Aktivistfokus: Projektet för Migrerande Sexarbetare om gränser och byggandet av rörelser

Del 1

mswp1

Affisch från ett forum om Projektet för Migrerande Sexarbetare ”Rättvisa för Migrerande Sexarbetare och Problemet med Anti-Trafficking.” (Foto: MSWP)
Text: ” Sexarbete + Migration =/= Trafficking | · Brist på stödinsatser · Diskriminering · Razzior · Slöseri med offentliga resurser · Deportering & Förvar = Exploatering av Migrerande Sexarbetare”

Torontos Projekt för Migrerande Sexarbetare (Migrant Sex Workers Project MSWP), ”en gräsrotsrörelse bestående av migranter, sexarbetare, och allierade som kräver säkerhet och värdighet för alla sexarbetare, oavsett deras rättsliga status”, grundades förra maj av Elene Lam, Chanelle Gallant, och Tings Chak. Lam, som flyttade till Toronto från Hong Kong för två år sedan, såg att där fanns ett glapp i den lokala aktivismen när det kom till migrerande sexarbetare, ”eftersom det finns en stark sexarbetarrörelse och en stark migrantrörelse, men ingen rörelse för migrerande sexarbetare.” Hon började organisera sig med det Kina-kanadensiska communityt, specifikt med MSWPs systerorganisation; Butterfly, stödnätverket för asiatiska och migrerande sexarbetare. Strax därpå började Gallant, en sexarbetaraktivist med lång erfarenhet, samarbeta med henne – ”jag ville verkligen stötta hennes arbete …hon flyttade till Toronto och med knappt några resurser eller kontakter alls började hon få alla dessa saker att hända, hon skapade stödinsatser för migranter som jobbade inom sexindustrin här.” Med hjälp utav Tings Chak, från Ingen Människa Är Illegal i Toronto, så skapade de MSWP. I somras så anslöt sig Kate Zen, en sexarbetaraktivist med flera års erfarenhet av att organisera sig inom sektorn för svartarbete, som medlem i MSWP.

I kontexten kring rapporteringen av ”migrationskrisen” i alla globala medier, så kände jag att det var viktigare än någonsin att få lärdom om migrerande sexarbetares aktivism. Jag talade med Lam, Gallant, och Zen under ett videosamtal. Transkriberingen nedan är en redigerad och förkortad version av den konversationen.

Hur påverkar tvångsförflyttningen av miljontals flyktingar på grund av krig och ekonomisk ojämställdhet, som media kallar ”migrationskrisen”, arbetet i er organisation? Vad skulle ni vilja se att den nordamerikanska sexarbetarrörelsen gjorde i gensvar till krisen?

Elene Lam: Så jag tror att istället för att börja med den senare krisen, så måste vi faktiskt förstå, att folk börjar förflytta sig till olika platser sen historiens begynnelse. Jag tror att ”migrationskrisen”, den termen används för att skapa panik och rädsla för människor, för att kunna rättfärdiga hur de sållar bland migranter och stoppar migranter. Jag tror att om en tittar på historien – att folk migrerar på grund av ekonomiska skäl eller krig – så händer detta alltid. Men en ser på senare tid – särskilt [i] det Globala Norr – att de använder vilka skäl som helst för att stoppa folk från att migrera, om en jämför med 10 år, 50 år sedan, 100 år sedan. De har alltså mer och mer kontroll över gränserna.

De kategoriserar folket. Vissa är flyktingar. Men även bland flyktingarna så har de vem-förtjänar-mest-att-få-komma-hit flyktingar. Så när en ser till helheten, så ser en hur länder från det Globala Norr skapar en gräns för att inte låta människor från det Globala Syd komma till deras platser. Så de skapar kategorier – så att genom att kategorisera flyktingar så betyder det att de kan förvägra många människor att få komma in i deras länder.

Jag tror också detta har att göra med hela anti-traffickingdiskursen. Vi tror att anti-trafficking är så accepterat av så många människor på grund av att på ytan, säger de ”O ja, vi skyddar offret, vi räddar dem, de är i en sårbar situation.” Men vad en ser, verkligheten är hur det Globala Norr – länder såsom USA, Kanada eller i Europa – de har fler och fler lagar för att hindra människor från att lättare kunna migrera till deras land. Och de samarbetar med avsändarlandet för att stoppa folk från att flytta. Även när folk flyttar hit, kan de använda anti-trafficking som skälet för ”räddning” – men faktiskt så arresterar och deporterar de rasifierade människor, särskilt om de är från det Globala Syd.

Så jag kommer inte diskutera migrationskrisen här, eftersom jag tycker att migrationskrisberättelsen bara gör att folk känner sig rättfärdigade och bekväma med att avvisa migranterna som kommer till deras platser.

mswp2.jpg

Berättelse av en migrerande sexarbetare som dokumenterades av Butterfly, Torontos stödnätverk för asiatiska och migrerande sexarbetare, i deras projekt ”Butterflyröster.” (Foto: MSWP)
Text: ”Jag skulle vilja se min familj igen. Jag skulle vilja leva utan konstant rädsla för polisen. Jag vill sluta gömma mig och bli respekterad för det jobb jag gör och för den personen jag är. Sexarbete hjälper mig att överleva i ett land där jag inte kan försörja mig på något annat sätt. Vi ger kärlek, tolerans, acceptans och förståelse till ett samhälle som inte ger något av detta åt oss. – Sofia, Scotland”

Chanelle Gallant: Jag tror att sexarbetarrättighetsrörelsen i Nordamerika också behöver ta med i beräkningen, och ta mer på allvar, ursprungsbefolkningens suveränitet av den mark varpå vi bor. Och därför betrakta migrations-”krisen” som till stor del skapad av det Globala Norr, vare sig det är genom ekonomisk exploatering eller genom oansvarig klimatförändring, som gör miljontals människor till klimatflyktingar. Och att sedan samtidigt bete sig som att våra regeringar har rättsbefogenhet, totalt obestridd rättsbefogenhet, över dessa marker och att bestämma vem som får flytta när och var och på vilka grunder.

Och jag tror inte på den rättsbefogenheten. Jag går inte med på den rättsbefogenheten. Vi styrs av den men det betyder inte att det är rätt eller moraliskt. Så det är bara ännu ett aspekt som jag vill lägga till i den här konversationen kring sexarbetares ifrågasättande av gränser, som påtvingade av koloniala regeringar som inte har moralisk legitimitet. Rörelsen skulle se väldigt annorlunda ut och uteslutandet skulle se väldigt annorlunda ut om vi respekterade rättsbefogenheterna tillhörande Nationerna på vilkas mark vi lever.

mswp3.jpg

Biträdande chef för Projektet för Migrerande Sexarbetare Elene Lam, ledandes en taltur runt de platser relevanta för migrerande sexarbetare, medan en av grundarna till MSWP, Chanelle Gallant, tittar på. (Foto: MSWP)

Vad för typ av missuppfattningar har icke migrerande sexarbetare ofta om migrerande sexarbetare?

Kate Zen: Nå, jag tror en massa sexarbetare som inte är migranter brukar ha samma missuppfattningar om migrerande sexarbetare som samhället har i stort och att de är influerade av mainstreammedias porträttering av hjälplösa migranter i sexindustrin.

Det betyder att vara hypervaksam på trafficking och att ha ett väldigt speciellt narrativ kring hur detta ter sig. Och att fokusera på migranter som enbart en exploaterad klass, att inte förstå hur migranter är oerhört starka och motståndskraftiga och att de använder sexarbete som ett sätt att göra motstånd mot ännu mer förtryckande strukturer, såsom gränser och ekonomiskt våld.

Elene Lam: Jag tror en annan sak – mindre prat om det, men det är också en fråga om rasismen i folks huvuden, typ, ”varför kommer de här migranterna hit och tar så lite betalt?” Men de ser inte att faktiskt så reflekterar priserna på rasifierade personer och vita personer rasismen, fattar du, så att vissa vita personer tar mer betalt och personer som rasifieras tar mindre betalt, det reflekterar rasismen i vårt samhälle.

mswp4.jpg

Medlemmar i serviceteamet för MSWP och Butterflys juridiska utbildningsworkshop för migranter i sexindustrin. (Foto: MSWP)

Hur använder anti-sexarbetare ofta migrerande sexarbetare som retoriska medel? Hur besvarar vi bäst detta som sexarbetaraktivister – både migrerande sexarbetare och icke migrerande sexarbetare?

Chanelle Gallant: Jag tror inte anti-traffickingretorik kan existera utan rasism. Jag tror den är kritiskt beroende av den för att fungera. Jag ser också att i Kanada, med den här diskursen kring ”nationell trafficking” – den anspelar på anti-ursprungsbefolkningsstereotyper, att sexarbete inte är en del av idén om en naturlig och traditionell ursprungskultur, att ursprungsbefolkningar inte kan ta beslutet att migrera, att de är […] hjälplösa dårar som luras in i sexindustrin.

Elene Lam: Jag tror att de som är anti är väldigt smarta. De valde strategin att rikta in sig på communityt som är mest sårbart och [som har det svårare] att höja sina röster. Även när de höjer sina röster, [är det svårt] eftersom [anti-traffickingdiskursen] fungerar så bra med rasismen i samhället – särskilt [mot] asiater. För att de tror asiat [betyder] svag, sårbar, [att] de inte har några hjärnor, och sen är de sårbara, väntar på räddning… Så när den asiatiska identiteten integreras med sexarbetaridentiteten, är det så lätt att använda rasismen i folks medvetanden, att de är svaga, inte kan ta egna beslut, de är så passiva… Så att vi behöver rädda dem. Och eftersom att å andra sidan så saknar sexarbetarrörelsen denna typ av röst, så de kan använda [denna brist för att] uppnå sina ändamål. Det är därför MSWP är så viktigt. För jag tänker att sexarbetarrörelsen, tidigare, pratar mycket om personlig agens, och komplexiteten kring migration saknas.

Kate Zen: Jag tror att det här är en väldigt svår fråga eftersom det är väldigt lätt att använda folk som – i allmänna befolkningar sammanfattas i en term utan att integrera olika människors erfarenheter – det är väldigt lätt att använda folk som retoriska medel i allmänhet, eller hur? Uppenbarligen så i anti-traffickingrörelsen finns det mycket användande av överlevarröster och selektivt väljande av vilka överlevarröster som tillåts tala om anti-trafficking och sedan sålla bort andra personers röster.

Att göra effektivt kompetensbyggande i någon som helst sorts rörelse kräver att verkligen prioritera de röster och erfarenheter som folk har som är engagerade, och att ta ett steg tillbaka och stödja de saker som de kräver och behöver, främst av allt… Vi måste vara väldigt, väldigt medvetna om att vi endast skapar plattformer och inte förvränger rösterna tillhörande de personer som använder de här plattformerna.

Del 2

mswp5.jpg

MSWPs livsviktiga representation av människor  som ofta saknas inom sexarbetaraktivismen inspirerade mig. Jag var angelägen om att prata med dem om deras unika rättvisebaserade arbete – ett påverkansarbete baserat på autonomi och ledarskap av de migrerande sexarbetarna själva, än de räddningsbaserade tillvägagångssätten som sliter autonomin ifrån dem.

MSWP har publicerat fyra krav till Kanadas regering på sin hemsida:

  1. Att inte tillämpa anti-sexarbetarlagar tillhörande Lagen om Skydd av Grupper och Exploaterade Personer (PCEPA).
  2. Arbetarrättigheter och skydd för migranter.
  3. Ett omedelbart moratorium mot allt förvar och alla deportationer av migrerande sexarbetare, inklusive papperslösa.
  4. Stoppa finansieringen av polisarbetet kring anti-trafficking och omfördela dessa resurser till communityledda lösningar.

I den andra delen av vår intervju så diskuterar vi dessa krav, samt förutsättningarna för Torontos migrerande sexarbetare i samhället.

På vilket sätt påverkar anti-sexarbetarlagar och anti-immigrationslagar migrerande sexarbetare extra mycket?

Kate Zen: Först och främst, migrerande sexarbetares rasrelaterade synlighet gör så att migranter blir en lättare måltavla än andra grupper [av sexarbetare]. En kan särskilt se detta i Toronto som inriktar sig på […] asiatiska massagesalonger, med retoriken ”all människohandel pågår bland DE DÄR människorna.” Jag tror att [för] migranter, på grund av språkbarriärer, blir det svårare att försvara det som pågår på insidan. Och på grund av migration och immigrationsbarriärer gör det folk mer sårbara för deportation eller ytterligare marginalisering. Det gör det svårare för folk att höja sina röster.

Elene Lam: Men den här lagen, faktiskt, inriktar sig på och påverkar migrerande sexarbetare mer. På grund av språk[barriären] och på grund av kopplingen till communityt, måste de flesta, de måste jobba med en tredje part. Men lagen har kriminaliserat alla tredje parter. Också, människorna som jobbar som partners, och likar, eller medlemmar av communityt, vi blir kriminaliserade. Så det är mycket svårare för dem [migrerande sexarbetare] att förhandla, svårare att söka stöd, och svårare att höja sina röster när de har [upplevt] olika sorters våld.

Jag tror att den andra sidan är [att] de inte säger anti-immigrationslag, men faktum är att anti-traffickinglagen är en anti-immigrationslag. De börjar redan vid gränskontrollen – för när en korsar gränsen sker så mycket sållning för att se om en är sårbar som eventuellt offer för trafficking. Men de plockas bort – så det handlar om hur de kan stoppa människor som flyttar från det Globala Syd från att ta sig in i Kanada.

Men jag tror också att det de gör skapar panik i samhället, och så får de stöd. En gör så att folket [är] mer rädda för sexarbetare för att de tror, ”Om min granne är sexarbetare betyder det att de är [involverade i] organiserad brottslighet. Om jag har en asiatisk sexarbetare nära mig betyder det att jag har det här traffickingoffret nära mig som jag måste anmäla.”

Chanelle Gallant: Även om det överlag finns migranter i sexarbetarrörelsen, ser jag ett stort glapp och en brist på representation och ledarskap av rasifierade migranter. Jag tror att en av effekterna av kriminalisering är att det verkligen gör organisering och påverkansarbete svårare för rasifierade migranter, då de är på en helt annan risknivå än icke-rasifierade migranter.

mswp6.jpg

Elene Lam och Kate Zen representerar MSWP vid Flyktingars Välkomstrally och Utlärning i Toronto den 19 september. (Foto: MSWP)
Text: ”Ala, Ghalib, Rehanna borde vara här. Välkomna Flyktingar”

Ni är eniga med den bredare rörelsen för migranters rättigheter när ni upprepar deras slagord att ingen människa är illegal. Ni skriver att, ”Papperslösa människor försöker inte gå före i kön – för många av oss finns det ingen kö!” Kan du förklara det här lite närmare?

