Finns ”Den Rätta” Kampen? Om Nyradikalfeminism, Queerpolitik och Identitetskamp i det Nya Millenniet

Följande är en originaltext skriven av Emmy, en av Queerfemoasens grundare. English version here.

✄—————————————————————————————————————

Inom radikala politiska grupperingar, såsom feminismen och queerrörelsen, finns det alltid olika strömningar och maktanalyser som existerar parallellt, överlappar och ibland krockar. Interna strider om vad som utgör ”den rätta kampen” och hur den ska föras har markerat politiska communityn sedan deras begynnelser. I dagens aktivistiska klimat tror jag dock inte att det är ideologier som främst utmärker skillnader i kampmetoder, identitetsbyggande och sociala hierarkier, utan det gör snarare influenser av sociala medier i ett postmodernt hyperrealistiskt medialandskap där varje person, queer eller inte, kan göra om sig själv till ett politiskt varumärke och bygga en stadig fanbase genom de rätta sociala marknadsstrategierna, de rätta berättelserna och den rätta estetiska stilen. Detta mediaspråk och dess unika intersektioner mellan kommunikation, socialt kapital och politisk kamp har således skapat nya möjligheter i queera interaktioner för queera millennials*; interaktioner som otvivelaktigt gynnar många individer, skapar allianser och utvidgar det politiska fokuset, men det exkluderar också många som inte klarar av att bibehålla sin onlinebaserade image, som inte vill eller orkar synas under dessa premisser.

Just nu i Sverige pågår en diskussion om vart kampen ska föras för att vara användbar och politiskt rimlig – på strukturnivå eller på individnivå. Jag tror de flesta kan skriva under på att det personliga är politiskt och vice versa (som är en av de idéerna från andra vågens feminism som haft starkast inflytande på efterkommande feministiska rörelser, och som för övrigt är en av de idéerna jag tycker mest om från den eran). Däremot finns det olika idéer om exakt var gränsen går mellan dessa nivåer och hur de samverkar med varandra. Treförtrycksmodellen är en idé som menar att kön, ras och klass skulle utgöra djupförtryck medans andra typer av sociala hierarkier och diskrimineringsmekanismer, till exempel åldersdiskriminering, funkofobi, transfobi, horfobi, osv, enbart är ”symptom” på förtryck. Slutsatsen av denna förklaringsmodell är att folk vars huvudsakliga kamp centreras kring den egna identiteten, ofta på grund av att de själva är trans, sexarbetare och/eller har en icke-normativ funktionsvariant, som således påverkar deras levnadsvillkor dagligen, i själva verket borde ödsla sin tid och energi på något viktigare: att krossa patriarkatet på strukturnivå. Logiken i resonemanget går därför ut på att anta att den individuella frigörelsen inte kan leda till normerande samhällsattityder, och att majoriteten av andra transpersoner eller sexarbetare fortfarande skulle behöva kämpa i motvind, eftersom många skulle sakna vithetsprivilegier eller ekonomiska resurser för att kunna driva samma individbaserade kamp.

Det är viktigt att komma ihåg att denna treförtrycksmodell inte är fel. Det är bara ett sätt av många att analysera hur maktsystem samverkar. Huruvida det är den rätta analysen eller inte, på ett teoretiskt plan, spelar mindre roll i jämförelse med hur denna analys appliceras i praktiken. Om den politiska praktiken som resulteras av en viss typ av maktanalys inte gör livet mer drägligt för de mest utsatta och sårbara grupperna i vårt kapitalistiska, militära, koloniala, vithetspriviligerande cisheteropatriarkat – vad är då poängen med en sådan analys?

Om den politiska praktiken som resulteras av en viss typ av maktanalys inte gör livet mer drägligt för de mest utsatta och sårbara grupperna i vårt kapitalistiska, militära, koloniala, vithetspriviligerande cisheteropatriarkat – vad är då poängen med en sådan analys?

Självklart är inte kampen över när vi som individer fått den medicinska vård vi behöver, eller när vårt pronomen respekteras av vår omgivning, men det kan betyda att vi orkar med livet tills morgondagen. Att automatiskt förutsätta att andra lever ett såpass drägligt liv, att deras individuella akuta behov kan inta sekundärstatus efter den omvälvande samhällsomstörtningen, är inte bara extremt ignorant och privilegierat, det bortser också från den faktiska intersektionen av förtryckarmekanismer som rustar vissa individer bättre än andra när det kommer till att hantera homofobi, transfobi och annan typ av extrem våldsverkan.

