska resurser för att kunna driva samma individbaserade kamp.

Det är viktigt att komma ihåg att denna treförtrycksmodell inte är fel. Det är bara ett sätt av många att analysera hur maktsystem samverkar. Huruvida det är den rätta analysen eller inte, på ett teoretiskt plan, spelar mindre roll i jämförelse med hur denna analys appliceras i praktiken. Om den politiska praktiken som resulteras av en viss typ av maktanalys inte gör livet mer drägligt för de mest utsatta och sårbara grupperna i vårt kapitalistiska, militära, koloniala, vithetspriviligerande cisheteropatriarkat – vad är då poängen med en sådan analys?

Om den politiska praktiken som resulteras av en viss typ av maktanalys inte gör livet mer drägligt för de mest utsatta och sårbara grupperna i vårt kapitalistiska, militära, koloniala, vithetspriviligerande cisheteropatriarkat – vad är då poängen med en sådan analys?

Självklart är inte kampen över när vi som individer fått den medicinska vård vi behöver, eller när vårt pronomen respekteras av vår omgivning, men det kan betyda att vi orkar med livet tills morgondagen. Att automatiskt förutsätta att andra lever ett såpass drägligt liv, att deras individuella akuta behov kan inta sekundärstatus efter den omvälvande samhällsomstörtningen, är inte bara extremt ignorant och privilegierat, det bortser också från den faktiska intersektionen av förtryckarmekanismer som rustar vissa individer bättre än andra när det kommer till att hantera homofobi, transfobi och annan typ av extrem våldsverkan.

Kanske den viktigaste särskiljningen mellan nyradikalfeminismen och queerfeminismens tolkningar av patriarkatet är att den queera analysen inte ser patriarkatet som ett stabilt och isolerat system; vi menar istället att patriarkatet måste ses som ett system som inte sitter över, existerar utanför, eller fanns före, andra förtryckarsystem. Istället har patriarkatet utvecklats tillsammans med heteronormativitet, rasism, kapitalism och andra förtryckarmekanismer, och både informerar, och reproduceras, i denna intersektion. Att försöka spåra vilket ”förtryck som kom först” är inte bara omöjligt eftersom förtryckarstrukturer inte är mätbara i termer som beskriver en kronologisk tidslinje, men också eftersom historieskrivningen inte är objektiv eller universellt tillförlitlig. Queerpolitik förutsätter därför att patriarkatet, som system, alltid möjliggör sig själv genom att generera nya typer av förtryck, samtidigt som det tjänar på gamla.

Samma personer som förespråkar en treförtrycksmodell verkar ha inspirerats av andra nyradikalfeministiska idéer, och som jag redan nämnt så klagar de också på att queer- och transkampen har kapats av identitetspolitiska individualister som fokuserar hela sin kampenergi runt sin egen identitet, sina egna rättigheter och sina egna intressen. Som bortglömd är klasskampen och viljan att störta de övergripande samhällssystemen, menar de, och allt som finns kvar är en önskan att, på ett personligt plan, få bli bemött med respekt och värdighet. På så sätt beskylls queerkampen för att vara reducerad till en synlighetspolitik på sociala medier, den subversiva handlingen i att på ett personligt plan leka med könsuttryck och konventioner, rätten att inte bli fel- eller tvångskönad, och sin egen rätt till korrekt medicinsk vård och emotionellt och psykologiskt stöd. För nyradikalfeministerna tycks dessa tendenser utgöra höjden av individualism eller till och med (ny)liberalism, och många har gått in hårt för att kritisera och håna individer de tycker gör sig skyldiga till individkamp, ofta genom att påstå att de inte förstår tillräckligt mycket teori, att de fokuserar på fel saker, och att de till och med utgör ett ”hinder” i kampen eftersom de drar uppmärksamhet till individfrågor under dagens förtryckande omständigheter snarare än till den samhällsomstörtande revolutionen.

I solemly swear to abide by this analysisÄven om jag inte håller med nyradikalfeminister i det mesta av deras analys, eller tycker att ett ”störtande av patriarkatet” är en tillräckligt rättfram (eller ens i grunden skild från ovan nämnda kampstrategier) problemformulering, för att verkligen kunna ändra de materiella omständigheterna under vilka vi lever idag (främst för att jag inte ser revolutionär potential i separatistiska rum bestående av en relativt homogen grupp där sexualitet och könsidentitet är hårt dikterad), är jag inte sen med att skriva under på kritiken mot den individbaserade kampen. Ibland när jag klickar runt på instagram och twitter slås jag av bristen på intersektionalitet hos nästan alla vita queers (jag själv har definitivt också varit skyldig till detta), och ointresset av att bredda sin aktivism och sina kampområden. Ett typiskt instagramkonto roddat av en vit queerperson innehåller oändligt många selfies taggade med queerpolitiska buzzwords och en del personliga narrativ om svårigheter personen möter i relation till dens queera identitet eller andra marginaliserade identiteter den innehar, men väldigt lite tyder på ett djupare engagemang i frågor som inte rör den själv.