Chanelle Gallant: Det finns en brist på erkännande att många av de förhållanden som vi ser som trafficking är väldigt vanliga bland lagliga arbetsförhållanden för migranter. Att vara bunden till en arbetsköpare, utstå övergrepp, få sina löner stulna, tvångsarbete – dessa missförhållanden är omfattande bland tillfälliga arbetare från utlandet, där det finns väldigt väldigt lite, om något, arbetsrättsligt skydd.

Kate Zen: …I USA har vi den här typen av doktrin kring vad som ska menas med frihandel, som i själva verket är den fria rörligheten av kapital in i andra länder och den fria exploateringen av arbetskraft utomlands men inte att tillåta fri rörlighet bland folk. Så det är det största hyckleriet kring idén om frihandel…

Migrationskontroll är i själva verket ett rashygieniskt experiment och det har det alltid varit. I USA fanns det faktiskt Lagen om Uteslutandet av Kineser, som under nästan 100 år uteslöt folk som inte ansågs vara rasmässigt en del av vad som skulle utgöra uppbyggnaden av Amerika. Det betydde först och främst att se till att kvinnor inte kunde ta sig in. Och när kvinnor tog sig in, eftersom de var färre än männen, såg de till att stigmatisera dessa kvinnor, de sa att alla kinesiska kvinnor förmodligen var prostituerade. Och det skapade Sidolagen, som var föregångare till Lagen om Uteslutandet av Kineser, som faktiskt uteslöt kinesiska kvinnor under premissen att de allihop var prostituerade. Så horfobi, och metoderna kring horfobi, användandet av den här typen av moralpanik, föregick ett mycket större typ av förtryck. Och en kan se att detta hänt om och om igen genom historien, där de använder sexualitet och moraliska känslor kring sexualitet för att försvara andra typer av rasistisk och klassistisk politik.

I Kanada finns många tillfälliga och säsongsbaserade arbetsvisum, som tillåter folk att ta del av vissa typer av arbete men [de] kommer aldrig att tillåtas att bli permanenta invånare eller medborgare. Så de blir deporterade efter en viss tidsperiod och sen kan de bara återvända efter en viss tidsperiod – detta gäller för jordbruksarbetare. Andra begränsningar inkluderar, bland annat, arbetare inom hushållsnära tjänster som binds vid specifika arbetsköpare, och som inte tillåts jobba på andra platser, som leder till en större risk för arbetskraftsexloatering. Så när en pratar om att gå före i kön – det finns ingen kö för vissa typer av människor som inte är välkomna i landet… Det finns vissa typer av människor, såsom yrkesutbildade och andra som har […] ett frikort över gränsen. För [andra] människor som släpps in, så är en, oftast, endast tillåten att ta väldigt, väldigt lågbetalda jobb, och det jobbet är kontrollerat genom ens visum, så att en faktiskt inte har en chans att fly och bli integrerad i samhället.

mswp7.jpg

Paneldeltageare i en MSWP workshop ”Rättvisa för Migrerande Sexarbetare och Problemet med Anti-Trafficking: Forskning, Aktivism, Konst.” (Foto: MSWP)

Ni skriver i er grupps nya femmeifest att ni inte tror att anti-traffickingsystemet är det som inte fungerar, utan snarare att det är ett avsiktligt, effektivt system som tjänar myndigheter, ideella organisationer, och företag i det Globala Norr; som kontrollerar migranters förflyttning från det Globala Syd och som säkrar ett utbud av oregistrerade arbetare som kan exploateras som billig arbetskraft. Kan ni utveckla detta?

Elene Lam: Anti-traffickinginitiativ och åtgärder ger faktiskt regeringen mer makt och ett skäl till att få mer pengar. [Till exempel] så har nyligen Ottawa, efter en räd, anställt 20 poliser som ska forma en grupp som riktar in sig på trafficking.

Många människor ser sexarbete som exploatering av kvinnor, med de ser inte [att] sexarbete faktiskt är ett motstånd mot… exploateringen av migranter och kvinnor. Till exempel, många [migrerande] kvinnor väljer att jobba med sexarbete för att de blir mindre exploaterade än när de jobbar i [en] fabrik, när de jobbar i [ett] livsmedelsföretag, eller när de ingår i ett äktenskap. Jag har hört om en kvinna som, på grund av att det har varit så många räder och för att det är en otrygg arbetsmiljö [i sexindustrin] , så… för att kunna stanna [i landet], så stannar hon i ett förhållande med sin partner, trots misshandel. Så en kan se att när de är emot sexarbete, så trycker det tillbaka kvinnor till de exploaterande systemen som de kämpar emot.

Kate Zen: …Anti-traffickingrörelsen har faktiskt på många sätt genererats av en moralpanik från USA efter 11 September, och under Bushs tid som president, för att finansiera specifika typer av fängelsepolitik i USA. Som att finansiera USAs inblandning utomlands; finansiera militären; efter att de [klubbade igenom] JVTA [Lagen om Rättvisa för Offer för Trafficking] förra året kunna fortsätta finansiera extra enheter i ICE, migrationskontroll; finansiera polisenheter som är tänkta att hjälpa traffickingoffer. Så mycket av den faktiska lagbaserade finansieringen som vänder sig till anti-trafficking riktas till uppbyggandet av polisstaten i U.S.A. och byggnationen av amerikansk infrastruktur utomlands. Och det skapar också denna stora sektor av servicemyndigheter som inte hålls ansvariga för de människor som de är menade att hjälpa…

Chanelle Gallant: Jag tror att sexarbetarrättighetsrörelsen ofta inte inser att sexarbetare utnyttjas i ett större spel. Att regleringen kring sexarbete inte egentligen bara handlar om sexarbete. Skapandet av ett låtsaskrig mot trafficking har större globala syften, kapitalistiska syften. Sällan ser jag sexarbetarrättighetsrörelsen nämna att vår rörelse är en del av rörelsen mot gränser, mot koloniala gränser, mot kapitalism, och att det som sker mot sexarbetare är en del av ett större spel om den globala kapitalismen. Och vårt motstånd måste sammanlänkas med det motståndet också. [Men] jag vill också tillstå att sexarbetare har blivit fullkomligt isolerade och övergivna av vänsterrörelsen. Så det är absolut inte enbart sexarbetarnas fel att de ofta inte ser sambanden mellan förtryck mot sexarbetare och andra typer av förtryck. [Men] delar av det hela är helt klart rasism, kolonialism och klassism [bland sexarbetare] och det vill jag faktiskt påpeka.

mswp8.jpg

MSWPs planeringsmöte om underhållande juridiska utbildningsresurser för migrerande sexarbetare. (Foto: MSWP)

Har någon en vidareutveckling av vad som snabbt och kraftfullt måste göras för att förhindra denna typ av våld mot migrerande sexarbetare?

Kate Zen: En [sak] är att inte tillämpa anti-sexarbetarlagar, särskilt på de sätt som vanligtvis inte ses som straffrätt. Såsom hur kommunala licensieringar använder sin agenda och sina specifika regler kring arbetstider, och andra saker, för att kunna stänga migrantverksamheter som misstänks vara sexverksamheter.

Ett moratorium mot förvar och deportation av migrerande sexarbetare – det är extremt viktigt att vi inte ger resurser till skadliga metoder för att motarbeta exploatering, utan istället uppmuntrar facklig organisering, erkänner migrerande sexarbete som arbete, och uppmuntrar mer organisering med andra arbetare i den informella sektorn. Gör detta till ett redskap som faktiskt är sammanlänkat med stadsadministrationen och statsadministrationen. Och håll människor ansvariga för att se till att de särskilda behov som arbetarna i den informella sektorn har faktiskt tillmötesgås. Så se till att de migrerande sexarbetarna själva får komma till tals, ge det skydd som behövs för att försäkra dem om sin anonymitet och sin migrationsstatus. Som samhällsorganisation, det som alla organisationer har i uppgift, för att vara en framgångsrik samhällsorganisation, är att se till så att vi slutligen inte behövs, eller hur? Att göra oss själva förlegade.

✄—————————————————————————————————————

Detta inlägg är en översättning av två texter sammanställda av Caty Simon som publicerades den 14 och 15 oktober 2015. Originaltexten del 1 finns här och del 2 finns här.

 

Annonser
Aktivistfokus: Projektet för Migrerande Sexarbetare om gränser och byggandet av rörelser

Sexarbete kontra Räkningar kontra Självförverkligande

Följande är en översättning av en text skriven av Phoenix Calida som publicerades den 21 oktober 2015. Originaltexten finns här.

✄—————————————————————————————————————

Jag sexarbetar. Det är mitt jobb. Det självförverkligar inte mig, men jag exploateras inte. Nu vet jag att folk automatiskt tror att p.g.a. att jag är sexarbetare måste jag antingen vara ett 14-årigt traffickingoffer på en bordell eller en lyxeskort i Manhattan. I själva verket är jag varken eller. Jag är bara en person som råkar vara fattig på riktigt och som säljer sexuella tjänster för att kunna betala mina räkningar. Jag skulle kunna berätta om min kroniska ohälsa, hur jag har kämpat mot depression, hur tidsplanering i stort sett är omöjligt som ensamstående förälder, hur jag inte har en utbildning… alla skäl till varför jag inte kan få ett nio-till-fem jobb och därigenom betala mina räkningar. Men sanningen är att det inte spelar någon roll. Jag behöver pengar, precis som alla andra. Varför jag har valt ett jobb framför ett annat har inte någon med att göra.

Vad ni behöver veta är att jag sexarbetar för att jag befinner mig i en ekonomisk situation där jag måste tjäna pengar. Jag är inte självförverkligad, och jag personligen kommer aldrig att bli självförverkligad genom sexarbete. Jag vet att folk tänker att sexarbete inte är giltigt om jag inte är ”självförverkligad”, men vad i helvete betyder ens den retoriken? Jag är inte självförverkligad som människa och sexarbete har inte ett skit med det att göra. Jag är inte självförverkligad eftersom jag inte är vit, man, hetero, rik eller frisk. Sexarbete kommer ALDRIG att självförverkliga mig som person eftersom jag lever i en värld som är skapad i syfte att ta makten ifrån mig. Jag kommer inte känna mig självförverkligad i något yrke eftersom sexism, rasism och hbtq-relaterade trakasserier för evigt omger mig. Folk som motsätter sig sexarbete gillar att säga att ”vi inte gör val i ett vakuum” och de har fullkomligt rätt. Vi gör inte val i ett vakuum eftersom oavsett vilket val jag gör, så kommer jag vara väldigt nära botten av privilegiumslistan, och jag kommer aldrig vara självförverkligad enligt en socialt erkänd skala. Skyll inte på sexindustrin för detta. Lägg skulden där den hör hemma – på förtryckande maktstrukturer som förvägrar folk sin mänsklighet p.g.a. ras, kön och sexualitet.

Jag har haft många regelrätta arbeten, men jag har aldrig känt att jag har varit i ett ”självförverkligande” klimat. Sexuella trakasserier, rasism och antagonism mot bisexualitet var en del av varje anställning. Även om jag var den välkänt duktiga flickan, som jobbade regelbundet och blev befordrad och tjänade pengar, så var jag fortfarande tvungen att handskas med mikroaggressioner på min arbetsplats. Arbetsköpare som sa åt mig hur vältalig jag var för att vara en mörkhyad person. Folk som tog på mitt hår. Tog på min röv. Sa åt mig att le och erbjöd sig att knulla mig så att jag skulle bli gladare. Som frågade mig om jag ville göra uppträdanden tillsammans med kvinnliga partners. Det här var inte självförverkligande för mig, men ingen har ifrågasatt att jobb som servitris, butiksbiträde, sekreterare, lärare eller kundtjänstpersonal inte skulle vara ”riktiga jobb”, eftersom vi alla naturligtvis vet att de är riktiga jobb.

Så ja, jag säger det igen – jag är inte självförverkligad och jag säljer sexuella tjänster för pengar. Men det betyder inte att jag behöver eller vill bli räddad. Jag är inte ett traffickingoffer, jag är heller inte ett offer för industrin. Jag har inte en hallick som misshandlar mig likt en kan se på film. Jag har aldrig blivit inlåst mot min vilja i en illegal bordell full av sexslavar. Om jag är offer för något så är det ett sketet ekonomiskt system som mäter ens värde enligt hur mycket en kan producera, och som bestämmer att en inte förtjänar grundläggande mänskliga rättigheter om en inte producerar tillräckligt mycket. Även om jag inte kan ha ett stabilt heltidsjobb, så behöver jag fortfarande pengar, och jag har varit tvungen att hitta något som jag kan tjäna pengar på, och detta något råkade vara sexarbete. Många gånger är mitt jobb inte roligt. Det är sällan något jag skulle kalla självförverkligande. Och det är där som folk på vänster sida skulle behöva skärpa till sig. Låt oss erkänna att sexarbete är riktigt arbete, och inte bara för att vissa känner sig stärkta av det. Ibland är sexarbete helt enkelt det som passar bäst enligt ens personliga omständigheter.

Sexarbetarkollegor och allierade – jag tittar på er när det kommer till det här.

Vi har haft en våg av blonda sexbomber som är eskorter, studenter som genomgått högre utbildning och sugar babies som skryter om hur ”självförverkligade” de är. De knullar senatorer och domare och tjänar några tusen dollar per natt och jobbar enbart tre dagar i veckan. Dessa kvinnor kan mycket väl vara självförverkligade. Fan, om de känner sig stärkta i sig själva så är jag glad för deras skull.

Men jag är inte en av dem, och jag är inte ensam. Jag är fattig. Jag är svart. Latina. Ibland jobbar jag i farliga områden. Ibland har jag inte råd att neka kunder eller vissa typer av sex. Jag är inte självförverkligad, men jag är fortfarande en sexarbetare, och mitt liv har ett värde och mitt arbete är fortfarande arbete.

Jag vet att sexarbetare i stort har försökt trycka tillbaka mot bilden av ett exploaterat nedtryckt offer som SWERFs (Sexarbetarexkluderande radikalfeminister) och abolitionister har överdrivit. Plötsligt var varenda sexarbetare en självförverkligad vit kvinna med en universitetsutbildning som hade en värld av andra möjligheter. Jag förstår detta. Jag förstår varför detta skedde. Ett tag drogs jag med i det här jag också, jag tänkte att jag var en dålig sexarbetare som inte visade solidaritet om jag någonsin nämnde att jag skulle sluta om jag hade andra alternativ. Men jag är över det – och det borde du vara också. Vi måste vara ärliga med vilka sexarbetare är och hur vi ser ut. Representation spelar roll. Synlighet spelar roll. Alla våra berättelser spelar roll. Inte bara lyxsexarbetare och porrstjärnor, men överlevnadsbaserade sexarbetare, sexarbetare som är transpersoner, sexarbetare som rasifieras, gatubaserade sexarbetare, sexarbetare i illegala lägenhetsbordeller. För vi gör alla ett legitimt jobb. Jobb som förtjänar att bli värderat som jobb. Jobb som inte ogiltigförklarar vår mänsklighet eller vår rätt till trygghet.