Kanske den viktigaste särskiljningen mellan nyradikalfeminismen och queerfeminismens tolkningar av patriarkatet är att den queera analysen inte ser patriarkatet som ett stabilt och isolerat system; vi menar istället att patriarkatet måste ses som ett system som inte sitter över, existerar utanför, eller fanns före, andra förtryckarsystem. Istället har patriarkatet utvecklats tillsammans med heteronormativitet, rasism, kapitalism och andra förtryckarmekanismer, och både informerar, och reproduceras, i denna intersektion. Att försöka spåra vilket ”förtryck som kom först” är inte bara omöjligt eftersom förtryckarstrukturer inte är mätbara i termer som beskriver en kronologisk tidslinje, men också eftersom historieskrivningen inte är objektiv eller universellt tillförlitlig. Queerpolitik förutsätter därför att patriarkatet, som system, alltid möjliggör sig själv genom att generera nya typer av förtryck, samtidigt som det tjänar på gamla.

Samma personer som förespråkar en treförtrycksmodell verkar ha inspirerats av andra nyradikalfeministiska idéer, och som jag redan nämnt så klagar de också på att queer- och transkampen har kapats av identitetspolitiska individualister som fokuserar hela sin kampenergi runt sin egen identitet, sina egna rättigheter och sina egna intressen. Som bortglömd är klasskampen och viljan att störta de övergripande samhällssystemen, menar de, och allt som finns kvar är en önskan att, på ett personligt plan, få bli bemött med respekt och värdighet. På så sätt beskylls queerkampen för att vara reducerad till en synlighetspolitik på sociala medier, den subversiva handlingen i att på ett personligt plan leka med könsuttryck och konventioner, rätten att inte bli fel- eller tvångskönad, och sin egen rätt till korrekt medicinsk vård och emotionellt och psykologiskt stöd. För nyradikalfeministerna tycks dessa tendenser utgöra höjden av individualism eller till och med (ny)liberalism, och många har gått in hårt för att kritisera och håna individer de tycker gör sig skyldiga till individkamp, ofta genom att påstå att de inte förstår tillräckligt mycket teori, att de fokuserar på fel saker, och att de till och med utgör ett ”hinder” i kampen eftersom de drar uppmärksamhet till individfrågor under dagens förtryckande omständigheter snarare än till den samhällsomstörtande revolutionen.

I solemly swear to abide by this analysisÄven om jag inte håller med nyradikalfeminister i det mesta av deras analys, eller tycker att ett ”störtande av patriarkatet” är en tillräckligt rättfram (eller ens i grunden skild från ovan nämnda kampstrategier) problemformulering, för att verkligen kunna ändra de materiella omständigheterna under vilka vi lever idag (främst för att jag inte ser revolutionär potential i separatistiska rum bestående av en relativt homogen grupp där sexualitet och könsidentitet är hårt dikterad), är jag inte sen med att skriva under på kritiken mot den individbaserade kampen. Ibland när jag klickar runt på instagram och twitter slås jag av bristen på intersektionalitet hos nästan alla vita queers (jag själv har definitivt också varit skyldig till detta), och ointresset av att bredda sin aktivism och sina kampområden. Ett typiskt instagramkonto roddat av en vit queerperson innehåller oändligt många selfies taggade med queerpolitiska buzzwords och en del personliga narrativ om svårigheter personen möter i relation till dens queera identitet eller andra marginaliserade identiteter den innehar, men väldigt lite tyder på ett djupare engagemang i frågor som inte rör den själv.

Jag har blandade känslor gentemot dagens generation av queeraktivister. Vi millennials är på många sätt en märklig generation; vi har nya behov och andra intressen än tidigare generationers queeraktivister, och sättet vi gör radikal politik på är radikalt annorlunda än våra föregångares tillvägagångssätt.

Vi millennials är på många sätt en märklig generation; vi har nya behov och andra intressen än tidigare generationers queeraktivister, och sättet vi gör radikal politik på är radikalt annorlunda än våra föregångares tillvägagångssätt.