Jag har blandade känslor gentemot dagens generation av queeraktivister. Vi millennials är på många sätt en märklig generation; vi har nya behov och andra intressen än tidigare generationers queeraktivister, och sättet vi gör radikal politik på är radikalt annorlunda än våra föregångares tillvägagångssätt.

Vi millennials är på många sätt en märklig generation; vi har nya behov och andra intressen än tidigare generationers queeraktivister, och sättet vi gör radikal politik på är radikalt annorlunda än våra föregångares tillvägagångssätt.

Vi skiljer oss från generationen som upplevde AIDS-krisen under det sena 80-talet och tidiga 90-talet; generationen som skapade, på grund av tidens trauma och politiserade mobilisering, hållbara allianser mellan bögar och lesbiska; generationen bestående av radical faeries och transaktivister som hade tillgång till ett helt annat språk än det vi har idag för att prata om våra identiteter och communityn; generationen som kombinerade köns- och sexualitetsfrågor med diskurser om social rättvisa som aldrig filtrerats genom globala diskussioner på internet; generationen där queerkampen leddes av fattiga rasifierade personer från arbetarklassen och sexarbetare.

Den moderna queerkampen är inspirerad av de tidiga, radikala queergrupperna som växte fram i USA:s större städer, som i sin tur inspirerades av årtionden av progressivt motstånd mot etablissemanget och en kritik mot homorörelsens assimileringstendenser. Att påstå, som många nyradikalfeminister gör, att queerkampen är en (ny)liberal stoppkloss för klasskampen ignorerar därmed rörelsens historiska rötter – att queerkampen alltid varit tätt sammanlänkad med klasskamp, socioekonomisk rättvisa och antirasism. De tidiga queeraktivisterna inspirerades inte bara av ACT UPs** politiserade kamp mot förtryckande policys i mainstreamsamhället, utan också av det intersektionella motståndet inom ACT UP (jag tänker främst på de inre stridigheterna inom organisationen och flertalet subgrupper som skapades som ett resultat av att den stora rörelsen, trots sin anarkistiska organisering, notoriskt lyfte fram vita röster och organiserades kring vita personers intressen – samt PONY, sexarbetarsektionen i ACT UP som förde in nya frågor på agendan). 90-talets queeraktivism var alltså, förutom en rörelse för personer med queera identiteter, en community-baserad och kontrapolitisk respons på en förtryckande bostadspolitik, rasistisk gentrifiering och ett äktenskapssträvande narrativ som gynnade vita, rika homosexuella män på bekostnad av queers i den sociala periferin.

Queerpolitik växte med andra ord fram som en radikal kritik av homorörelsens identitetspolitik som successivt ignorerade transfrågor, sexarbetares intressen och personer som rasifieras. Redan från början var det queera perspektivet kritiskt mot idén om att identitet är något fixerat och orubbligt. Den tidigare generationens radikalfeminism, liksom många former av liberalfeminism, har däremot ofta förespråkat en förståelse av identitet som essentiell – som en förenande faktor baserad på fantasin om en viss delad erfarenhet. Genom att koppla ihop olika typer av förtryckarmekanismer, och aldrig presentera dem som isolerade från varandra, exponerar queerpolitik (inspirerade av intersektionalitet) processen bakom hur ens identiteter och politiska positioner blir till. Vare sig det är kvinna, trans, funkis, etc., så sker det aldrig i ett vakuum, utan processen är ständigt informerad av andra typer av förtryckarsystem, och våra positioner i samhället är därför aldrig statiska utan ständigt öppna för förändring och omformulering.

Ibland kan den typ av solidaritet jag beskrivit ovan kännas tragiskt avlägsen i en tid då instagram förvandlat queerpolitik till en kamp för queera personer att få vara queera ifred – och lämnar det där, vilket går tvärtemot vad queer handlade om i rörelsens begynnelse. Queer ska inte främst handla om rätten att genom lagliga medel skyddas från diskriminering i ett förtryckande samhällssystem, utan det handlar om att vägra existera på det cisheteropatriarkala samhällets premisser. Det handlar om att skifta fokus från ett upplyftande av oss som minoritet till en skarp kritik mot dem som majoritet; det handlar om att flytta diskussionen om kön och sexualitet från det privata till något som gäller absolut alla.