Så snälla, ha i åtanke att vi inte behöver vara självförverkligade för att ha ett värde. Vi behöver inte ha tillgång till en fri värld full av andra val för att våra nuvarande val ska vara giltiga. Vi behöver inte älska våra jobb. Vi vill inte bli räddade. Vi har ingen skyldighet till att förverkliga era besynnerliga räddarfantasier.

Det enda vi vill ha är grundläggande mänsklig värdighet och respekt, och vi förtjänar det vare sig våra jobb får oss att känna oss självförverkligade eller ej, vare sig du sympatiserar med vad vi gör eller ej.

Sexarbete kontra Räkningar kontra Självförverkligande

Att Undvika Det Vita Räddarindustrikomplexet

Följande är en översättning av en text skriven av Rachel Safeek från 2014, originaltexten på engelska finns här.

✄—————————————————————————————————————

rachelsafeek
@RachSafeek
                     Följ

”Jag vill verkligen besöka ett tredje världen land i Afrika/Sydamerika och hjälpa folk” — gymnasieelev till mig. #WhiteSaviorComplex nej… bara nej

Premissen för det ”Vita Räddarkomplexet” kommer från scenariot där individer som har vissa privilegier – ras, klass, utbildning, etc. – invaderar rum där vissa grupper eller communities är kulturellt annorlunda från deras, med uppsåt att upphöja eller ”rädda” medlemmar tillhörande de grupper som de invaderar. (”Vit” är egentligen semantik för att beskriva ”räddare” från höginkomst/utvecklade communities.)

De med privilegier ser ofta, felaktigt, de communities som de närmar sig som ”förtryckta”, eller på annat sätt utan tillgång till vissa rättigheter eller friheter, samt i desperat ”behov” av hjälp. Allt från att vilja ”rädda” sexarbetare, till att vilja ”befria” förtryckta kvinnor i Mellanöstern – det vita räddarkomplexet är en bristfällig mentalitet, och intrånget av de med privilegier, i vad de ser som ”förtryckta” eller ”maktlösa” communities, sker ofta tillsammans med en önskan om att marknadsföra sig själva, som rättfärdigas med felriktad altruism och skadligt allierande.

Räddarkomplex, som kanske delvis är understött av en önskan att göra gott i samhället, är ett okänsligt uppvisande av privilegier som förstärker sociala hierarkier. Att ”rädda” antyder att vissa communities står över andra, och att enbart grupper med tillgång till vissa privilegier förkroppsligar den kompetens som krävs för att stärka dem som kategoriseras i underläge eller i ”behov” av hjälp. Att basunera ut de svårigheter som en uppfattar att andra grupper lider av, med bilder från uppdragsresor och forskningsprojekt, kan vara både okänsligt mot och exploaterande av många communities. ”Titta på dessa förtrycka och fattiga bruna/svarta kvinnor och barn från den globala södern som jag hjälpte till att rädda”.

Att rädda de som frivilligt börjar jobba inom sexindustrin är ett aktuellt ämne i form av allmänt spektakel som genererat en bred respons från communityt. Hashtaggen #NotYourRescueProject startades av twitteraktivister för att uttrycka missnöjet över sexarbetarrelaterade räddarmentaliteter, samt för att avvisa den skadliga tanken om att alla sexarbetare är olyckliga med sina jobb och inte egentligen vill utföra dem.

Teju Cole, en skribent för The Atlantic, publicerade under 2012 en rad tweets om det Vita Räddarindustrikomplexet.

teju3_normal
@tejucole
                        Följ

5- Det Vita Räddarindustrikomplexet handlar inte om rättvisa. Det handlar om att få en enorm emotionell erfarenhet som rättfärdigar privilegier.

Igår publicerade jag en rad egna tweets angående att ”Vara en God Allierad & Undvika Det Vita Räddarkomplexet”. Jag har inkluderat alla tweets nedan:

Du kan absolut ha de bästa intentionerna men fortfarande skada grupper för vilka du vill förespråka. Hur KAN du vara en god allierad med grupper för vilka du förespråkar?

rachelsafeek
@RachSafeek                     Följ

Allierade som blir defensiva och kränkta när de får höra att de är okänsliga är bara ännu ett taktlöst uppvisande av privilegier

rachelsafeek
@RachSafeek                     Följ

Allierade: använd era privilegier till att medvetandegöra andra med samma privilegier. Vi behöver inte ”stärkas” av er #WhiteSaviorComplex

Din mentalitet spelar roll. Premissen för alla räddarkomplex består av att marknadsföra sig själv eller att få allmänhetens gillande och beröm, snarare än att kämpa för sann social rättvisa.

rachelsafeek
@RachSafeek                     Följ

En student frågade efter mina kontakter i Brasilien så att hon kunde ”hjälpa folk”. De ”kontakterna” skulle alltså vara min familj. TACK. #WhiteSaviorComplex

rachelsafeek
@RachSafeek                     Följ

Allierade: #WhiteSaviorComplex =/= social rättvisa

Var medveten om det faktum att om du är i en position där du känner att du har möjligheten att “rädda” eller “stärka” minoriteter eller förtryckta/missgynnade grupper, så demonstrerar du din privilegierade position och förstärker istället sociala hierarkier.

rachelsafeek
@RachSafeek                     Följ

#WhiteSaviorComplex är inte social rättvisa. Det är ett privilegium och det antyder att det finns folk under dig som “behöver” din hjälp

rachelsafeek
@RachSafeek                     Följ

@_arnesa_ Att ”rädda” personer som rasifieras är ett sätt att antyda att vi fortfarande står under dem och att vi behöver deras hjälp. #WhiteSaviorComplex

Ett mycket bra sätt att veta hur du kan hjälpa är genom att lyssna och fråga grupper, som du är allierad med, hur de vill att du involverar dig. Genom att lyssna och ta i beaktande det andra personer säger så demonstrerar du ett genuint intresse, och du kommer sannolikt att bli tillfrågad när ditt stöd behövs.

rachelsafeek
@RachSafeek                     Följ

@okayyletsgo vi kan övervinna ”räddar”-mentaliteter genom att verkligen lyssna på de communities som vi allierar oss med. Om vi behövs kommer vi att bli tillfrågade.

Emaila mig: rachel.safeek@emory.edu

Twitter: @RachSafeek

Att Undvika Det Vita Räddarindustrikomplexet

Ho Lover: om att dejta och ha vänskaper med sexarbetare

Följande är en översättning av ett fanzine skrivet av Sunny från 2011. Det engelska originalet finns här.

✄—————————————————————————————————————

holoverJag har fått frågan en massa gånger om det är svårt att ha sexarbetare som sexpartners. Får det mig att känna mig osäker kring vårt sexliv? Blir jag svartsjuk? Blir de trötta på att ha sex? Oroar jag mig över min sexuella hälsa? Innan jag besvarar dessa frågor vill jag istället ifrågasätta varför frågorna alltid handlar om negativa saker. Jag förstår inte varför så få säger: ”wow, så fantastiskt för dig – det måste ju vara härligt”, eller ”berätta om de goda erfarenheterna du måste uppleva”, eller helt enkelt ”grattis, sexarbetare är bäst!” Så jag skulle vilja börja med att berätta om några av de fördelar som det innebär att ha sexarbetare som sexpartners och vänner.

Om den som skriver detta

Först och främst, lite om min position när det kommer till det här ämnet. Jag är en vit queer transman från en ofin klassbakgrund (till större delen uppvuxen hos min ensamstående mamma som hade ekonomiska svårigheter och som växte upp fattig, samt delvis hos min pappa som gjorde en klassresa uppåt, från arbetarklass till medelklass, när jag var ung, och som nu är rik). Jag har jättemånga vänner som är sexarbetare och har dejtat eller haft tillfälliga njutningsfulla diverse-relationer med flertalet sexarbetare såsom eskorter, dominatrixer, strippor, sensuella massörer och porrarbetare. Majoriteten av dessa sexarbetare har varit femme-identifierade kvinnor. De har mestadels haft vissa privilegier som har betytt att de haft mer kontroll över sina arbeten än vad mer marginaliserade sexarbetare har (på samma sätt som privilegier ofta medför mer kontroll inom andra yrken). De flesta av dem har riktigt dåliga erfarenheter, från åtminstone en del av sina nära relationer, när det kommer till hur människorna i deras liv hanterar deras yrke. Jag tror absolut att jag har gjort mig skyldig till att vara en sådan pissig relation i vissa fall. Jag försöker inte tala för sexarbetare – det kan bara de själva göra. Jag tycker inte att sexarbetare ska behöva åta sig all tröttsamt/smärtsamt utbildande av andra (såvida de inte väljer att göra det), så det här är mitt sätt att göra det som krävs för att själv ta ansvar, samt att stötta icke sexarbetande vänner och partners i att utmana horstigmat både i och utanför sina personliga relationer.

Varför sexarbetare är bäst!

Jösses, det finns så många anledningar till varför sexarbetare är bäst! Eftersom jag delvis skriver den här texten för att utmana vissa personers idéer om att det är svårt att vara med sexarbetare, så kommer jag fokusera på de fördelar som finns med att ha sexarbetande älskare och vänner. Först av allt, det mest uppenbara – sexarbetare är ofta asgrymma och heta älskare/sexpartners. De är proffs på sex/sexuella lekar. Som inom alla yrkesområden så tar sexarbete tid, erfarenhet och träning för att en ska kunna bli bra på det. Sexarbetare uppmärksammar hur en kan få folk att njuta – fysiskt och emotionellt. Dessutom har en del sexarbetare erfarenhet av att jobba med klienter med olika funktionsvarianter, vilket gör dem bättre på att ha bra sex med partners med olika funktionsuppsättningar.
Åh, om jag fått en dollar för varje gång jag tänkt ”jag är så jäkla lyckligt lottad” (och då inte bara när jag kommer). Jag vill poängtera att inte alla sexarbetare gillar sex, eller är experter på sex – att förutsätta att de är det kan sätta stor press på dem att vara sexexperter (se tipsdelen nedan för mer info om detta).

Vissa av de professionella färdigheterna involverar inte enbart fysiska tekniker kring hur en ska få någon att komma, de inkluderar även att kunna lista ut vad den andres behov är, antingen verbalt eller genom att vara uppmärksam på kroppsspråk och andra tecken. Samtal med mina sexarbetande partners om vad var och en vill och behöver har oftast varit radikalt enklare än med icke sexarbetande partners. Det här inkluderar att prata om samtycke – att se till att alla är bekväma och känner sig trygga under tiden vi är tillsammans och att vi kan kommunicera (på olika sätt) hur vi känner genom varje steg.

En av sakerna jag känner mest tacksamhet för gentemot mina sexarbetande partners och vänner är hur djupt min egen sexualitet har väckts. Den dominanta kulturens idéer som jag internaliserat kring sex, har gjort att jag behövt reda ut livslång skam och hemlighetsmakeri. Som överlevare av sexuella övergrepp (vissa av dem tog det över tio år innan jag berättade för någon), har de lagren jag behövt skala bort hjälpts oerhört av mina relationer med sexarbetare. Möjligheten att ha samtyckande, kärleksfullt, bra (och hett) sex med mina älskare har hjälpt min kropp att hela efter dessa händelser.

Dessutom, som någon som på ett ansvarsfullt och hett sätt försöker uttrycka min maskulinitet när jag har sex med kvinnor/femmes, så vet jag inte ens hur jag ska börja beskriva hur fantastiskt det utrymmet, som öppnats upp av mina femme sexarbetande partners, har varit. Varför pratar jag om min utvecklande maskulinitet? Jag tror att skapandet av nya versioner av feministisk maskulinitet är fullkomligt nödvändigt för att förverkliga en feministisk värld. Samt att jag är intresserad av helande. Som första prioritet är att stötta helandet av kvinnor och femmes som blir brutalt och subtilt skadade av patriarkatet. Och den andra är att uppmärksamma sätten som patriarkatet skadar och håller tillbaka alla människor – inklusive maskulint könstillhörande personer. Eftersom de flesta av mina sexarbetande partners klienter har varit män och maskulina, så är mina partners erfarna i och öppna inför den myriad av maskulina sexualiteter och identiteter som finns. Sättet som särskilt en av mina älskare har kunna frammana ett utrymme där vi har sex eller utför sexuella lekar och jag samtyckande kan utforska och uttrycka icke-patriarkal maskulinitet har varit en viktig sexuell läkeprocess för mig. Nå, vad var det nu du frågade om som varit svårt för mig? Heh, jag vet i alla fall vissa saker som absolut inte varit svåra.

Jag har också haft den underbara möjligheten att dekonstruera några av mina idéer om sex. Jag hade inte ens insett att jag gått omkring med subtila, och inte så subtila, socialt konstruerade budskap om hur sex är destruktivt. Förhållanden med sexarbetare har möjliggjort för mig att se styrkan i sex, som kan vara otroligt positiv om det nyttjas genom samtycke och ansvarstagande. Som exempel kan jag berätta om när jag genomgick en politisk träningskurs, där jag medvetet bestämde mig för att inte ägna mig åt några romanser under kursens gång. Jag trodde att om jag hade sex med mina kursare så skulle det vara kontraproduktivt i relation till mina studier och det större syftet som var politisk utbildning. När en av mina älskare genomgick samma träning året därpå så pratade hon om möjligheten att hångla/ha en romans/ligga med några av hennes kursare. Jag oroade mig för hur det skulle påverka hennes lärande och de andra i gruppen. Genom de efterföljande, uppenbart fantastiska, samspelen hon upplevde under den här tiden, samt en väldigt klok artikel som hon skrev om sex-negativa attityder i kursen, så fick jag bevittna hur sex har potential att ge tröst och samhörighet, snarare än att skapa problem. I sin kritik rabblade min sexpartner upp de sätt som intima relationer med folk kan ge näring och styrka åt politiskt arbete, genom att engagera andra i sina älskares och vänners kamper. Jag skulle till exempel inte skrivit den här texten om jag inte hade haft sådana makalösa relationer med sexarbetare.

Jag har erfarit att mina älskare och vänner som är sexarbetare mestadels är fantastiska lyssnare, helare och helt enkelt grymma på att ge stöd och omsorg. Samtidigt som jag erkänner de särskilda ansvaren som jag har som maskulin kille i att se till att den här omsorgen utbyts med samtycke och med en analys av patriarkatet, så har jag VERKLIGEN njutit och dragit fördel av omsorgen, stödet och rådgivningen jag fått tillgång till genom dessa enastående proffs.