Vi skiljer oss från generationen som upplevde AIDS-krisen under det sena 80-talet och tidiga 90-talet; generationen som skapade, på grund av tidens trauma och politiserade mobilisering, hållbara allianser mellan bögar och lesbiska; generationen bestående av radical faeries och transaktivister som hade tillgång till ett helt annat språk än det vi har idag för att prata om våra identiteter och communityn; generationen som kombinerade köns- och sexualitetsfrågor med diskurser om social rättvisa som aldrig filtrerats genom globala diskussioner på internet; generationen där queerkampen leddes av fattiga rasifierade personer från arbetarklassen och sexarbetare.

Den moderna queerkampen är inspirerad av de tidiga, radikala queergrupperna som växte fram i USA:s större städer, som i sin tur inspirerades av årtionden av progressivt motstånd mot etablissemanget och en kritik mot homorörelsens assimileringstendenser. Att påstå, som många nyradikalfeminister gör, att queerkampen är en (ny)liberal stoppkloss för klasskampen ignorerar därmed rörelsens historiska rötter – att queerkampen alltid varit tätt sammanlänkad med klasskamp, socioekonomisk rättvisa och antirasism. De tidiga queeraktivisterna inspirerades inte bara av ACT UPs** politiserade kamp mot förtryckande policys i mainstreamsamhället, utan också av det intersektionella motståndet inom ACT UP (jag tänker främst på de inre stridigheterna inom organisationen och flertalet subgrupper som skapades som ett resultat av att den stora rörelsen, trots sin anarkistiska organisering, notoriskt lyfte fram vita röster och organiserades kring vita personers intressen – samt PONY, sexarbetarsektionen i ACT UP som förde in nya frågor på agendan). 90-talets queeraktivism var alltså, förutom en rörelse för personer med queera identiteter, en community-baserad och kontrapolitisk respons på en förtryckande bostadspolitik, rasistisk gentrifiering och ett äktenskapssträvande narrativ som gynnade vita, rika homosexuella män på bekostnad av queers i den sociala periferin.

Queerpolitik växte med andra ord fram som en radikal kritik av homorörelsens identitetspolitik som successivt ignorerade transfrågor, sexarbetares intressen och personer som rasifieras. Redan från början var det queera perspektivet kritiskt mot idén om att identitet är något fixerat och orubbligt. Den tidigare generationens radikalfeminism, liksom många former av liberalfeminism, har däremot ofta förespråkat en förståelse av identitet som essentiell – som en förenande faktor baserad på fantasin om en viss delad erfarenhet. Genom att koppla ihop olika typer av förtryckarmekanismer, och aldrig presentera dem som isolerade från varandra, exponerar queerpolitik (inspirerade av intersektionalitet) processen bakom hur ens identiteter och politiska positioner blir till. Vare sig det är kvinna, trans, funkis, etc., så sker det aldrig i ett vakuum, utan processen är ständigt informerad av andra typer av förtryckarsystem, och våra positioner i samhället är därför aldrig statiska utan ständigt öppna för förändring och omformulering.

Ibland kan den typ av solidaritet jag beskrivit ovan kännas tragiskt avlägsen i en tid då instagram förvandlat queerpolitik till en kamp för queera personer att få vara queera ifred – och lämnar det där, vilket går tvärtemot vad queer handlade om i rörelsens begynnelse. Queer ska inte främst handla om rätten att genom lagliga medel skyddas från diskriminering i ett förtryckande samhällssystem, utan det handlar om att vägra existera på det cisheteropatriarkala samhällets premisser. Det handlar om att skifta fokus från ett upplyftande av oss som minoritet till en skarp kritik mot dem som majoritet; det handlar om att flytta diskussionen om kön och sexualitet från det privata till något som gäller absolut alla.