Ofta känner jag att jag vill säga åt andra queeraktivister från min generation att även om du är queer så handlar inte queerpolitik främst om DIG. Det handlar om en övergripande kamp för att bevara queerkulturer för de mest marginaliserade queerpersonerna, det handlar om solidaritet med migranter, sexarbetare och andra grupper som diskrimineras ur en socioekonomisk synvinkel; det handlar om ett störtande av den vita överhögheten, en kritik mot polisstaten och imperialistisk krigföring, mot funktionsmaktsamhället, mot alla system som förtrycker, exkluderar och marginaliserar människor i dagens senkapitalistiska världsordning. Dock vill jag vara tydlig med att jag tycker att mycket av kritiken mot queer individualism är felinformerad. Jag har läst mycket om identitetsskapande hos queera millennials och mycket av vår generations aktivism handlar just om ett radikalt avståndstagande från tidigare generationers mainstreamvurmande assimileringspolitik och fokus på individuella rättigheter genom lagstiftning; helt i linje med den radikala queerrörelsens historiska kamp. Istället skapar vi queera millennials en politisk identitet för oss själva som är centrerat kring personliga uttryck och ett krossande av konventionella könsroller. Vi har sett att den historiska rörelsen för homosexuellas rättigheter utelämnade majoriteten och istället fokuserade på rika, vita bögars (och lesbiskas) intressen och behov. Vi har sett hur queerpersoner i tidigare generationer som aldrig gynnades av HBT-rörelsens assimileringskamp istället skapade sina egna familjestrukturer, sina egna relationskonstellationer och sina egna överlevnadsstrategier, utan att vänta på ett statligt godkännande. Queert identitetsskapande idag handlar därför mycket om att sluta vänta; att sluta vänta på att staten säger att våra relationer är okej; att sluta vänta på att samhället accepterar oss och erkänner vår mänsklighet. Vi behöver inte deras godkännande eller gillande – tvärtom. De gör rätt i att känna sig hotade av vår existens, för vi gör precis det som de är rädda för: hotar deras förtryckande, hegemoniska världsordning.

Vi behöver inte deras godkännande eller gillande – tvärtom. De gör rätt i att känna sig hotade av vår existens, för vi gör precis det som de är rädda för: hotar deras förtryckande, hegemoniska världsordning.

Därför är jag också skeptiskt mot individcentreringen och personkulter som ofta uppstår och hyllas inom vissa queergrupper. Vi har så mycket mer potential än så – vi är en generation som har utvidgat identitetsbegreppet kollektivt och skapat plats för frågor som den tidigare generationens gayrörelse sopade under mattan. Vi pratar inte längre om vår gemensamma identitet som gay, eller trans, eller ens queer – vi fokuserar istället på hur vår queerhet hör ihop med frågor som rör ras och etnicitet, med psykisk (o)hälsa, med klass, med socioekonomisk status, medborgarstatus, osv. Varje persons queera identitet skiljer sig markant från andras, just på grund av alla dessa intersekterande faktorer. Vi är en generation som inte ser homofobi existera i ett vakuum, utan ser att det alltid hör ihop med andra identitetsmarkörer – ras, klass, kön, funktionsförmåga, hälsostatus, osv. Just för att denna medvetenhet har blivit en markör för queera millennials har jag ställt nästan orimligt mycket hopp till framtidens queerkamp.

Jag hade gärna sett mindre individfokus och en större dedikering till en bredare uppsättning frågor, mer solidaritet med mindre privilegierade queers och mer självreflektion när det gäller vilka kamper en väljer att alliera sig med och vilka en väljer att bortse ifrån. Däremot är det viktigt att komma ihåg att många unga queerpersoner använder ett relativt nytt socialt rum för att kabla ut sin politik och sin kamp, och jag tror att det är för tidigt att helt och hållet avskriva förändringspotentialen som internetaktivism kan innebära. När jag var tonåring hade jag inte tillgång till sociala medier på samma sätt som tonåringar har idag, och inte heller hade jag språket för att kunna artikulera min queera identitet. Jag är oerhört imponerad över hur unga queers idag väljer att formulera sina identiteter och tankar, och jag tror att det är tack vare internet som denna språktillgång, och kunskapen som underbyggt den, tillåts att florera. Jag tror inte heller att folks hela sammantagna aktivistiska aktiviteter speglas genom deras persona på sociala medier. Exakt vilka frågor folk bryr sig om och exakt hur deras kamp ser ut kan knappast utläsas utefter någons onlinebeteende. Vi verkar ha nått en obehaglig punkt i det post-postmoderna samhället där vi på riktigt tror att andra personers internetaktiviteter är en sanningsenlig representation av deras liv offline. Jag tror istället att en utveckling av folks personliga politik är en process som ibland måste få ta tid. För många innebär ett utforskande av den egna queera identiteten och en aktivistisk fokusering kring sina egna, privata strider en ingång till en bredare diskurs om social rättvisa och radikala, politiska allianser, snarare än en fortsättning mot en homonormativ, nyliberal, avpolitiserad identitetspolitik.

För många innebär ett utforskande av den egna queera identiteten och en aktivistisk fokusering kring sina egna, privata strider en ingång till en bredare diskurs om social rättvisa och radikala, politiska allianser, snarare än en fortsättning mot en homonormativ, nyliberal, avpolitiserad identitetspolitik.

Mitt resonemang kring denna förhoppning är, som jag tidigare nämnde, tendensen hos queera millennials att skapa materiella och symboliska rum för myriaden av olika frågor som inte förrän nu har intagit en självklar plats i queerpolitiken.

Jag misstänker också att många nyradikalfeministers kritik går på samma nit som normsamhället gått på flera gånger vid det här laget. Mainstreamsamhället har ofta missuppfattat queeraktivisters kamp som en maskerad identitetspolitik, just för att det är svårt för normsamhället att greppa en grupps kritik mot samhällssystemet såvida inte gruppen artikulerar någon form av delad identitet, eller tillhörighet, som ligger till grund för det påstådda missgynnandet – vilket har gjort att många queera personer använder identitetsmarkörer som ett strategiskt sätt att dra uppmärksamhet till hur olika typer av förtryck samverkar för att marginalisera och förtrycka sexuella dissidenter. Queerrörelsen framställs ofta som en koalition av människor med olika identiteter och positioner (som ofta överlappar); transpersoner, icke-binära, flator, queera cispersoner, könsminoriteter, polysexuella, asexuella, och bisexuella som alla omfattas av en (frivillig) queer identitet, och kampen understödjs av allianser mellan dessa – vilket egentligen är ett ytterligare exempel på hur identitet ses som flytande och med oklara gränsdragningar.