Jag har dragit fördelar av hur mobila och flexibla vissa sorters sexarbete kan vara. Jag har haft relationer över statsgränser samt internationella älskare och vänner som har kunnat resa till min stad och besöka mig, då deras jobb är mer flexibelt och rörligt än mitt. Det är viktigt att nämna dock att inte allt sexarbete är rörligt, om de t.ex. jobbar för en verksamhet, strippklubb eller massagestudio där de måste be om ledigt, eller om de är marginaliserade på ett sätt som hindrar deras rörlighet.

Som slampig man så har det också varit underbart att ha partners som har en djup förståelse för min slampighet. Detta inkluderar också när jag har haft problem – en gång var jag riktigt rädd att jag hade fått en sexuellt överförbar sjukdom, och jag kunde vända mig till min partner för stöd. Hon hade en uppsjö av resurser och hade handskats med liknande situationer och hennes hjälp gavs tillsammans med ett djupt icke-fördömande, vilket jag inte tror skulle ha varit möjligt om hon inte haft de åsikterna om sex som hon lärt sig från sitt yrke. Jag är så tacksam att jag hade henne vid min sida under den här tiden.

Och mest av allt, jag älskar sexarbetare PÅ GRUND AV eller INKLUSIVE det de jobbar med (inte trots) – för många sexarbetare är det en del av vilka de är, och inte något som en bara kan sätta åt sidan och sedan säga att en älskar resten av dem. Om du har problem med att din älskare eller vän är sexarbetare, så utmanar jag dig att skriva en lista över de saker som du älskar/gillar med den personen, och jag slår vad om att en stor del av de här sakerna har att göra med/är något de lär sig genom sina jobb. Se så, sätt igång om du vågar.

Jag skulle vilja uppmärksamma att eftersom jag har dejtat sexarbetare som haft diverse privilegier och som haft mer kontroll över sina jobb, så har jag inte erfarit att behöva stötta en partner som har blivit utsatt för att ha blivit arresterad. Jag har inte heller behövt hantera andra saker såsom följderna av att ingå i partnerskap eller äktenskap med en sexarbetare som inte betalar skatt och den påverkan det kan ha på båda partners.

Några tips

Här är några saker som jag har tyckt varit användbara, antingen genom egna erfarenheter eller sådant som sexarbetare generöst nog har berättat för mig. Många av de här sakerna bör appliceras på relationer med icke sexarbetare också!

Att berätta för andra: fråga alltid om det är okej att berätta för andra (familj, arbetskamrater, vänner etc) att ens partner/vän är sexarbetare. Världen är en grym plats för sexarbetare. De har förlorat sina jobb, blivit attackerade, fängslade, utpekade, folk har sett ner på dem och de har blivit förödmjukade av sådana som hatar sexarbetare. Så anta inte att det är ok att berätta för andra, även om du tror att den personen är öppensinnad och skulle reagera på ett bra sätt. Fråga om det finns några generella regler kring vem du kan få berätta det för eller om de hellre vill att du kollar med dem varje gång innan du berättar för någon.

Hur ofta en har sex: inse att, precis som med icke sexarbetare, att en sexarbetare kanske inte vill ha lika mycket (eller något) sex vissa dagar – särskilt när de jobbar. Eller raka motsatsen, de kanske vill ha mer sex efter att de har jobbat, som ett sätt att återhämta sig från jobbet. Detta kan innefatta att vilja att du är flörtig/inte är flörtig eller anspela på sex. Detta är inte så annorlunda från alla möjliga andra skäl som en icke sexarbetande partner kanske inte vill ha sex vissa dagar – t.ex. att vara trött, känna sig disträ, ledsen eller bara inte kåt. Några specifika förslag:

  • Fokusera på hur du kan ta ansvar för dina egna sexuella behov om din sexpartner inte vill ha sex. Onanera. Skaffa dig en till sexpartner (om ni är icke-monogama). Kolla på porr. Betala för sex. Eller acceptera att du inte alltid kan få det du vill. Om du är privilegierad på flertalet sätt (du är vit, man, maskulin, cis, medel- eller överklass osv) vilket har lärt dig att känna dig berättigad till någon annans kropp/att ha sex, så kommer det här göra dig gott oavsett!
  • Fråga din partner vad den vill – ”finns det saker som generellt får dig/inte får dig att må bra när du har jobbat?”, ”vill du vara den som initierar sex de dagarna?”, ”skulle du föredra om jag inte gjorde närmanden eller sexuella anspelningar?”, ”vill du bli omhändertagen/bortskämd när du kommer hem från jobbet eller vill du vara för dig själv?” osv.
  • Lär känna mönstrena med dina sexpartners – om de troligen inte vill ha sex/prata om sex/bli närmade efter att de har jobbat och hur länge det varar. Detta ersätter inte att höra sig för med dem och få samtycke varje gång, men kan skära ner på hur mycket du behöver kommunicera.

Tryggare rum: det finns en massa sätt som du kan göra rum tryggare för sexarbetare. Till exempel:

  • Boende: jag har nyligen börjat kolla av med potentiella nya sambos och kombos och kollektiv som jag kontaktar/blir kontaktad av, hur de känner inför och deras åsikter kring sexarbete. Jag gör det på samma sätt som jag kollar om folk jag kommer att bo med är: feminister, antirasister, antikapitalister osv. Jag söker aktivt upp boendesituationer som jag vet kommer vara stöttande gentemot mina sexpartners och vänners yrken.
  • Förvarna: fråga dina sexpartners om de vill att du förvarnar andra (såsom din familj eller vänner) om att de är sexarbetare, så att de inte behöver gå igenom de störiga, och ibland sårande, första reaktionerna. Sexarbetare måste ofta utbilda dem omkring sig om sexarbete – detta kan vara tröttsamt och frustrerande. Att förvarna folk innebär att det är du som måste svara på deras frågor, och gå igenom informationen innan de träffar din sexarbetande partner. Anta dock inte att detta är ok – även om din partner har sagt att det är ok att du berättar så kan det kännas nedsättande om du avsiktligen berättar för andra.

Ta de svåra diskussionerna: för att kunna artikulera värdet av sexarbetare och varför de är fantastiska, och kämpa emot negativa eller förtryckande åsikter som vänner och familj kan framföra, så är det viktigt att lyssna på samt läsa det som sexarbetare säger i frågan, för att kunna veta hur en ska ifrågasätta horfobi när det sker. Se matnyttiga länkar och informationsresurser i slutet av texten.

Säkrare sex: som i alla relationer så är det din absoluta rätt att klargöra vilka typer av skydd du vill ha i sexuellt umgänge med dina partners. Men att anta att sexarbetare mer troligen har sexuellt överförbara sjukdomar än andra är både inkorrekt och kränkande. Jag har lärt mig jättemycket om säkrare sex från sexarbetare. Istället för den irriterande frågan: ”men är du inte rädd för att bli smittad av din sexpartner?” – så är saken den att jag aldrig har träffat på några som är mer involverade i och duktiga på att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar. Faktum är att många sexarbetare är experter på säkrare sex! Vet du hur en kan se på någons genitalier om den är potentiellt smittad? Alltså på riktigt. Jag hade ingen aning om att en kunde klämma på någons snopp och kolla på sekretet för att få veta sådant! Det är också en väldigt normal och praktisk del av mitt sexliv med mina partners som är sexarbetare att kolla på varandras genitalier och prata om det som en undrar över. Dessutom, om du oroar dig över din sexarbetarpartners sexuella hälsa så skulle jag ifrågasätta varför du EGENTLIGEN oroar dig. Kan det vara horfobi? Jag frågar för att jag de senaste åren har varit en slampig man – jag har mer sex än många av mina sexarbetande partners och vänner, men då jag inte blir betald för att ha sex så behöver jag inte utsättas för granskning av nya potentiella älskare. Vad är det som pågår här? (H-O-R-F-O-B-I)

Eftersom jag har varit i icke-monogama förhållanden rätt länge nu så är jag van vid att prata om säkrare sex – jag gör det både för att jag och mina partners ligger med andra – inte för att de får betalt för att ligga med andra! Om du inte är van vid att prata om det här så föreslår jag att du utbildar dig själv först om hur könssjukdomar sprids (kolla hemsidor, hämta broschyrer från relevanta vårdmottagningar, ha en workshop) och ta reda på vilka risker du både är, och inte är, villig att ta, och prata om det utifrån det. Inse att du kanske måste vara extra känslig när du pratar om gränser/hur du vill ha säkrare sex, för det är möjligt att din sexarbetande partner har haft jobbiga erfarenheter av att uppfattas som ”smittad” av andra partners eller potentiella partners. Exempelvis så kan du specificera att det är så här du pratar om säkrare sex med alla. Istället för att fråga mina sexpartners om detaljer kring vad de gör med andra (såsom hur de praktiserar säkrare sex – vilket kan kännas påträngande eller bara tröttsamt att ständigt behöva redovisa) så är det mycket enklare att anta att ALLA jag ligger med (vare sig de får pengar för att ligga med andra eller ej, vare sig de blivit testade eller ej) kan potentiellt ha en könssjukdom, så hur jag har säkrare sex utgår från detta. Likaså kan det ju vara JAG som får en könssjukdom så jag måste också se till att hur jag praktiserar säkrare sex också gör det mindre troligt att jag kan smitta någon av mina partners. Konsekvensen av att jag smittar en partner som är sexarbetare kan vara att de inte får något jobb under tiden som de blir behandlade.

Fråga om jobbet: skillnaden är hårfin mellan att ställa bekräftande frågor om jobbet och att fetischera eller begära att en ska bli utbildad i frågan eller prata om det för att det känns som ett fascinerande ämne. Vad som är ok att fråga en sexarbetare beror på från person till person. Vanligtvis så frågar jag generella, opersonliga frågor, innan jag lärt känna någon tillräckligt väl för att veta deras gränser, såsom ”hur var det på jobbet igår kväll?” Att fullkomligt ignorera någons jobb och inte fråga något om det kan vara sårande, kränkande och förmodligen en manifestation av stigma/ogillande. Jag frågar alla mina icke sexarbetande partners och vänner om jobbet – varför skulle jag inte fråga mina sexarbetande partners och vänner det också? Här är några frågor som förmodligen är påträngande, tröttsamma, tråkiga eller kränkande; ”hur mycket tjänade du?”, ”har du testat dig?”, ”vet din familj om det?”, ”hur började du med det här?” ”har du en hallick?” ”jobbar du på gatan då eller?” ”är du inte rädd för att bli skadad?” ”du kanske har ett val men vad tycker du om dem som inte har det?” Även om somliga sexarbetare kanske gärna svarar på några av dessa frågor, särskilt om de ställs av vänner som de vet funderar på, eller utforskar möjligheten, att själva börja jobba som sexarbetare, så ställ frågor med försiktighet och kolla av med personen vilka frågor som är ok att ställa och förklara varför du vill veta. Om anledningen är för att du vill lära dig om ämnet eller för att du är nyfiken, utbilda dig själv först genom att läsa de fantastiska texter som sexarbetare har skrivit (se sektionen med resurser).

Sexperter­: även om jag sa innan att sexarbetare ofta är bra på att ha sex, så anta inte att bara för att din partner eller potentiella partner är sexarbetare, så måste den veta allt om sex. Jag känner sexarbetare som känner sig pressade att ha fantastiskt, hett sex från första början med folk de träffar. Många sexarbetare, precis som alla andra, blir nervösa av att ligga med en ny partner. Och på samma sätt så behöver inte heller du känna dig avskräckt eller underlägsen över möjligheten att de kan ha haft mer sex än du.

Men är sexarbete feministiskt? Åååh den här frågan får mig att vilja skrika! Som en stolt feministisk man så gör det mig så upprörd att många feministiska rörelser har varit de största motståndarna mot sexarbete. Först och främst, väldigt få andra jobb får utstå samma politiska rannsakan. Frågar vi ”är städning feministiskt?”, ”är det feministiskt att vara advokat?”. ”är det feministiskt att vara lärare?”. Hallå, vi lever i ett KAPITALISTISKT PATRIARKAT! Kvinnor är mer eller mindre exploaterade i vilket yrke de än har – särskilt kvinnor som rasifieras, transkvinnor, fattiga kvinnor, feta kvinnor, kvinnor med funktionsvariationer… så varför ska vi applicera ett extra lager feministisk analys på sexarbete?

Anti-sexarbetarfeminism antar också att alla sexarbetare jobbar med vad de gör för att de inte har något annat val.

  1. Vissa sexarbetare jobbar med sex för att de gillar det.
  2. Vissa sexarbetare gillar inte sitt jobb och har inte bättre ”alternativ” p.g.a. den ovan nämnda vita kapitalistiska patriarkala övermakten – så det är inte sexarbete som är förtryckande, utan snarare kontexten de lever i som ger dem få bra andra alternativ!

Därför bör alla feminister hellre lägga sin energi på att bekämpa kapitalismen, patriarkatet och rasismen – och stötta sexarbetares otroliga kamp för att få självbestämmanderätt, än att försöka ”rädda” sexarbetare. Då sexarbetare har fått utså att bli förkastade, granskade, demoniserade eller räddningsförsök av feminister i så stor utsträckning, så skulle det minsta lilla ifrågasättandet, eller antydandet till, att din sexarbetande partner eller vän inte skulle vara feminist, vara oerhört sårande.

Ifrågasätta felaktiga antaganden om sexarbete och våld: ett citat från en sexarbetare, Juliet November, ”det finns inget inneboende farligt, skadlig eller våldsamt i att erbjuda sexuella tjänster för pengar. Precis som i andra industrier så är det som är skadligt i själva verket de arbetsvillkoren somliga utsätts för – så vissa arbetare med relativt fler privilegier (t.ex. cispersoner från medelklassen) har bättre arbetsvillkor där de har mer kontroll över sitt arbete. Vissa sexarbetare med mindre privilegier i samhället (t.ex. ursprungsbefolking, transpersoner) har mycket mindre kontroll över sina arbeten och riskerar i högre grad att bli diskriminerade eller utsatta för våld. Ett som är säkert är att kriminalisering och stigmatisering av sexarbete gör att sexarbetare riskerar att utsättas för polisvåld, samt hamnar i sårbara situationer om de dessutom utsätts för våld i nära relationer. Många kvinnor (och andra) misshandlas, undertrycks och skadas oftare i sina nära relationer – av sexpartners eller äkta makar – än av klienter. Vi måste lyssna till vad sexarbetare som är mest utsatta för våld har att säga om hur alla aspekter av deras liv kan göras tryggare.”