Ofta känner jag att jag vill säga åt andra queeraktivister från min generation att även om du är queer så handlar inte queerpolitik främst om DIG. Det handlar om en övergripande kamp för att bevara queerkulturer för de mest marginaliserade queerpersonerna, det handlar om solidaritet med migranter, sexarbetare och andra grupper som diskrimineras ur en socioekonomisk synvinkel; det handlar om ett störtande av den vita överhögheten, en kritik mot polisstaten och imperialistisk krigföring, mot funktionsmaktsamhället, mot alla system som förtrycker, exkluderar och marginaliserar människor i dagens senkapitalistiska världsordning. Dock vill jag vara tydlig med att jag tycker att mycket av kritiken mot queer individualism är felinformerad. Jag har läst mycket om identitetsskapande hos queera millennials och mycket av vår generations aktivism handlar just om ett radikalt avståndstagande från tidigare generationers mainstreamvurmande assimileringspolitik och fokus på individuella rättigheter genom lagstiftning; helt i linje med den radikala queerrörelsens historiska kamp. Istället skapar vi queera millennials en politisk identitet för oss själva som är centrerat kring personliga uttryck och ett krossande av konventionella könsroller. Vi har sett att den historiska rörelsen för homosexuellas rättigheter utelämnade majoriteten och istället fokuserade på rika, vita bögars (och lesbiskas) intressen och behov. Vi har sett hur queerpersoner i tidigare generationer som aldrig gynnades av HBT-rörelsens assimileringskamp istället skapade sina egna familjestrukturer, sina egna relationskonstellationer och sina egna överlevnadsstrategier, utan att vänta på ett statligt godkännande. Queert identitetsskapande idag handlar därför mycket om att sluta vänta; att sluta vänta på att staten säger att våra relationer är okej; att sluta vänta på att samhället accepterar oss och erkänner vår mänsklighet. Vi behöver inte deras godkännande eller gillande – tvärtom. De gör rätt i att känna sig hotade av vår existens, för vi gör precis det som de är rädda för: hotar deras förtryckande, hegemoniska världsordning.

Vi behöver inte deras godkännande eller gillande – tvärtom. De gör rätt i att känna sig hotade av vår existens, för vi gör precis det som de är rädda för: hotar deras förtryckande, hegemoniska världsordning.

Därför är jag också skeptiskt mot individcentreringen och personkulter som ofta uppstår och hyllas inom vissa queergrupper. Vi har så mycket mer potential än så – vi är en generation som har utvidgat identitetsbegreppet kollektivt och skapat plats för frågor som den tidigare generationens gayrörelse sopade under mattan. Vi pratar inte längre om vår gemensamma identitet som gay, eller trans, eller ens queer – vi fokuserar istället på hur vår queerhet hör ihop med frågor som rör ras och etnicitet, med psykisk (o)hälsa, med klass, med socioekonomisk status, medborgarstatus, osv. Varje persons queera identitet skiljer sig markant från andras, just på grund av alla dessa intersekterande faktorer. Vi är en generation som inte ser homofobi existera i ett vakuum, utan ser att det alltid hör ihop med andra identitetsmarkörer – ras, klass, kön, funktionsförmåga, hälsostatus, osv. Just för att denna medvetenhet har blivit en markör för queera millennials har jag ställt nästan orimligt mycket hopp till framtidens queerkamp.

Jag hade gärna sett mindre individfokus och en större dedikering till en bredare uppsättning frågor, mer solidaritet med mindre privilegierade queers och mer självreflektion när det gäller vilka kamper en väljer att alliera sig med och vilka en väljer att bortse ifrån. Däremot är det viktigt att komma ihåg att många unga queerpersoner använder ett relativt nytt socialt rum för att kabla ut sin politik och sin kamp, och jag tror att det är för tidigt att helt och hållet avskriva förändringspotentialen som internetaktivism kan innebära. När jag var tonåring hade jag inte tillgång till sociala medier på samma sätt som tonåringar har idag, och inte heller hade jag språket för att kunna artikulera min queera identitet. Jag är oerhört imponerad över hur unga queers idag väljer att formulera sina identiteter och tankar, och jag tror att det är tack vare internet som denna språktillgång, och kunskapen som underbyggt den, tillåts att florera. Jag tror inte heller att folks hela sammantagna aktivistiska aktiviteter speglas genom deras persona på sociala medier. Exakt vilka frågor folk bryr sig om och exakt hur deras kamp ser ut kan knappast utläsas utefter någons onlinebeteende. Vi verkar ha nått en obehaglig punkt i det post-postmoderna samhället där vi på riktigt tror att andra personers internetaktiviteter är en sanningsenlig representation av deras liv offline. Jag tror istället att en utveckling av folks personliga politik är en process som ibland måste få ta tid. För många innebär ett utforskande av den egna queera identiteten och en aktivistisk fokusering kring sina egna, privata strider en ingång till en bredare diskurs om social rättvisa och radikala, politiska allianser, snarare än en fortsättning mot en homonormativ, nyliberal, avpolitiserad identitetspolitik.