Så även om jag håller med kritiken om att queerkampen ibland, för vissa, blir alldeles för fokuserad kring den egna queera identiteten, så gillar jag inte åsikten att unga queerpersoner fokuserar på ”fel frågor”. Att upplösa patriarkatet, vilket enligt nyradikalfeminister är ursprungsförtrycket bakom transfobi, skulle enligt den logiken leda till att transpersoner kan leva ett liv utan transantagonism. För det första så är det oerhört eurocentriskt att tro att att trans är en subkategori av könsförtryck och kan isoleras från ras och klass. Det bortser från den myriad av icke-normativa könsidentiteter i kulturer utanför västvärldens ramar, och hos ursprungsbefolkningar världen över, som förkastar den västerländska trans/cis-binäriteten och där könsvarierade personers identiteter är lika kopplade till inom-kulturella klassystem och/eller motstånd mot kolonialismen och vithetshegemonin, som de är till kön. Kön är en socialt konstruerad kategori, vilket innebär att den konstrueras annorlunda i olika kulturella kontexter, vilket i sin tur innebär att ”patriarkatet” läses olika beroende på sociokulturell placering. Istället för att dela in dessa tolkningar i hierarkier försöker en queerfeministisk hållning bibehålla en känslighet och respekt för alla marginaliserade folks analyser och problemformuleringar, och kämpar för att lyfta marginaliserad och förbisedd kunskap snarare än att försöka instifta totalitära kunskapsregimer som istället vill tysta de som inte delar en hegemonisk analysmodell. Det finns ett motto som jag alltid brukar gå efter, om jag blir osäker på hur användbar en viss typ av politik är: ”Är det en politisk analys som säger åt marginaliserade personer att vara tysta?” – är svaret ja på den frågan, kommer jag alltid vara djupt skeptisk till ett sådant synsätt, även om det teoretiskt sett verkar rimligt.

Det stämmer givetvis att patriarkatet, rasismen och klassystemet måste upplösas om vi alla ska kunna leva ut vår fulla potential. Problemet är att de flesta av oss – särskilt de som marginaliseras mest – inte har råd att vänta på utopin. Jag känner inte någon queerperson, mig själv inräknad, som förväntar sig att någonsin kunna leva ut sitt liv och ”nå sin fulla potential”.

Problemet är att de flesta av oss – särskilt de som marginaliseras mest – inte har råd att vänta på utopin. Jag känner inte någon queerperson, mig själv inräknad, som förväntar sig att någonsin kunna leva ut sitt liv och ”nå sin fulla potential”.

Staten, normsamhället, nyliberalismen, imperialismen, polisstaten och den globala transnationella kapitalistiska ekonomin utgör ett extremt våldsamt och oärligt system av förtryck som gör livet till ett helvete för den stora majoriteten av världens befolkning. Även om den stora, globala kommunistiska revolutionen sker inom kort, kommer den inte automatiskt att sudda ut funkofoba, queerfoba och sexuella hierarkier – jag avundas nästan den utopiska hållning som mynnar ut i denna optimistiska analys.

En annan kamp som anklagats för att ha nyliberala förtecken är sexarbetarkampen. Detta är ett retoriskt försök att avpolitisera sexarbetares kamp genom att påstå att den handlar om enskilda individers rättigheter och intressen istället för en strukturell klassfråga. Detta synsätt bortser från att sexarbetare och queeraktivister, i sin kamp, inte bara fokuserar på sexarbete som en inkomstbringande aktivitet, utan också på alla de olika sätt som sexarbete rasifieras, sexualiseras och placeras in i olika klasskategorier. English Collective of Prostitutes (http://www.prostitutescollective.net/) har fokuserat mycket på hur sexarbete könas, och har genomfört många kampanjer för att belysa det otillräckliga sociala stödet som ges till ensamstående mödrar. Det är för övrigt också ett faktum som ofta glöms bort – oerhört många sexarbetare är mammor. Ett annat exempel är X:talk (http://www.xtalkproject.net/) – ett kooperativ organiserat och lett av sexarbetare som riktar in sig på att dela kunskap och hålla språkkurser för migrerande sexarbetare så att de kan arbeta under säkrare omständigheter – och de driver ofta kampanjer för att öka kunskapen om frågor som rör migration, ras, kön, sexualitet och arbetarkamp, och organiserar sig i flera andra feministiska och anti-rasistiska sidoprojekt.