  • Sexarbetare själva är de som är mest lämpade att utbilda, stötta och utrusta varandra med en samhörighet samt redskap att kämpa emot våld mot sexarbetare, både inom sina arbetsliv och inom sina privata relationer. Tänk dig för innan du frågar en sexarbetare om deras säkerhet så att du inte utgår från att all fara innefattar främlingar, klienter eller arbetsrelaterade situationer. Hur ser det ut i familjen och bland vänner? Hanterar de våldsam diskriminering i sitt community? Av fördomsfulla partners? De kanske har det bra eller lite trist på jobbet, men behöver ditt stöd när det gäller diskrimineringen mot sexarbetare – ANTA INGET.
  • Om du vill alliera dig i kampen för sexarbetares rättigheter, stötta sexarbetarledda kollektiv eller organisationer (donera pengar, gör det tråkiga administrativa jobben åt dem…). Var uppmärksam på behoven och rätten till separatistiska rum för sexarbetare. Anta inte att bara för att du är stöttande så påverkar inte din närvaro sexarbetares möjlighet att tala fritt och organisera sig öppet. Se dock upp med vilka organisationer du stöttar, många välmenande men missriktade organisationer som säger sig stötta sexarbetare drivs i själva verket av icke sexarbetare och jobbar utifrån en ”räddar”-mentalitet.

Anta inte någons skäl till att de jobbar som sexarbetare. Vissa sexarbetare gör det för att de älskar det. Andra för att det betalar räkningarna och ger dem tid att vara med sina barn. Andra för att det är det bästa alternativet som finns tillgängligt i en vit, kapitalistisk, patriarkal övermakt (med andra ord: alla behöver pengar för att överleva och det är mycket svårare att få ett bra jobb om du är en eller flera av följande: kvinna, fattig, person som rasifieras, transperson… sexarbete är en praktisk lösning för många människor.) Tänk också på att sexarbete så som telefonsex, peep shows eller porrarbete kan vara bra alternativ för folk som inte har tillgång till betalt arbete p.g.a. funktionsvariationer eller sina fysiska/psykiska/känslomässiga kapaciteter att jobba med annat inom det kapitalistiska systemet.

Uppriktighet: Bara för att någon har sex (eller strippar eller smiskar…) för pengar, betyder inte det att dens interaktioner med sina klienter är oäkta. Idéer och tankar som framhäver detta är orättvisa, ohjälpsamma och ifrågasättande av sexarbetares integritet, inte bara när det kommer till betalda interaktioner men också andra. Sexarbetare erbjuder en ovärderlig service (det är därför folk betalar för det) – en del av det kan innefatta att få klienten att känna sig bekväm med sig själv i en värld som kan få dem att skämmas för sina kroppar, sina begär och sina sårbarheter. Bara för att utbytet är pengar betyder inte det att interaktionen nödvändigtvis är på något sätt mindre genuin. Ifrågasätter du genuiniteten när det kommer till folk som jobbar med barnomsorg eller doktorer? Och även om det finns vissa delar av jobbet som sexarbetare ”fejkar” – än sen? Det tänker jag att de flesta gör till en viss utsträckning. Jag har haft många kundservicerelaterade jobb (mataffärer, snabbmatskedjor…) – jäklar, om jag skulle önska mig en dollar för varje leende jag fejkade! Ifrågasätter du affärsbiträdet i kassan om den ler mot dig? Förmodligen inte. Tidigt i mina erfarenheter med sexarbetande partners så återkom vissa tankar – ”fejkar den det här med mig?” Varje gång jag tänkte så påminde jag mig själv om att det var ungefär lika troligt som att jag skulle fejka ett leende mot dem.

NÅGRA SISTA ORD: BEGÅ MISSTAG

Jag hävdar inte att jag är någon slags expert på hur en kan vara en bra vän/sexpartner med sexarbetare. Det jag lärt mig har skett genom sexarbetares generositet när de delat den kunskapen med mig, genom att ha förhållanden (vänskaps- och kärleksförhållanden) med sexarbetare, genom att läsa och lyssna på sexarbetares levda erfarenheter och politiska analyser – och också genom att begå misstag. Jag har lärt mig mer och mer kring hur jag både kan ta ansvar för och vara schysst mot mig själv när jag begår misstag. Att ta ansvar för misstag innebär:

  1. Att verkligen lyssna, utan att vara defensiv, på den som sårats och hur det upplevdes och påverkade den (om den vill delge detta),
  2. Att tydligt bekräfta hur du begick misstag (utan att komma med ursäkter eller att subtilt förvänta dig stöd för hur dåligt du mår över det),
  3. Be om ursäkt,
  4. Jobba på att komma med förslag på sätt som du kan ta itu med ditt beteende/misstag/att göra saken bättre,
  5. Lyssna på vad personen som blev sårad har för önskemål,
  6. Göra det som ni kommer överens om,
  7. Och kolla av under tidens gång hur den andra känner ( t.ex. – ”vill du att jag tar upp det här igen eller vill du vara den som bestämmer när vi pratar om det?”).

Den här processen kan gå rätt snabbt om det var ett mindre misstag, men du kan också behöva investera en massa energi under en lång tid ifall det som hände var mer allvarligt. Ibland kan den andra personen inte vilja bearbeta detta med dig, och då behöver du respektera detta (inklusive att inte ha någon kontakt), samt reflektera över och ändra ditt beteende så att det inte händer igen. Det finns fantastiska resurser kring ansvarskyldighet, mestadels gällande sexuella övergrepp – men liknande principer kan användas i fall där någon har skadat någon annan. Exempelvis: det sista kapitlet i Colour of Violence antologin och resurslistan på webbsidan INCITE! http://www.incite-national.org/index.php?s=114

RESURSER AV SEXARBETARE

Det finns en massa fantastiska resurser som du kan kolla upp och utbilda dig genom (hellre än att besvära dina vänner och älskare med det).

Webbaserade resurser:

Organisationer:

Böcker/tidningar:

Framträdanden/artister:

Sverige-specifika resurser:

TACK TILL

STORT TACK till följande personer för fantastisk feedback och bidragande till den här artikeln: Juliet November, Lusty Day, Scarlet Alliance, Wendy Babcock, Vanessa Lash, MVT och andra anonyma personer.

FEEDBACK OCH KONTAKTINFO

Dela gärna den här artikeln med andra, och skicka feedback eller om du skulle vara intresserad av att samarbeta kring vidare resurser: sunnydragonflight@yahoo.com

 

Ho Lover: om att dejta och ha vänskaper med sexarbetare

Ge dina pengar till kvinnor: Kapitalismens slutskede.

Följande är en översättning av en intervju av Model View Culture med Lauren Chief Elk-Young Bear, Yeoshin Lourdes och Bardot Smith som publicerades den 10 augusti 2015. Originaltexten återfinns här.

✄—————————————————————————————————————

Förra månaden så blev #GiveMoneyToWomen populärt på Twitter, idén kom från Bardot Smith, analytiker och dominatrix , Yeoshin Lourdes, privat konsult och dominatrix , samt Lauren Chief Elk-Young Bear, utbildare om våld inom nära relationer och aktivist för fängelseavskaffande. En konvergens av feminister som rasifieras, som är sexarbetare, internetentreprenörer, finansanalytiker och antivåldsförespråkare; #GiveYourMoneyToWomen är mer än en hashtagg, det är ett teoretiskt och praktiskt ramverk för jämställdhet och rättvisa. Vi mötte upp med Bardot, Yeoshin och Lauren för att prata om hur #GiveYourMoneyToWomen erbjuder strukturella och mellanmänskliga lösningar för jämlika löner, våldsförebyggande arbete, välståndsfördelning och kvinnors hälsa – och hur GYMTW håller på att bli en egen rörelse.

Model View Culture: en av grundaspekterna för #GiveYourMoneyToWomen är att direkt överföra pengar till kvinnor, utanför de traditionella strukturerna som är tilltänkta att upprätta rättvisa och välståndsfördelning.

Bardot: Det är inte meningen att vi ska ifrågasätta själva systemen och institutionerna. Det finns en föreställning om att vi enbart får söka rättvisa, trygghet och lika löner genom den enda arenan som tillåts, vilket är den mansdominerade affärsvärlden.

Lauren: Det finns en massiv popularisering och ett företagande kring feminism, aktivism mot sexuellt våld, och rörelsen mot de ojämlika löneförhållandena. Det folk har börjat göra är att säga: ”Låt oss mobilisera för lagstiftning, låt oss donera till en stor välgörenhetsorganisation, låt oss rösta så att den här personen blir president.” Eftersom jag har jobbat inom ideella organisationer och myndigheter, så vet jag att det finns så många begränsningar i att tro att dessa institutioner ska skapa lösningar. Så mycket av pengarna går inte till direkt hjälp. De ges inte direkt till de kvinnor som behöver dem mest. Det finns så många barriärer och villkor när det kommer till pengar. #GiveYourMoneyToWomen menar att vi måste omdirigera pengarna på ett direkt sätt. De behöver sättas in på PayPal, Square Cash konton, eller överföras direkt, eller göras tillgängliga som fysiska pengar som kan tas ut från bankomater. Vi kan inte gå genom eller förvänta oss att institutioner ska lösa direkta och strukturella problem.

Bardot: Det är också nedsättande – premissen bakom att ge pengar till de här institutionerna är att om en ger pengar direkt till kvinnor, så vet inte kvinnorna vad de ska göra med pengarna. Så det är bättre att ge dem mer indirekt, om de följer reglerna så kanske de till sist kan få tillgång till något som kan hjälpa dem. Men det är bara ännu ett sätt att hindra kvinnor från att ha en direkt tillgång till kapital. Samtidigt finns förväntningar om att vi ska förminska oss och fortsätta lida, eftersom många institutioner inte riktigt kan se hur kvinnor påverkas av system som kräver våra liv, men utan krav på vår säkerhet. De behöver göra mer forskning, men de forskar inte, de undersöker inte, de lyssnar inte. Hur länge ska vi behöva vänta? Jag tänker inte vänta längre. Jag har ett liv att leva.

GYMTW_rihanna

MVC: Hur funkar #GiveYourMoneyToWomen på en mellanmänsklig nivå och i era egna liv?

Yeoshin: Jag insåg att jag blev utsugen i mina relationer med män, både på och utanför jobbet. Min karriär har nästan alltid varit beroende av mansdominerade yrken, där jag konstant utsattes för oönskad uppmärksamhet från män och mäns känslor. Det är demoraliserande och tröttsamt, och det är en typisk utlösande faktor för psykisk ohälsa, som sedan kan riskera att en blir av med jobbet helt och hållet. Och kvinnors löner sammanfaller inte bara med våra jobbeskrivningar i mansdominerade arbetsområden, vi får heller ingen kompensation för all annan skit som automatiskt är kopplat till våra jobb p.g.a. att vi är kvinnor. Jag har aldrig blivit betald för att bli stirrad på eller flörtad med varenda dag på kontoret. Inget av det är hållbart som bidrag till ens överlevnad, och än mindre till ens ekonomiska säkerhet.

Jag har märkt liknande mönster i mitt privatliv, där män som ska förbättra mitt liv bara har gjort det värre. Att fortsätta med att investera i relationer, i hopp om att männen en dag drar sitt strå till stacken, blev till sist orealistiskt och svårt att rättfärdiga. Så det har varit väldigt omvälvande för mig att inte längre ha skyldigheter gentemot någon, som inte direkt eller omedelbart stöttat min framgång eller mitt välmående, och att jag nu kan bli kompenserad för all den tid och energi som krävs av mig, enligt mina egna premisser.

Bardot: Det här började för mig när min affärsverksamhet och mitt privatliv hade lett till en dödsspiral, som sker på ett väldigt specifikt sätt när en blir en offentlig person. Jag ville ha ett privatliv och en inkomst. Och jag började tänka på vad jag omedelbart skulle kunna tjäna på. Så jag byggde upp ett nätverk av webbsidor och spenderade jättemycket tid i den sfären varje dag. Jag observerade industrin och dess intersektioner, där jag även kopplade det till mina erfarenheter; samröret med och dynamiken kring civila*. Mina interaktioner genom utvecklandet av nätverken gav mig fler perspektiv kring maktdynamiker. Jag ville från början tjäna egna pengar, eftersom det var det som var mest brådskande, och sedan började jag koppla hur mitt arbete var relaterat till kvinnor överlag… och särskilt kvinnor i relation till kapitalism. Dynamiken påverkar och har att göra med kvinnor, och inte bara dominatrixer eller eskorter – eller de som har den typen av arbete som vanligtvis kännetecknar kvinnor som kapitaliserar på mäns intresse av att få kvinnlig bekräftelse, energi, sex, etc.

MVC: Hur startade hashtaggen och hur blev den så populär?

Yeoshin: Jag hade följt Bardot på Twitter sen förra hösten. Och först så kände jag mig tveksam inför det hon sa, eftersom det berörde ett ämne som jag inte var helt bekväm med. Det var inte förrän förra våren, när vi hade privata konversationer, som jag riktigt började ta till mig vad det var hon gjorde. Och det var då alla bitar föll på plats; jag blev omvänd.

Lauren: Den specifika hashtaggen utvecklades när jag besökte Yeoshin och pratade om det bredare perspektivet kring kvinnors exploatering. Det här skedde strax efter att folk hade upprörts av ”frubonusen”**, och vi började prata om alla typer av arbete som inte kompenseras; sexuellt arbete, känslomässigt arbete, fysiskt arbete, utbildande, (särskilt det vi själva gjorde på en massa sätt via internet), allt detta utan någon slags kompensation. Det var en fredag och jag bestämde mig för att män inte behövde rekommendera en #FollowFriday***, de behövde demonstrera sitt stöd genom att betala oss via våra PayPal-konton. ”Ge dina pengar till kvinnor” uttrycktes högt och vi tyckte att det här skulle bli vår hashtagg. ”Kvinnor, skapa PayPal-konton!!!” var den första tweeten, och sedan exploderade hela grejen.

MVC: En av de reaktioner mot populära hashtaggar vi ofta ser är en backlash från mainstreamfeminister, så kan vi prata lite om vita kvinnors reaktioner till detta och —

(De börjar prata i mun på varandra)

Bardot: Det har varit privilegierade vaniljsubbor som aldrig haft sin existens hotad —

MVC: Ok, det verkar som att när vi pratar om att ge pengar till kvinnor och göra välståndsutbyten, det vill säga monetärisera saker som kvinnors tid, uppmärksamhet, samt tillgång till kvinnor, det emotionella arbetet de utför, och att ge dem kompensation för våld och ojämställdhet, så blir folk väldigt upprörda.

Lauren: Jag tror att det som sker är att den mainstreama feministiska rörelsen existens vilar på en föreställning om vad som är verkligt feministiskt; d.v.s. att ha ett eget jobb, att ha egna pengar, att tjäna egna pengar, att inte vara ”beroende” av män, att inte bli en hemmavarande partner, att vara självständig. Men allt det här ska ske i en väldigt specifik kontext —

Bardot: En korporativ kontext…

Lauren: Ja, att ”krossa glastaket” och nå toppen. Och att faktiskt inordna sig ännu mer i patriarkatet, i dessa institutioner, och att replikera systemen som har skapat den här katastrofala värld som vi lever i, och det är då tänkt att det är såhär som vi ska bli fria. Som Bardot har sagt så handlar det inte om att vi behöver bli betalda mer i ett patriarkalt dominerande lönesystem, eller att ”vilja ha pengar för inget”, det handlar om att inte bli betalda för vad som är önskvärt och begärt av oss, och att nu monetärisera detta.