För många innebär ett utforskande av den egna queera identiteten och en aktivistisk fokusering kring sina egna, privata strider en ingång till en bredare diskurs om social rättvisa och radikala, politiska allianser, snarare än en fortsättning mot en homonormativ, nyliberal, avpolitiserad identitetspolitik.

Mitt resonemang kring denna förhoppning är, som jag tidigare nämnde, tendensen hos queera millennials att skapa materiella och symboliska rum för myriaden av olika frågor som inte förrän nu har intagit en självklar plats i queerpolitiken.

Jag misstänker också att många nyradikalfeministers kritik går på samma nit som normsamhället gått på flera gånger vid det här laget. Mainstreamsamhället har ofta missuppfattat queeraktivisters kamp som en maskerad identitetspolitik, just för att det är svårt för normsamhället att greppa en grupps kritik mot samhällssystemet såvida inte gruppen artikulerar någon form av delad identitet, eller tillhörighet, som ligger till grund för det påstådda missgynnandet – vilket har gjort att många queera personer använder identitetsmarkörer som ett strategiskt sätt att dra uppmärksamhet till hur olika typer av förtryck samverkar för att marginalisera och förtrycka sexuella dissidenter. Queerrörelsen framställs ofta som en koalition av människor med olika identiteter och positioner (som ofta överlappar); transpersoner, icke-binära, flator, queera cispersoner, könsminoriteter, polysexuella, asexuella, och bisexuella som alla omfattas av en (frivillig) queer identitet, och kampen understödjs av allianser mellan dessa – vilket egentligen är ett ytterligare exempel på hur identitet ses som flytande och med oklara gränsdragningar.

Så även om jag håller med kritiken om att queerkampen ibland, för vissa, blir alldeles för fokuserad kring den egna queera identiteten, så gillar jag inte åsikten att unga queerpersoner fokuserar på ”fel frågor”. Att upplösa patriarkatet, vilket enligt nyradikalfeminister är ursprungsförtrycket bakom transfobi, skulle enligt den logiken leda till att transpersoner kan leva ett liv utan transantagonism. För det första så är det oerhört eurocentriskt att tro att att trans är en subkategori av könsförtryck och kan isoleras från ras och klass. Det bortser från den myriad av icke-normativa könsidentiteter i kulturer utanför västvärldens ramar, och hos ursprungsbefolkningar världen över, som förkastar den västerländska trans/cis-binäriteten och där könsvarierade personers identiteter är lika kopplade till inom-kulturella klassystem och/eller motstånd mot kolonialismen och vithetshegemonin, som de är till kön. Kön är en socialt konstruerad kategori, vilket innebär att den konstrueras annorlunda i olika kulturella kontexter, vilket i sin tur innebär att ”patriarkatet” läses olika beroende på sociokulturell placering. Istället för att dela in dessa tolkningar i hierarkier försöker en queerfeministisk hållning bibehålla en känslighet och respekt för alla marginaliserade folks analyser och problemformuleringar, och kämpar för att lyfta marginaliserad och förbisedd kunskap snarare än att försöka instifta totalitära kunskapsregimer som istället vill tysta de som inte delar en hegemonisk analysmodell. Det finns ett motto som jag alltid brukar gå efter, om jag blir osäker på hur användbar en viss typ av politik är: ”Är det en politisk analys som säger åt marginaliserade personer att vara tysta?” – är svaret ja på den frågan, kommer jag alltid vara djupt skeptisk till ett sådant synsätt, även om det teoretiskt sett verkar rimligt.

Det stämmer givetvis att patriarkatet, rasismen och klassystemet måste upplösas om vi alla ska kunna leva ut vår fulla potential. Problemet är att de flesta av oss – särskilt de som marginaliseras mest – inte har råd att vänta på utopin. Jag känner inte någon queerperson, mig själv inräknad, som förväntar sig att någonsin kunna leva ut sitt liv och ”nå sin fulla potential”.