De som blandar ihop queerpolitik med identitetspolitik och sexarbetarrörelsen med nyliberalism, gör det ofta för att de inte har satt sig in i rörelsernas historia, eller för att de inte vill se potentialen i den rika uppsättningen av intersektionella frågor som nutida queerpolitik öppnar upp för. Queerpolitik, och dess fantastiska historia av motstånd, kamp och allianser, ska absolut inte ses som ett hot mot klasskampen – utan tvärtom som ett sätt att organisera klasskamp och arbetarkamp som gör motståndet mer kraftfullt, mer omfattande och mer inkluderande av dem som oftast missgynnas i den västerländska, traditionella klasskampen. Genom att påstå att marginaliserade queers skulle vara ett hinder för ”den viktiga kampen” (vare sig det handlar om kamp mot patriarkatet, klassförtryck eller rasism) idag, är inte bara att spotta på dessa personers nutida verklighet, det är också ett försök att totalt radera dem ur sin egen historia, då de i själva verket har förbättrat och stärkt klasskampen historiskt, stärker den idag och kommer stärka den i framtiden.

*Millennials är ett ord som syftar till den generation som växt upp kring det nya millenniet. Ofta inbegriper det personer som är födda mellan början av 80-talet till början av 00-talet. (http://live.huffingtonpost.com/r/segment/queer-millennials/50f0107a78c90a0554000004)

**ACT UP är en politisk rörelse som var mycket aktiv under den västerländska AIDS-krisen, med avsikt att förbättra livet för de som lever med HIV/AIDS genom att lobba för lagändringar, medicinsk forskning och andra behandlingspolicys, genom direktaktioner och aktivism.

Finns ”Den Rätta” Kampen? Om Nyradikalfeminism, Queerpolitik och Identitetskamp i det Nya Millenniet

Does “The Right” Struggle Exist? About Neoradical Feminism, Queer Politics and Identity Struggles in the New Millennium

The following is an original piece by Emmy, one of the founders of the Queer Feminist Oasis, Swedish version here.

✄—————————————————————————————————————

Within radical political groups, such as feminism and the queer movement, there are always various trends and power analyses that exist in parallel, overlap and sometimes collide. Internal battles over what constitutes “the right struggle” and how to conduct it have marked the political communities since their inception. However, in the current activist climate, I don’t believe that it is ideologies that mainly signify the differences in struggle methods, identity construction and social hierarchies, but rather the influences of social media in a post-modern, hyper-realistic media landscape, where every person, queer or not, can rebrand themselves into a political trademark and build a solid fan base through the right social marketing strategies, the right stories and the right aesthetics. This media language and its unique intersections between communication, social capital and political struggle have thus created new possibilities in queer interactions for queer millennials*; interactions that undoubtedly favour many individuals, create alliances and expand the political focus, but they also exclude many people who can’t manage to maintain an online-based image, who don’t want to, nor have the energy to, be visible under these premises.

There is currently an ongoing debate in Sweden on where to conduct the struggle in order for it to be useful and politically reasonable – on a structural or an individual level. I believe that most people can agree that the personal is political and vice versa (which is one of the ideas from the second wave feminism that has had the strongest influence on subsequent feminist movements; and which is, coincidentally, one of the ideas I like the most from that era). On the other hand, there are various ideas on exactly where the dividing point lies between these levels and how they interact. The three-tier oppression model is an idea that says that gender, race and class posit the deeper oppressions, whilst other types of social hierarchies and discrimination mechanisms, for example ageism, ableism, transphobia, whorephobia, and so on, are only “symptoms” of oppression. The conclusion of this explanatory model is that people, whose main struggle is centred around their own identity – often due to being trans, sex workers and/or disabled, which thus affect their living conditions daily – in fact should dedicate their time and energy on more important matters: crushing the patriarchy on a structural level. The logic behind this reasoning is thus based on the assumption that individual liberation can’t lead to the construction of new societal norms and attitudes, and that the majority of other trans people and sex workers would still have to face an uphill battle, since many lack white privileges or economic resources that are necessary in order to conduct the same individual-centred struggle.

It is important to realise that the three-tier oppression model isn’t wrong. It is just one way of many to analyse how power systems operate. Whether or not it is the right analysis, on a theoretical level, matters less in comparison to how this analysis is employed on a practical level. If the political praxis derived from a certain type of power analysis doesn’t make life more liveable for the most vulnerable and marginalised groups in our capitalist, militarised, colonial, white suppremacist cis-hetero-patriarchy – then what is even the point of such an analysis?

If the political praxis derived from a certain type of power analysis doesn’t make life more liveable for the most vulnerable and marginalised groups in our capitalist, military, colonial, white suppremacist cis-hetero-patriarchy – then what is even the point of such an analysis?

Naturally, the struggle isn’t over when we, as individuals, get access to the medical care we need, or when our pronouns are respected by people around us, but it could mean that we make it through the day. To automatically assume that other people have decent enough lives, that their urgent individual needs can posit a secondary status to the radical upheaval of society, is not only extremely ignorant and privileged, it also disregards the actual intersection of oppressive mechanisms that equips some individuals with better abilities of resistance, when it comes to dealing with homophobia, transphobia and other kinds of extreme violence.