Bardot: Så allt utanför detta ses som ett misslyckade. De vill hitta skäl att göra det som du gör oacceptabelt så att de kan förminska din framgång. De försöker mer eller mindre att undanhålla godkännande av din existens. Alla vet att kvinnor är vana vid att sälja saker hela tiden, vår sexualitet används för att sälja saker till andra och tjäna pengar åt andra hela tiden. Det finns inget sätt att undfly detta för du kan inte klä av dig din sexualitet.

Kvinnor är kontrollerade genom sin sexualitet. Det påverkar vaniljkvinnor, civila kvinnor, kvinnor som inte ens vet om att sexarbete finns. Det handlar om hur MÄN rör sig i relation till oss i det offentliga och i den privata sfären, och hur mycket av det som är förnedrande, våldsamt, passivt aggressivt, aggressivt aggressivt, etc. Det påverkar och tröttar ut alla kvinnor som lever idag på ett eller annat sätt.

Det skapar också en dubbelbestraffning som innebär att om en fullföljer något av dessa öden så blir en fängslad och straffad. Om du är en ”god” kvinna och tjänar män på ett undergivet sätt och utan att ifrågasätta det, så är du i en utsatt position eftersom vad som helst kan hända dig. Visst finns det kvinnor som har tur, som träffar snälla män, men vi vet att många inte gör det. Vi ser det överallt. Vi lever inte i den där villfarelsen om en gemensam överklass. Vi har inte råd att leva med den villfarelsen.

Om du bestämmer dig för att det inte är värt att fullfölja den rollen, så blir du en ”dålig” kvinna. En hora. En slyna. En subba. Nu är du måltavlan för kränkningar. Du lämnade ”trygghetszonen” som de har beviljat dig, så nu känner de att de kan kränka dig på vilket sätt som behagar dem. ”Hon bad om det.” Så behändigt. De kommer att hitta på oändliga anledningar till varför du förtjänar att bli kränkt. Så sättet att ta dig ur den här fällan är inte att slåss mot dem, men att vända deras vapen emot dem.

Sexualitet blir återigen hennes vapen.

Jag har jobbat inom teknologi och finans och i båda dessa miljöer så använder de din sexualitet emot dig. Ju mer synlig du är, desto svårare är det att stå ut med konsekvenserna av den här synligheten. På ställen där du är den enda kvinnan så gör det dig till en måltavla. Du kan inte välja bort hur de värderar din sexualitet. Det var faktiskt mer obehagligt att vara i en miljö där jag utsattes för en dold psykisk dominans av män som inte gillade hur smart jag var eller hur snabbt jag avancerade tidigt i min karriär. Jag handskas hellre med dem på egna premisser. De har verkligen inte slutat med att söka upp mig.

Yeoshin: Jag märker att det finns nivåer av ogillande i en skala av socialt accepterade ekonomiska utbyten. Folk fastnar vid vad de redan tycker är värt att kompenseras för. Vissa säger att det är okej att ta emot gåvor och shoppingpengar från någon som uppvaktar en, men det som jag och Bardot sysslar med är smutsigt och omoraliskt. När folk väl har dessa förutfattade meningar om acceptabla ekonomiska utbyten, var de än själva befinner sig på skalan, så tycker de att allt utanför dessa är oacceptabla. Även folk som själva möter våldsamt stigma, och ett nedvärderande av sina arbeten, motsätter sig konceptet – de säger att det som de själva arbetar med är legitimt för att det har en jobbtitel, medan emotionellt arbete är illegitimt och ovärdigt att kompenseras p.g.a. att det inte har en jobbtitel. Så vad det än är som de själva jobbar med så är det värdefullt, men vad andra gör är inte det – och de har alltså rätten att göra skillnad på arbete och arbete? Varför? På grund av semantik?

Och ironiskt nog så protesterar många av de här individerna också högröstat mot de säkerhetsrisker och det ekonomiska våld som de utsätts för, som består av exakt samma kapitalistiska mur som de själva nu upprätthåller. Detta hycklande påverkar främst kvinnor som rasifieras – främst svarta kvinnor – som redan i hög grad hålls borta från att delta i socialt accepterat lönearbete. Mycket av det arbete som är ekonomiskt kompenserat idag, har genomgått samma granskning och nekande av ett erkännande – barnomsorg, vård för psykisk ohälsa, hushållsnära tjänster och annat.

Och självklart har gensvaret från män varit förutsägbart polariserat. Många män betalar kvinnor direkt. Vissa, som inte vetat hur de ska kompensera oss för sin konsumtion av vår tid, energi, intellektuellt arbete, har fått skuldkänslor; så den här typen av utbyte har gett dem möjlighet att äntligen skapa jämvikt och att lätta på bördan av att stå i skuld. Och sen har vi den massiva manliga ilskan. Den huvudsakliga känslan är baserad på en missuppfattning: många män hävdar att kvinnor inte förtjänar pengar utan att ge något i gengäld. Mitt svar till det är att jag håller med: vi kräver bara kompensation för alla de förmåner de skördar från kvinnor, inklusive vår tid och energi. Om de inte vill ha något, då finns det inget att diskutera. Och det ska också betyda att de aldrig interagerar eller kommer nära någon kvinna igen någonsin. Vilket passar mig utmärkt. Så varför är de så arga?

Bardot: Specifikt så överlappar dessa fenomen; privilegierade kvinnor som inte förstår att inte alla har en trygghet utöver den de tillskansar sig själva. Detta är kvinnor vars existens aldrig har varit hotad, och detta är till stor del kopplat till skyddade vita kvinnor. De är riktigt förbannade att någon som inte ser ut som dem eller lever som dem, vare sig det är en person som rasifieras, en queerperson, en sexarbetare, vem som helst, att någon som inte lever som de gör skulle ha tillgång till den trygghet och det kapital som de har… strunt samma hur de själva fick tillgång till detta.

Och eftersom folk har lärt sig att de här ”kraven” kommer från en viss sorts människor, så bestämmer de sig för att det inte är värt pengarna. Det här kopplas igen och igen till klassism. Om du ser över skalan, så är de saker som kvinnor gör för samhället väldigt undervärderat, eller inte värderat alls, i relation till pengar. De tvingas mer eller mindre att tillgå kapital genom sina relationer med män: personliga, familjära, professionella. Så det handlar om är vem det är som har rätt till tillgång till medlen för att få trygghet, och det är riktigt jävla skevt.

GYMTW_SinCity

MVC: Ett stort tema i #GiveYourMoneyToWomen verkar onekligen vara hur mycket pengar som tjänas på bekostnad av kvinnor i mansdominerade institutioner och korporativa miljöer, och hur de pengarna faktiskt inte leder till kapital och välstånd för kvinnor.

Bardot: Om du kollar på sexindustrin, så kan vi inte ens få fram en siffra, för det finns inget sätt att mäta hur många moment som aldrig kapitaliseras för egen del. Om en begrundar hur den mainstreama porrindustrin fungerar så är de flesta kvinnor betalda som arbetare och sedan kasserade, och varenda öre i form av profit och kapital som genereras av dessa filmer går sedan tillbaka till företaget. Så om en vill räkna ut procenten av pengarna som spenderas på den här typen av arbete och den här typen av produktion, så skulle jag säga att upp till 75% inte tillhandahålls av de kvinnor som gjort dem.

Sen så det finns en klyfta mellan kvinnor som kan göra det själva och direkt, vilket är något som internet – i teorin – kunnat bidra till, som kan bygga upp en stor kundbas runt sin egen person och/eller sina digitala varor. Vi kan se ett väldigt varierat men behärskat nyttjande av detta inom sexindustrin. Det finns kvinnor som levererar efter alla sorters nischer och som bygger upp sina egna webbsidor för att lyckas med detta, men större delen av den existerande tekniska och finansiella infrastrukturen drivs, finansieras och regleras av exploaterande parter.

Internet består till 30% av vuxet surfande. Så jag ser gång på gång ett mönster av hur kvinnor och vår sexualitet används emot oss, och blir till något som ska konsumeras och förbrukas. Det gör att jag vill hitta tillvägagångssätt som ger direkt kompensation till energikällan.

Yeoshin: På tal om internet, även mainstreama sociala medier såsom Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram, och andra, kapitaliserar på kvinnligt deltagande. På Facebook är de som klickar på profiler mestadels män, och folk, vars profiler blir klickade på, är mestadels kvinnor. Att jag har ett personligt konto på Facebook gör mig till en produkt som Facebook kan sälja till män. Och nu är den sidan värd 250 miljarder dollar. På samma sätt så tjänar klubbar och barer på att få kvinnor att komma och tillbringa tid på deras ställen, och de gör detta genom att rabattera inträdespriset eller på andra sätt marknadsföra sig själva till kvinnor. Kvinnor är produkterna dessa etablissemang säljer till män, som sedan kommer och spenderar en massa pengar bara för att få vara i samma rum som kvinnor. Men jag har aldrig fått en check från Facebook eller någon klubb för mina affärsutvecklande tjänster. Så istället för att slösa min tid på att generera profiter till företag som inte betalar mig, så skapar jag hellre egna sociala interaktioner som jag kan tjäna på.

Bardot: Och eftersom allt det här sker via mainstreama plattformar, så kan vi se att män överlag närmar sig kvinnor online vid alla sorters tillfällen, av en mängd olika anledningar, med en förväntan om att de ska bli väl bemötta eller servade eller underhållna eller bråkade med eller vad det nu än är. Det är inte en struntsak. Och det är inte gratis. Så jag har precis börjat göra detta till mitt företagande: om du vill prata med mig överhuvudtaget, så måste du betala. Punkt slut.

Yeoshin: Jag började aktivt använda Twitter för ungefär två år sedan och upptäckte snabbt hur tröttsam och våldsam den dagliga upplevelsen online var. Det är särskilt svårhanterligt om en inte upprättar en väldigt selektiv filtreringsmekanism, så jag följde till sist Bardots exempel och började kräva betalning för att få interagera med mig.

MVC: Yeoshin och Lauren, en överraskande faktor är att en massa pengar faktiskt har getts till kvinnor som ett resultat av #GiveYourMoneyToWomen-rörelsen.

Yeoshin: Vissa kvinnor har snabbt förstått att deras egna konsumtion också direkt kostar andra kvinnor. Några, främst vita, kvinnor har skickat pengar till mig, och uttryckt tacksamhet över den kunskap och de insikter som jag har delat med mig av, som har påverkat deras liv. Vissa vita kvinnor har erkänt att de kan dra fördel av av mitt intellektuella arbete, som är ett specifikt resultat av rasifierad marginalisering som utförs av vita kvinnor. Så de betalar. Det är en viktig och betydelsefull gest. Det här är kapitalism: ord och vit skuld förbättrar inte mitt liv, men ett kapital gör det.

Det finns också kvinnor som betalar mig för att jobba med dem privat. Det är en chans för dem som har velat ha min expertis, rådgivning, tid och energi, men som har hållit tillbaka, eftersom de varit medvetna om att det är fel att begära att jag ska ge allt detta utan att de kompenserar för sin konsumtion. Den här paradigmen öppnar upp möjligheter för alla, inte bara män, att få sina behov tillfredsställda systematiskt och rättvist, vilket ger potential till att våra mänskliga relationer blir mer rättvisa och hållbarare än någonsin.

Lauren: Vita kvinnor är de som fått flest förmåner av vita mäns historiska välstånd. När vi börjar dissekera på riktigt vad löneskillnader innebär så måste vi se på detta på ett intersektionellt sätt. När vi begrundar omfördelning av välstånd så är det viktigt att vita kvinnor ser sin egen position i relation till kvinnor som rasifieras, och utvärdera hur de under många generationer också har exploaterat oss och dragit stora fördelar genom oss. Nyligen har även anti-etablissemang-kämpen, som ställer upp i presidentvalet 2016, sagt att vi måste åsidosätta ras och kön i vår strategi för att fixa de ekonomiska problemen. Vi behöver CENTRERA ras och kön i den här diskussionen.

MVC: En annan viktig del i den här rörelsen är diskussionen om könsbaserat våld och hur #GiveYourMoneyToWomen spelar en roll i relation till det våldet. Även om vi bara pratar om hur en kvinnas erfarenheter kring våld i hennes liv ser ut, vad den ekonomiska kostnaden är p.g.a. detta…

Lauren: Den är hög. HÖG. Våld är dyrt, och i många år nu så har jag kämpat för monetär kompensation som ett alternativ till rättssystemet och fängelseindustrikomplexet, och att vedergällningen för våld i nära relationer och sexuellt våld måste komma i form av pengar. Delar av min första aktivism och mitt feministiska arbete kring våld började på universitetet, med fokus på sexuellt våld på campus. Många kvinnor betalar en årsavgift eller t.o.m. fyra årsavgifter eller vad en fyraårig (eller längre) utbildning kostar och hoppar sedan av p.g.a. upplevelser av våld. Och om vi kollar på hur många kvinnor som utsätts för sexuellt våld, blir förföljda, slagna eller misshandlade på något sätt av män överlag, och vad det sabotaget kostar i form av möjligheter, kapital och pengar – så är det biljoner dollar. Utöver det så tillkommer kostnaden det innebär att gå miste om en utbildning – särskilt en avancerad utbildning – i det långa loppet: d.v.s. ett jobb och en önskvärd lön och potential till att ha större ekonomisk trygghet under sitt liv; allt detta kan ha gått förlorat.

Och om en under sitt liv har fått lämna våldsamma situationer så har det krävt transport; kanske att ha en bil eller pengar till bensin eller tillgång till kollektivtrafik eller att någon kan hämta en. En måste också hitta en annan tillgänglig plats som är säkrare, antingen permanent eller temporärt. Om en har barn så multipliceras kostnaderna… extremt mycket. Du kanske också måste säga upp dig från ditt jobb på grund av hur din relation tedde sig, särskilt om din arbetsplats också är aggressiv. Att få sitt arbete saboterat, att ens ekonomi blir saboterad/att en blir finansiellt kontrollerad, att en blir övervakad när det kommer till vad en lägger pengar på eller att pengarna undanhålls från en. Kanske även att under lång tid ha noll dollar i sin ägo p.g.a. allt jag nämnt – och att ens chans till överlevnad då är tillintetgjort.

Yeoshin: När du flyr en farlig situation i all hast, så måste en ibland dra utan några ägodelar. Hur många av oss har lyxen att ha ett eget separat sparkonto, utifall att vi måste fly eller börja om på nytt, särskilt om vi har barn? Det är särskilt svårt att förbereda sig när ens misshandlande partner har kontroll över hushållets ekonomi från början, med uppsåt att förhindra att offret någonsin ska kunna lämna den våldsamma situationen.