Problemet är att de flesta av oss – särskilt de som marginaliseras mest – inte har råd att vänta på utopin. Jag känner inte någon queerperson, mig själv inräknad, som förväntar sig att någonsin kunna leva ut sitt liv och ”nå sin fulla potential”.

Staten, normsamhället, nyliberalismen, imperialismen, polisstaten och den globala transnationella kapitalistiska ekonomin utgör ett extremt våldsamt och oärligt system av förtryck som gör livet till ett helvete för den stora majoriteten av världens befolkning. Även om den stora, globala kommunistiska revolutionen sker inom kort, kommer den inte automatiskt att sudda ut funkofoba, queerfoba och sexuella hierarkier – jag avundas nästan den utopiska hållning som mynnar ut i denna optimistiska analys.

En annan kamp som anklagats för att ha nyliberala förtecken är sexarbetarkampen. Detta är ett retoriskt försök att avpolitisera sexarbetares kamp genom att påstå att den handlar om enskilda individers rättigheter och intressen istället för en strukturell klassfråga. Detta synsätt bortser från att sexarbetare och queeraktivister, i sin kamp, inte bara fokuserar på sexarbete som en inkomstbringande aktivitet, utan också på alla de olika sätt som sexarbete rasifieras, sexualiseras och placeras in i olika klasskategorier. English Collective of Prostitutes (http://www.prostitutescollective.net/) har fokuserat mycket på hur sexarbete könas, och har genomfört många kampanjer för att belysa det otillräckliga sociala stödet som ges till ensamstående mödrar. Det är för övrigt också ett faktum som ofta glöms bort – oerhört många sexarbetare är mammor. Ett annat exempel är X:talk (http://www.xtalkproject.net/) – ett kooperativ organiserat och lett av sexarbetare som riktar in sig på att dela kunskap och hålla språkkurser för migrerande sexarbetare så att de kan arbeta under säkrare omständigheter – och de driver ofta kampanjer för att öka kunskapen om frågor som rör migration, ras, kön, sexualitet och arbetarkamp, och organiserar sig i flera andra feministiska och anti-rasistiska sidoprojekt.

De som blandar ihop queerpolitik med identitetspolitik och sexarbetarrörelsen med nyliberalism, gör det ofta för att de inte har satt sig in i rörelsernas historia, eller för att de inte vill se potentialen i den rika uppsättningen av intersektionella frågor som nutida queerpolitik öppnar upp för. Queerpolitik, och dess fantastiska historia av motstånd, kamp och allianser, ska absolut inte ses som ett hot mot klasskampen – utan tvärtom som ett sätt att organisera klasskamp och arbetarkamp som gör motståndet mer kraftfullt, mer omfattande och mer inkluderande av dem som oftast missgynnas i den västerländska, traditionella klasskampen. Genom att påstå att marginaliserade queers skulle vara ett hinder för ”den viktiga kampen” (vare sig det handlar om kamp mot patriarkatet, klassförtryck eller rasism) idag, är inte bara att spotta på dessa personers nutida verklighet, det är också ett försök att totalt radera dem ur sin egen historia, då de i själva verket har förbättrat och stärkt klasskampen historiskt, stärker den idag och kommer stärka den i framtiden.

*Millennials är ett ord som syftar till den generation som växt upp kring det nya millenniet. Ofta inbegriper det personer som är födda mellan början av 80-talet till början av 00-talet. (http://live.huffingtonpost.com/r/segment/queer-millennials/50f0107a78c90a0554000004)

**ACT UP är en politisk rörelse som var mycket aktiv under den västerländska AIDS-krisen, med avsikt att förbättra livet för de som lever med HIV/AIDS genom att lobba för lagändringar, medicinsk forskning och andra behandlingspolicys, genom direktaktioner och aktivism.

Annonser
Finns ”Den Rätta” Kampen? Om Nyradikalfeminism, Queerpolitik och Identitetskamp i det Nya Millenniet

En reaktion på ”Finns ”Den Rätta” Kampen? Om Nyradikalfeminism, Queerpolitik och Identitetskamp i det Nya Millenniet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s