Perhaps the most important difference between neoradical feminist and queer feminist interpretations of the patriarchy is that the queer analysis doesn’t see the patriarchy as a stable and isolated system; the patriarchy must be seen as a system that is not placed above, exists outside of, or existed before, other kinds of oppression. Instead, the patriarchy has developed alongside heteronormativity, racism, capitalism and other oppressive mechanisms, and both informs, and is reproduced, in this intersection. To try and trace “which oppression came first” is not only impossible because oppressive structures aren’t measured in terms that describe a chronological timeline, but also because historical records aren’t objective or universally reliable. Queer politics state that patriarchy, as a system, always enables itself through the generation of new kinds of oppression, whilst also capitalising on previous kinds.

The same people that propagate a three-tier oppression model appear to have been inspired by other neoradical feminist ideas, and as I’ve already mentioned they also claim that the queer and trans struggle has been hijacked by identitybased individualists, who are solely focusing on their own identities, their own rights and their own interests. According to them, the class struggle lays forgotten, as well as the will to overthrow the overarching societal systems; all that remains is a wish to, on a personal level, be treated with respect and dignity. In this manner, the queer struggle is accused of being reduced to visibility politics on social media, the subversive act of, on a personal level, play with gender expressions and conventions, the right to not be forcibly (mis)gendered, and the right to personally access medical health care and emotional and psychological support. For the neoradical feminists these tendencies are the epitome of individualism, or even (neo)liberalism, and many have spent a lot of energy criticising and ridiculing the individuals whom they believe to be guilty of conducting such an individualised struggle – often by claiming that they don’t understand enough theory, that they focus on the wrong things, or even that they constitute “an obstacle” to the struggle, since they draw attention to individual issues under current oppressive circumstances, rather than to the revolutionary upheaval of society.

I solemly swear to abide by this analysisEven if I don’t agree with most parts of the neoradical feminist analysis, or believe that the “overthrowing of patriarchy” is an adequately direct (or even, compared to aforementioned battle strategies, a fundamentally different) formulation of the problem in order to really change the material circumstances under which we live today (mainly because I don’t see any revolutionary potential in separatist rooms consisting mainly of white, middle-class lesbian communists, where sexuality and gender identity is strictly policed) – I do agree with the criticism against individualised struggle. Sometimes when I browse Instagram or Twitter I become painfully aware of the lack of intersectionality amongst almost all the white queers (I too have definitely been guilty of this), and the disinterest in broadening their activism and their struggle. A typical Instagram account, managed by a Swedish white queer, contains an infinite amount of selfies tagged with queer political buzz words and some personal narratives about the difficulties this person face, in relation to their queer identity or other marginalised identities they possess, but very little indicate a deeper engagement in issues not affecting them.

I have mixed feelings towards today’s generation of queer activists. We millennials are in many ways a strange generation; we have new needs and other interests than earlier generations of queer activists, and the way in which we conduct radical politics is radically different from our predecessors’ ways of organising.

We millennials are in many ways a strange generation; we have new needs and other interests than earlier generations of queer activists, and the way in which we conduct radical politics is radically different from our predecessors’ ways of organising.

We differ from the generation that experienced the AIDS crisis during the late 80s and early 90s; the generation that created, due to that time’s trauma and politicised mobilisation, sustainable alliances between gays and lesbians; the generation that consisted of radical faeries and trans activists who had access to a completely different language, than we have today, to talk about our identities and communities; the generation that combined gender and sexuality issues with discourses on social justice that were never filtered through global discussions online, the generation where the queer struggle was led by poor People of Colour from the working class and sex workers.

The modern queer struggle is inspired by the earlier, radical queer groups that emerged in the bigger cities of the US, which in turn were inspired by decades of progressive anti-establishment resistance and critique against the gay movement’s assimilation tendencies. To claim, like many neoradical feminists do, that the queer struggle is a (neo)liberal obstacle to the class struggle thus ignores the roots of the movement – the queer struggle has always been closely associated with class struggle, socio-economic justice and anti-racism. The early queer activists weren’t just inspired by ACT UP’s** politicised struggle against oppressive policies in mainstream society, but also by the intersectional resistance within ACT UP (I’m mainly thinking about the internal conflicts within the organisation and the numerous subgroups that were created because the larger movement, despite its anarchistic organisation, notoriously emphasised white voices and was organised around white people’s interests – as well as PONY, the sex worker section in ACT UP which brought new issues to the political agenda). Queer activism in the 90’s was, apart from a movement for people with queer identities, a community-based and counter-political response to oppressive housing politics, racist gentrification and narratives about marriage equality which benefitted rich, white, homosexual men at the expense of queers in the social periphery.

In other words, queer politics emerged as a radical critique of the gay movement’s identity politics, which gradually ignored trans issues, sex workers’ interests and People of Colour. The queer perspective was, from the start, critical towards the idea that identity is something fixed and immobile. The previous generation’s radical feminism, as well as many forms of liberal feminism, on the other hand has often advocated an understanding of identity as essential – as a uniting factor based on the fantasy about a certain shared experience. By connecting different forms of oppressive mechanisms, and never presenting them as isolated from each other, queer politics (inspired by intersectionality) expose the process behind the development of identities and political positions. Whether it is woman, trans, disabled, or something else, it is never developed in a vacuum – this process is constantly informed by other types of oppressive systems, and our positions in society are never static but always open for change and re-articulation.