Bardot: Vi använder pengar som sättet varpå vi utbyter värden, sättet att säkra våra tillgångar. Så eftersom män är de som primärt kontrollerar pengar, så är kvinnor indoktrinerade att vilja ha tillgång till män, eftersom det är en essentiell källa till trygghet. Våra kulturella förväntningar på sexuell monogami, i utbyte mot att få tillgångar, mellan en man och kvinna, försätter ofta kvinnan i en position där de är beroende av en person. Det är samma dynamik som gör att alla andra beteenden bli till ett horande.

Kvinnor, liksom alla levande varelser, söker egna tillgångar. Vi har bestämt att vissa sätt är OK för dem att göra detta på, och vissa är inte det. Vi straffar dem som överskrider dessa gränser.

MCV: En annan viktig sak som har förts på tal i den här konversationen är det överväldigande antal kvinnor som erfar absolut fruktansvärd misshandel, och de får absolut ingenting.

Bardot: Jag skulle säga att jag tillhör den kategorin, min erfarenhet i industrin har varit så våldsam att jag lämnade den för att starta min egen konsultfirma efter bara några få år. Jag kan inte ens föreställa mig att återvända till den där miljön; det finns knappt några fördelar. Och jag tror att kvinnor som är ovilliga att tolerera detta blir än mer kränkta. Genom att tala om det, så försöker folk utvärdera om en är värd att få ha invändningar, om en är värd att störa den mansdominerade miljön. De vill få det till att det är något fel på dig och att systemet funkar utmärkt. Då måste du gå din väg, bara ge dig av.

Lauren: Jag vill också nämna detta i relation till antivåld, för vi har pratat om detta individuellt som en våldsförebyggande strategi. Det finns få saker som män älskar mer än sina pengar. Om de investerar direkt, och i förväg, för att få tillgång till tjänster, så minskar chansen att de skulle göra något för att skada eller störa eller förstöra sin investering.

Yeoshin: Det blir ett lackmustest av deras uppsåt, i förväg och i faktiska termer. I ett kapitalistiskt samhälle så säkrar pengar makt och trygghet. Statistiskt sett så är kvinnors samröre med män, i någon utsträckning, ett osäkert företagande. Om en man vill att jag ska öppna mig för riskerna så att han kan konsumera min tid och energi, men är ovillig att kompensera mig för detta enligt faktiska villkor? Då är han utan tvekan en belastning. Nästa. Och även om det inte finns någon garanti att en man som betalar inte är våldsam på något sätt, så tar det bort de män som garanterat är bördor.

MVC: Vad är visionen för Give your Money to Women för er? Vad är drömmen som gör den verklig?

Bardot: Jag tänker att visionen är att låta kvinnor få se att de har makt, att de kan använda makten för egen del. Det finns inget mer rationellt är att kapitalisera på det som världen kräver av dig.

Yeoshin: För mig är målet ett drastiskt kulturellt skifte, tills att det vi gör blir normaliserat, så att alla kvinnors arbete kräver direkt tillgång till resurser utan att bli ifrågasatt. Det är så det alltid borde ha varit.

Lauren: Att få en helt ny ekonomisk teori. Att tänka på det här på en grundläggande, anatomisk och även global skala. Både mikro och makro-nivåer: att jobba våldsförebyggande, att återbalansera inkomsters värden, att sakta in den hänsynslösa kapitalismen, att göra reparationer för vissa kvinnliga folkgrupper, och att kännbart förbättra folks liv och säkerhet.

*Civila: sexarbetare brukar referera till icke-sexarbetare som civila, på samma sätt som personer inom militären eller andra yrkeskårer kan göra.

**”Fru-bonusen”: ett fenomen i USA som går ut på att rika män belönar sina hemmavarande fruar med en rejäl check vid slutet av året, för att tacka dem för sitt hårda arbete i hemmet. Många feminister motsätter sig denna företeelse.

***#FollowFriday: En händelse som sker veckovis på Twitter, där en kan rekommendera att ens följare börjar följa andra (viktiga/relevanta) twittrare.

Ge dina pengar till kvinnor: Kapitalismens slutskede.

Vad är vänster om Queer? Migration, sexualitet och känslosamhet i en nyliberal värld

Följande är en översättning av Yasmin Nairs text, ursprungligen publicerad den 12 Maj 2010, vi på den Queerfeministiska Oasen vill uppmana att gå in och stötta henne.

✄—————————————————————————————————————

Vi måste förkasta skildringarna av uppgivenhet som hela tiden pådyvlas oss. De gör oss till stagnerade varelser som bönar om hjälp. Vi är alla nyliberaler nu. Vi säljer alla våra kroppar, våra liv, våra berättelser till media, för att trösta oss själva. Dessa skildringar måste utmanas och omarbetas, annars kommer vi missa den omfattande berättelsen om ekonomisk exploatering, och det förlorar vi på själva.

Min berättelse, del I

[Bildtydning: Bild på Yasmin Nair; hon lutar ansiktet mot en hand, tittar in i kameran och ler.]

zeropoint_logo”Du borde veta mer om Islam.” Jag var på ett antikrigsevent som organiserats av min vän D., och jag blev uppläxad av en inbilsk, vit, strax pensionerad marxistisk professor; den sortens person som är alltför vanlig i Rogers Park-området i Chicago, som är känt för dess självgoda, progressiva politiska hållning. Han hade precis introducerats för mig, jag med mitt uppenbart muslimska namn, och hade omedelbart bett mig klargöra några punkter gällande islam. Jag talade om för honom att jag inte visste, vilket resulterade i ovan nämnda genmäle. Jag ville trycka till Herr Marxist (hädanefter refererad som Mr. M) med ett argt svar på tal. Både D. och jag började tala om för Mr. M att jag är ateist, och jag ville även vända frågan mot honom: hur vågar du, ville jag säga, anta något om mig, baserat på min hudfärg och mitt namn? Och även om jag skulle vara muslim, varför skulle jag veta mer om islam? Du är vit, då måste du vara, öh, protestant? Men det sa jag inte, främst för att han var rejält gammal, närmare 80 kanske, och jag var rädd för att jag skulle ge honom en hjärtattack. Och för att, det erkänner jag, jag inte ville ”starta ett bråk” vid en festlig tillställning.

Mannen tittade på mig och vände sig sedan bort på ett avvisande sätt. Jag hade inte lyckats fånga hans intresse. Han hade uppenbart hoppats på att få imponera på mig med att han förstått att mitt namn är muslimskt, för att sen fortsätta prata om hur förtryckta muslimer och migranter (min dialekt avslöjar mina utländska rötter) blir av det vita U.S.A. (för att liksom bevisa sin vänsterhållning). Men jag hade inte levererat. Jag passade inte in i bilden. Det var inte tillräckligt synd om mig för hans smak.

När det talas om migranters rättigheter, så kritiserar ofta aktivister och deras anhängare ”högern”, den där grumliga organismen som de ser som en plåga när det kommer till progressiv migrationspolitik. De vänster-liberala som befolkar Rogers Park, samt mitt eget adopterade ”hemland” Uptown i Chicago, har gjort staden till en av de få blå Demokrat-utposterna, i ett hav av röda Republikaner – men de är också en samling självgoda jeppar. Jag flyttade hit från Indiana, och jag känner mig fortfarande tacksam över att bo på ett ställe där det åtminstone finns någon form av progressiv politisk hållning. Men genom åren har jag börjat tröttna på vänsterns självbelåtenhet, och jag har t.o.m. börjat uppskatta högerns rättframhet och dess tydliga indikationer.

Med det sagt menar jag inte att jag stöttar de okrönta gränsbevakarna, eller att jag gillar de paranoida skildringarna av migranter, som propageras av Rush Limbaugh och Jim Oberweiss. Men jag vet iallafall vad jag kan förvänta mig av dem. Med den förmente vänstern så blir jag ständigt förbluffad av dess självgodhet och arrogans, såsom med Mr. M. Vänstern vet inte vad de ska göra med de migranter de möter på daglig basis – utanför de förutfattade idéerna om medkänsla och desperation, som de läser in i de ”progressiva” skildringarna om migration. Det är ett djupgående symptom av nyliberalismen att ”vänstern” är lika problematisk när det kommer till migrationspolitik som högern är. Den strävar efter en trösterik tydlighet i migrationsfrågan.

Det var därför Mr. M ville göra mig till den muslimska kvinnan som kunde berätta om islam. Att behöva bemöta något så okomplicerat som en kvinna med ett muslimskt namn som inte var muslim, utan ateist, gjorde att han hellre gick iväg. Den klarhet med vilken jag, enligt honom, borde ha berättat min historia – den stackars muslimska kvinnan som kunde utgöra en autentisk röst när det kom till islam – blev istället besudlad och otydlig.

Det kanske verkar som att jag drar det hela lite väl långt; att använda ett slumpartat möte för att dra en slutsats om vänsterns misslyckande med att fullt ut sätta sig in i migrationsfrågan. Men en del av det specifika problemet med politiken i Chicago, och problemet med vänsterpolitik överlag, är dess hängivenhet till en sentimental och nostalgisk idé om Den Andre, som är djupt förankrad i en politik som handlar om desperation och räddning. Och detta misslyckande manifesteras i vardagliga bemötanden såsom den jag beskrivit ovan – trots att demonstrationer och antikrigsevenemang målar upp en bild av en starkt analytisk antietablissemang vänsterrörelse. Den här idén om hur migranter bör vara kommer att få följder. Aktivister för migranters rättigheter, såsom jag själv, finner att de behöver definiera sig själva utefter förutfattade meningar, samtidigt som vi kämpar för att utforma alternativa exempel på en verkligt progressiv migrationspolitik. På grund av detta tvingas vi ”berätta våra historier” på ett förödmjukande och förnedrande sätt, som gör oss avpolitiserade; i behov av räddning av våra vita allierade.

Dessa skildringar av desperation gör att migranter präglas av känslosamhet – som den sortens person som har en berättelse att förtälja, som en naturlig upplysare som kan delge en autentisk skildring av migration. Detta döljer i sin tur det faktum att dagens migration handlar om sökandet efter billig arbetskraft, och att migranten främst är en arbetare som är fast i det sökandet. I en kontext av queer migrationspolitik, såsom jag skriver om nedan, så gör dessa känslosamma berättelser att queers ses som borgerliga entiteter, vars liv är åtskilda de dystra verkligheterna kring arbetsorganisering.

I resten av min text kommer jag använda mig av begreppen vänster och höger, inte som några fixerade ideologier utan som de otydliga minnena av vad som brukade vara en ideologisk skiljelinje. Nyliberalismens gåva är att sådana åtskillnader inte längre spelar någon roll.

Min berättelse, del II

Jag fick min master i engelska, med en specialisering på kritisk teori; jag var queerteorins och dekonstruktionens oäkting. Efter att jag flyttade till Chicago för att jobba som docent vid Engelska institutionen på Illinois universitet, kände jag mig trött på queerteorins intellektuella otillräcklighet. Att utmana tvåkönsnormen kändes som en betydelsefull kamp när jag pluggade, men det leder inte till att ifrågasätta den ekonomiska ojämlikheten. Jag blev trött på det hopplösa och obligatoriska ‘queerandet’ som teoretiker frossade i, trött på projekt som startades i den naiva tron att om en bara hittar en queer underliggande mening i en berättelse, kunde detta leda till en vagt definierad radikal förändring. Jag tillägnade mig en aktivism och ett organiserande, som slutligen fick mig att inse den politiska konkursen i hbtq-rörelsen; som helhjärtat ägnade sig åt homo-äktenskap som den enda viktiga kampen värd att föra.

Jag har varit emot tanken på giftermål och äktenskap sen jag var åtta år, men jag ser ändå inte äktenskap eller gifta personer som det centrala problemet. Förlåt klyschan, men många av mina vänner – och en del av mina älskare – är gifta. Men äktenskap borde vara en social och kulturell fråga. Mitt problem med homo-äktenskapsrörelsen har varit att den propagerar för att prioritera tvåsamhet och ”trofasta förhållanden” som ett substitut för någon slags betydande förändring. Det är en sak att säga att bögar och flator bör kunna gifta sig på samma sätt som alla andra. Men det är en helt annan sak att säga att homo-äktenskap är höjdpunkten av hbtq-organisering, eller att bögar och flator bör kunna gifta sig för att få välfärdsbaserade förmåner genom sina makar, eller att bögar och flator som är i förhållanden förtjänar mer än sina likar som inte ingår i en tvåsamhet. Argumenten för homo-äktenskap ignorerar den krassa verkligheten att inte alla har ett jobb som ger dem förmåner, än mindre att de skulle kunna delge dessa med sina partners. Och människor borde inte känna sig tvingade att gifta sig för att få tillgång till välfärd, särskilt inte i en tid där äktenskap, som aldrig förr, ses som så oattraktivt. Tanken på att äktenskap skulle kunna tilldela folk något så enkelt som sjukvård, står i direkt motsats till kampen för allmän sjukvård. Alla ska få ta del av sjukvården, oavsett deras civilstånd.

Jag började till sist organisera mig kring den queera migrationsfrågan. Detta främst på grund av att den radikalt queera organiseringen hade imploderat i Chicago, från trycket av homo-äktenskapsrörelsen. Jag var under åren mellan 1999 och 2003 del av en nu overksam grupp vid namn Queer to the Left (Q2L). Jag gick med i Q2L på grund av dess starka kritiska hållning gentemot mainstream hbtq-rörelsen som, även innan homo-äktenskapsfrågan, var besatta av att kultivera en bild av bögar och flator som borgerliga entiteter som förtjänade ”en plats vid bordet” för att de var normala och trevliga. Under Q2Ls glansdagar kritiserade vi rika flator och bögars försök till gentrifiering av Uptown, och vi jobbade i solidaritet med organisationer såsom Community of Uptown Residents for Affordability för att försöka bibehålla lågkostnadsboendena som folk hade råd med.

Men homo-äktenskapsfrågan tog strax över både den nationella och lokala organiseringen av hbtq-rörelsen, och gruppen fylldes av vita bögar för vilka det här var den avgörande frågan. I motsats till gruppens ursprungliga anti-kapitalistiska och anti-heteronormativa principer, så började dessa nya medlemmar att jobba med äktenskaps-relaterade initiativ, som bara blev för mycket för mig att svälja. Vid det här laget var jag dessutom den enda kvinnan, den enda bruna personen, och den enda queerlästa lesbianen, vilket fick en vän att torrt kommentera; ”om du lämnar gruppen kommer vi förlora åtminstone tre av våra valdistrikt.” Jag lämnade Q2L strax innan den imploderade; kämpandes med att definiera sig som en queervänstergrupp, trots dess nya homo-äktenskapsambitioner.