Sometimes, the type of solidarity I’ve described above can seem tragically far away when Instagram has transformed queer politics into a struggle for queer people to be queer in peace – and leave it at that – which is in direct conflict with what queer originally meant in the movement’s early days. Queer shouldn’t primarily be about the right to be protected from discrimination in an oppressive society through legislative means; it is about the refusal to exist according terms dictated by the cis-hetero-patriarchy. It’s about shifting focus from elevating us as a minority to a sharp critique of them as a majority. It’s about moving the discussion about gender and sexuality away from the private sphere and making it something that concerns every single one of us.

I often feel that I want to tell other queer activists, from my generation, that even if you are queer, queer politics is not primarily about YOU. It’s about an overarching struggle to preserve queer cultures that belong to the most marginalised queer people; it’s about solidarity with migrants, sex workers and other groups who are discriminated against from a socio-economic perspective; it’s about breaking down white supremacy, critiquing the police state and imperialist warfare, it’s about fighting our ableist society, fighting all systems that oppress, exclude and marginalise people in today’s late-capitalist world order. However, I want to emphasise that I think that most of the critique against queer individualism is misinformed. I have read a lot about creating identity by queer millennials, and much of our generation’s activism is about a radical rejection of earlier generations’ mainstream-adapted assimilation politics and focus on individual rights through legislation; entirely in line with the historical struggle of the radical queer movement. Instead, we queer millennials create a political identity for ourselves which is centred on personal expression and an overturning of conventional gender roles. We have seen that the historical movement for gay rights left out the majority and instead focused on white, rich gay men’s (and lesbians’) interests and needs. We have witnessed how queer people in earlier generations, who never benefitted from the LGBT movement’s assimilation struggle, instead created their own family structures, their own relationship constellations and their own survival strategies, instead of waiting for legal recognition and acceptance. Queer identity formation today is thus about stop waiting; stop waiting for the State to say that our relationships are OK; stop waiting for society to accept us and recognise our humanity. We don’t need their acceptance or liking – quite the opposite. They are right to feel threatened by our existence, because we are doing exactly what they are scared of: we are threatening their oppressive, hegemonic world order.

We don’t need their acceptance or liking – quite the opposite. They are right to feel threatened by our existence, because we are doing exactly what they are scared of: we are threatening their oppressive, hegemonic world order.

That is why I am sceptical towards the individualised focus and the personality cults that often appear and are celebrated within some queer groups. We have so much more potential than that – we are a generation who have expanded the identity concept collectively and created a space for issues which the earlier generation’s gay movement swept under the carpet. We no longer talk about our shared identities as gay, or trans, or even queer – instead, we focus on how our queerness connects to issues related to race and ethnicity, mental health, class, socio-economic status, citizen status, etc. Precisely as a result of all these intersecting factors, each person’s queer identity differs significantly from others’. We are a generation which doesn’t see homophobia as existing in a vacuum, but as something which always relates to other identity markers such as race, class, gender, (dis)ability, health status, etc. And precisely because this awareness has become a marker for queer millennials, I have an unreasonable amount of hope in regards to the queer struggle of the future.

I would have liked to see less focus on the individual and a greater dedication to a broader set of issues, more solidarity with less privileged queers and more self-reflection when it comes to which struggles one chooses to align oneself with, and which struggles one chooses to ignore. However, it’s important to remember that many young queer people use a relatively new social space to broadcast their politics and their struggle, and I believe that it is too early to completely write off the potential for change as a result of internet activism. When I was a teenager, I didn’t have access to social media in the same way as young people have today, nor did I have the language necessary for articulating my queer identity. I’m incredibly impressed by how young queer people today choose to articulate their identities and thoughts, and I think that it’s thanks to the internet that this access to language, and the knowledge which underpins it, is allowed to flourish. Additionally, I don’t think that people’s total amount of activist activities are necessarily reflected in their online behaviour. We seem to have reached an unpleasant point in the post-postmodern society where we actually believe that other people’s internet activities are a truthful representation of their lives offline. Instead, I believe that the development of people’s personal politics is a process that must be allowed time in order to take form. For many people, an exploration of their own queer identity and an activist focus on their own private struggles actually create a gateway into a broader discourse on social justice and radical alliances rather than moving towards a homonormative, neoliberal, depoliticised set of identity politics.

For many people, an exploration of their own queer identity and an activist focus on their own private struggles actually create a gateway into a broader discourse on social justice and radical alliances rather than moving towards a homonormative, neoliberal, depoliticised set of identity politics.

My reasoning behind this prospect is based on, as I’ve mentioned previously in the text, the tendency for queer millennials to create material and symbolic spaces for the myriad of different issues which have quite recently claimed a natural position within queer politics.

I also suspect that a lot of the neoradical feminists’ critique is mistaken in the same way as is our normative society’s take on queer activism. The mainstream society has often misinterpreted queer activist struggle as being a masqueraded identity politics, since it’s difficult for normative society to grasp a group’s critique of societal systems if the group doesn’t articulate any kind of shared identity or belonging, on which the claimed disadvantage is based upon. This has resulted in many queer people using identity signifiers as a strategic way to draw attention to how different forms of oppression intersect to marginalise and oppress sexual dissidents. The queer movement is often represented as a coalition of people with different identities and positions (which often overlap): trans people, non-binary people, dykes, queer cis people, gender minorities, polysexuals, asexuals and bisexuals are all encompassed by a (voluntary) queer identity, and the struggle is underpinned by alliances between those – which, in fact, is another example on how identity is seen as something fluid and with unclear boundaries.

So even if I agree with the critique that the queer struggle, for some people, has become too focused on individual identity, I dislike the opinion that young queer people focus on the “wrong issues”. To eliminate the patriarchy, which, according to neoradical feminists, is the original oppression behind transphobia, would, through the use of this logic, result in a situation where trans people can live a life free from trans-antagonism. Firstly, it’s extremely Eurocentric to believe that trans is a subcategory of gender oppression and that it can be isolated from race and class – that ignores the myriad of non-normative gender identities in cultures outside of a Western framework and within indigenous communities all over the world, which reject the Western trans/cis binary and where gender-varied people’s identities are equally related to cultural-specific class systems and/or a resistance to colonialism and white hegemony, as they are to gender. Gender itself is a socially constructed category, which means that it is construed differently in different cultural contexts, which also means that “the patriarchy” is read differently depending on socio-cultural position. Instead of dividing these interpretations into a hierarchy, a queer feminist perspective tries to maintain a sensitivity and respect for all marginalised people’s analyses and proposed solutions to social problems, and endeavours to amplify marginalised and overlooked knowledge rather than attempting to establish totalitarian knowledge regimes that aim to silence those who don’t share a hegemonic analytical model. There is a motto that I usually go by if I feel uncertain about how useful a specific set of politics is: “Is it a political analysis which tells marginalised people to be silent?” – if the answer is yes to that question, I will always remain deeply suspicious towards such a perspective, even if it seems theoretically sound.

It is of course true that the patriarchy, racism and the class society must be eliminated if we all want to be able to live life to its full potential. The problem is that most of us – particularly those who are most marginalised – can’t afford to wait for a utopia. I don’t know a single queer person, including myself, who expect to live life to its fullest and to “reach their full potential”.

The problem is that most of us – particularly those who are most marginalised – can’t afford to wait for a utopia. I don’t know a single queer person, including myself, who expect to live life to its fullest and to “reach their full potential”.

The state, normative society, neoliberalism, imperialism, the police state and the global, transnational, capitalist economy make up an extremely violent and dishonest system of oppressions, which turns life into hell for the vast majority of the world’s inhabitants. Even if the great, global, communist revolution would happen soon, it wouldn’t automatically erase ableist, queerphobic and sexual hierarchies – I’m almost jealous of the utopic stance which inspires such an optimistic analysis.

Another struggle that has been accused for having neoliberal tendencies is the struggle for sex workers’ rights. This is a rhetoric attempt to depoliticise sex workers’ struggle through claiming that it only concerns individual people’s rights and interests instead of being a structural class issue. This view ignores the fact that sex workers and queer activists, in their struggle, have not only focused on sex work as an activity that generates an income, but also on all the different ways in which sex workers are racialised, sexualised and classed. The English Collective of Prostitutes (http://www.prostitutescollective.net/) has focused a lot on how sex work is gendered, and has run many campaigns in order to highlight the lack of social support given to single mothers. This is, by the way, a fact that is often forgotten – that many sex workers are mothers. Another example is X:talk (http://www.xtalkproject.net/) – a cooperative that is organised and led by sex workers and is aimed at sharing knowledge and language skills with migrant sex workers so they can work more safely – they run campaigns to increase the knowledge about issues related to migration, race, gender, sexuality and working class struggle, and they are also organised in several other feminist and anti-racist side projects.

Those who confuse queer politics with identity politics and the sex workers’ rights movement with neoliberalism often do so because they are unaware of the history of these movements, or are unwilling to see a potential in the rich set of intersectional issues which have been given a space by contemporary queer politics. Queer politics, and its amazing history of resistance, struggle and alliances, should definitely not be seen as a threat against the class struggle – but rather the opposite; a way to organise class struggle and working class issues in a manner that makes the resistance more powerful, more comprehensive and more inclusive of those who are often disadvantaged in the Western, traditional class struggle. To claim that marginalised queers constitute an obstacle for “the important struggle” of today (whether that is a struggle against the patriarchy, class oppression or racism), is not only to completely undermine these people’s struggle, it is also an attempt to totally write them out of their own history, as they actually have improved and strengthened the class struggle historically, are strengthening it today and will strengthen it in the future.

*Millennials; a word that signifies the generation that was brought up during the new millennia. It often alludes to people born between the beginning of the 80s to the beginning of the 00s. (http://live.huffingtonpost.com/r/segment/queer-millennials/50f0107a78c90a0554000004)

**ACT UP is a political movement that was very active during the Western AIDS crisis, aimed at improving the life conditions for people who live with HIV/AIDS through lobbying for law changes, medical research and other treatment policies, mainly through direct action and activism.

Does “The Right” Struggle Exist? About Neoradical Feminism, Queer Politics and Identity Struggles in the New Millennium