Runt ungefär samma tid så kände jag mig själv utnyttjad på mitt ”jobb”, det som efterhärmade de strukturella ansvar tillhörande en fast anställning, men med fler slitsamma ansvar (docenter höll tre kurser per termin medan resten av fakulteten enbart hade ansvar för, på sin höjd, två). Att vara docent fick mig att inse hur den akademiska världen redan blivit en nyliberal fantasivärld, med dess massiva utnyttjande av billig arbetskraft; förhållanden som efterliknar den typ av arbetsmässig utsugning som präglar migrationsfrågan. Mitt liv som queer är oskiljaktigt sammanflätat med mitt liv som en f.d. docent och som aktivist med en bakgrund i lokal organisering, med all dess tvetydighet och frustrationer.

Jag tar upp detta för att det är relevant för diskussionen kring hur en progressiv och queer migrationspolitik ska se ut, och att det inte finns någon renodlad ”queer” agenda och att kategorierna ”queer” och ”migrant” är hopflätade på ett sätt som hbtq-rörelsen, och de som kämpar för en queer agenda, vägrar att erkänna. Jag vill också demonstrera att det personliga inte är politiskt, utan att enbart det politiska är politiskt och att personliga skildringar distraherar från arbetsfrågan. Jag skulle kunna berätta om hur jag levt, älskat, förlorat och levt och älskat återigen och detaljerat beskriva mitt liv som queerperson, som händelsevis jobbar med migrationspolitik.

Men det vore irrelevant för den omfattande kampen kring migrationsfrågan, som inte handlar om det oförändrade tillståndet för dem med uppehållstillstånd, utan som handlar om massmobiliseringen av miljoner papperslösa som är utsatta för våld, samtidigt som deras arbetskraft sugs ut och exploateras. En progressiv – och queer – migrationspolitik bör se utnyttjandet av papperslösas arbetskraft som dess främsta fråga, och förstå att de personliga berättelser som frammanas från migranter inte kan upprätthålla en långsiktig politisk reform. Dessa berättelser kan kanske understödja vår förståelse för migranter. Men de avvecklar vår förståelse för den nyliberala ekonomiska krisen, för vilken migrationsfrågan enbart är ett symptom. När det kommer till queerrörelsen så överskuggas migrationsfrågan av den nya verkligheten av vad som menas med att vara ”hbtq” idag – att vara definierad av en klasskategori, snarare än någon sorts politik.

Homo-äktenskap och ”homo” som klassidentitet

I U.S.A. har ”homo” blivit en separat klassidentitet. Det här är typiskt för den känsla som nu sprids i landet, även bland de mest förtryckta arbetarna – att de måste framställa sig själva som professionella, åtskilda från underklassens arbetare. Som representant vid Illinois universitet skickade jag ut ett mejl vid ett tillfälle till mina kollegor om att ansluta sig till facket. Varpå jag fick svaret ”försöker du säga att jag är samma som en lastbilschaufför?” (Svar: ”Ja.”) Denna obekvämhet kring att klassificeras som arbetare är ett problem som hotar fackorganisering mer generellt, i ett socialt sammanhang där arbetares rättigheter ses som den totala motsatsen till ”den amerikanska drömmen.” Den här attityden stöds inte minst av storföretag såsom Wal-Mart, som hotar med uppsägning om dess arbetare går med i facket.

”Hbtq-rörelsen” idag förlitar sig på illusionen om att alla hbtq-personer har samma klassbakgrund och att alla vill ha samma sorts liv (borgerligt, lyckligt äktenskap, och magiskt given allmängiltig välfärd). En del av drivkraften bakom homo-äktenskapsfrågan baseras på känslor, känslor som utgår från att alla hbtq-personer överallt är likadana när det kommer till klassidentitet. I det här fantasilandet, där alla hbtq-personer automatiskt får rättigheter och välfärd så fort de gifter sig, finns det inga uppsägningar eller arbetsskador. Med andra ord, att vara homo i U.S.A. är att ha en separat klassidentitet.

Men de fattiga bögarna och flatorna då? Delar av rörelsen har redan svar på den frågan. En lokalgrupp skrev triumferande att fattiga bögar och flator särskilt skulle vinna på rätten till äktenskap, eftersom de skulle få tillgång till välfärdsförmåner. Men det utgår från att det över huvud taget finns några förmåner att dela på, och det är mindre sannolikt bland de dåligt avlönade arbetsplatserna. Och vi borde fråga oss: hur är att kungöra giftermål som botemedlet för ekonomisk osäkerhet annorlunda från högern, som vill att kvinnor som lever på bidrag ska få äktenskapsrådgivning och som vill göra det svårare för ensamstående mammor att få hjälp? Varför skulle äktenskap, av alla saker, vara det som räddar en från klassbaserade ekonomiska problem?

Problemet är, i skuggan av nyliberalismen, att identitet – kön, etnicitet, ras eller sexualitet – har separerats från viktiga arbetsrelaterade frågor som definierar oss som arbetare. Enligt det nyliberala ramverket så kommer din identitet, som en del av en social och kulturell grupp, att skyddas bättre än dina rättigheter som arbetare. Om din arbetskamrat kallar dig något nedsättande, som har att göra med din bakgrund/sexualitet/könsidentitet/ras, så kommer hen stöta på patrull och kanske t.o.m. bli av med jobbet. Men om du får en arbetsskada, eller avskedas utan varsel, så är chanserna till att få vedergällning små, om inte obefintliga. Detta har vida konsekvenser när det kommer till hur vi ser på migrationsrättigheter, och det faktum att vi ser på migranter som personer med berättelser, snarare än arbetare. I kontexten av queer organisering kring migranter, så har rörelsen blivit kapad av mainstream hbtq-grupper, som definierar agendan enligt väldigt begränsande termer, där de separerar ”queer” från ”arbetare”.

Queera migrationsfrågor

Vilka frågor har nyligen tagits upp av queera grupper som säger sig kämpa för migranter? Jo följande: ”HIV-hindret”, som går ut på att förvägra personer med HIV/AIDS att få komma in i landet eller få uppehållstillstånd (som nu nästan hävts), par med olika nationaliteter, och asyl baserat på ens sexualitet1. Den senare frågan är tänkt att hjälpa dem som förföljs i sina hemländer p.g.a. sin sexualitet.

Vilka frågor tas upp av de som kämpar för migranters rättigheter? Just nu så är den mest angelägna frågan den om de s.k. ”omatchande numren”. Enligt de nya lagarna som fått fotfäste i hela landet, så måste arbetsgivare verifiera att deras anställda har personnummer som matchar deras namn. De som inte matchar blir rapporterade och tvingas utvisas. Systemet har många brister, inte minst att de som har ett legitimt personnummer blir rapporterade av misstag. Men framför allt så läggs vikten vid att ertappa ”illegala” flyktingar, istället för att ifrågasätta de fundamentala orsakerna till varför här finns så många papperslösa människor, som är villiga att riskera sina liv genom att använda sig utav falska personnummer. Och sen har vi razziorna såklart, vid fabrikerna och andra arbetsplatser över landet, som går ut på att gränspolisen sveper in, arresterar och fängslar eller deporterar tusentals lågavlönade arbetare. Papperslösa blir misshandlade och tusentals försvinner från sina lågavlönade bostadsområden, och de syns aldrig till igen.

Varför verkar dessa två ståndpunkter så oförenliga? Varför framställs det som att queera migranter inte har något gemensamt med övriga migranter? Varför låtsas den mainstreama hbtq-rörelsen, som en gång allierade sig med arbetarkampen, om som att arbete och exploatering inte längre är en del av dess identitet? För att förstå varför är det viktigt att undersöka hur hbtq-organisering har förändrats de senaste 30 åren.

I början av boken, Media/Queered: Visibility and Its Discontents, skriver Kevin Barnhurst skarpsinnigt att ”ett resultat av frigörelsen för hbtq-personer har varit heltids-homot, som jobbar vid skiljelinjen av queera och straighta communitys.” Han pratar också om uppkomsten av queer organisering i AIDS-epidemins kölvatten, när vi behövde skapa vår egen vård och stödtjänster. I det långa loppet så har synliggörandet av yrkesverksamma hbtq-personer gynnat rörelsen. Men det har också betytt att för att kunna vara öppet hbtq, särskilt på ens arbetsplats, måste vi förskjuta eller glömma andra aspekter av våra liv, bl.a. vår rätt till kollektivförhandlingar. I en uppsats ”Yrkesverksamma homosexuella” från samma bok, skriver Katherine Sender om en ”ingenjör och medordförande vid en arbetargrupp för hbtq-personer som var del av ett högteknologiskt företag” som ”hade förbjudit sådana grupper i åratal, då de var rädda att de skulle fungera som fackförbund.”

På det här sättet så är vad som framställs som en progressiv agenda – att låta folk leva öppet med sina identiteter – i själva verket en klassisk nyliberal lockpris-taktik. Du kan få ha din identitet, eller så kan du få arbetarrättigheter. Men det blir mer och mer svårt att få båda.

Vad kostar arbete? Nyliberalism, migration och användandet av affektkänslor

Teoretiker som studerar nyliberalism, som till exempel David Harvey och Naomi Klein, har förklarat dess huvudsakliga kännetecken; intensiv privatisering, som genom de finansiella institutionerna och strukturerna styr vårt vardagliga liv. Men för att kunna existera på det sättet som nyliberalismen gör, så behöver den kunna väcka affekt och känslor. Med andra ord, för att mildra och distrahera oss från smärtan orsakad av privatisering, så måste vi gilla oss själva som människor och som varelser bestående av identiteter – som människor med berättelser. Det här är särskilt tydligt i den pågående diskursen om migrationspolitik.

Migration och migrationspolitik porträtteras ofta som en kris. Men den riktiga krisen är den som orsakas av sökandet efter billig arbetskraft, lagstiftningar som NAFTA, och det faktum att folk tvingas förflytta sig från norr till söder och från öst till väst, och riskerar sina liv, bara för att kunna försörja sig. Den stadiga strömmen av papperslösa personer mellan nationsgränserna är ett symptom på krisen, inte själva krisen i sig. Att konstant utmåla migration och migrationspolitik som en ”kris” resulterar i en avhumanisering av migranter och flyktingar.

För att kunna bekämpa denna avhumanisering, och för få allmänheten att begripa konceptet kring papperslös arbetskraft, så har vänstern känt sig tvungen att använda sig av en retorik som handlar om den ”goda” migranten eller flyktingen. Detta kräver ett anspelande på affekt och känslor, inbakat i berättelser om beundransvärda, hårt arbetande migranter, som återupplivar bostadsområden och som bidrar till den lokala ekonomin. I U.S.A. så har konceptet ”familjers återförening” länge varit en grundsten i försöken till att reformera migrationspolitiken. Tanken är att den svåra situationen för papperslösa skulle förbättras om också deras familjer tillåts komma hit. I den senaste dusten kring migrationsfrågan så argumenterades det ivrigt, bland flera grupper, att frågor som handlar om H1-B-arbetare2 inte är förenliga med frågan om migranter som separerats från sina familjer. Detta gjorde återigen migrationsfrågan till en känslofråga och raderade subtilt det faktum att migranter med familjer också är arbetare, inte bara familjemedlemmar. ”Familjers återförening” blev trumfkortet i en större del av rörelsen för migranters rättigheter – och det misslyckades med att leda oss någonvart.

När det kommer till migranter, så återfinns särskilt den här bilden av ”familjen” som består av ett glatt, mysigt hem, som är väldoftande av kryddor och hemlagad mat, som inger trygghet och fina värderingar till efterkommande generationer. Men vad händer med dem som inte har tillgång till en sådan familj, av eget val eller på grund av andra omständigheter? Vad händer, till exempel, med queera migranter som har blivit utkörda av sina familjer eller som inte vill vara en del av ett community där de inte kan vara öppet homosexuella? Eller med dem, vare sig de är queera eller inte, som utsätts för våld inom familjen? Exkludering, homofobi, och missförhållanden är inte enbart en fråga för migrantfamiljer – men varför antar vi att dessa skulle vara mer idylliska, lyckliga eller säkrare än ”amerikanska” familjer?

Dessutom så raderar retoriken kring ”familjers återförening” arbetarfrågor, som är oerhört viktiga för hur familjer fungerar i sina nya bostadsområden eller städer. Genom att beskriva familjer med affektiva termer, så gör det att vi glömmer att nyliberalismen allt mer använder hela familjer som arbetskraft. Ta till exempel den populära idén om affärer som drivs av migrantfamiljer, som återupplivar bostadsområden. I verkligen så bidrar de, liksom de andra lågavlönade migranterna som bor i området, till upptakten till gentrifiering. Tillslut så kommer de migranter som klarar sig bättre tillhöra de som gentrifierar området, medan resten förskjuts längre ut i stadens förorter, för att sedan transporteras in till de byggnadsarbeten som finns i de ”finare” områdena.

Mainstreamrörelsen för migranters rättigheter har alltså kämpat med frågan om hur migranter kan göras mer begripliga för ”resten” av U.S.A. (vi har alltså inte förlikat oss med tanken på att mer än 12 miljoner migranter nu utgör ”oss”). Som läget ser ut nu så är arbete konstant åtskilt från arbetarna själva. I dagsläget, efter det oväntade misslyckandet med förhandlingarna som pågick under 2006, så finns det nu tecken på att arbetarvänliga grupper, såsom March 10-rörelsen, är på väg tillbaka, och med en fokus på att migrationsrättigheter ska ses på som arbetares rättigheter. Denna fokus verkar queerrörelsen helt ha gått miste om, som istället fokuserar på migrationsfrågor som berör folk på ett känslomässigt plan, och som därför mer troligt kommer att lyssnas på.

Vad för sorts berättelse?

Vad skulle det innebära att skapa en sann progressiv och queer migrationspolitik, med tanke på de begränsningar vi står inför, och med tanke på att både vänstern och mainstream-media vill ha de mer lättbegripliga berättelserna baserade på medkänsla och desperation? Är det ens möjligt att ”berätta en annan sorts historia” och att övertala läsare och andra aktivister att ha en mer användbar och grundläggande analys? Spelar ”queer” någon roll – och bör det göra det? Med tanke på hbtq-rörelsens mainstreama, ofta kapitalistiska och anti-arbetar-tendenser, är det ens användbart att skapa en queer migrationspolitik?

Under 2008 organiserade några av oss från CLIA (Chicago LGBTQ Immigrant Alliance) ett endagsforum, Migration vid gränsen: dagsarbetare, sexarbetare, våld i nära relationer & HIV (Immigration at the Margins: Day Laborers, Sex Workers, Domestic Violence & HIV). Som en av huvudorganisatörerna var jag extra intresserad av ämnet sextrafficking. Min tidigare forskning indikerade att mycket av hypen kring ämnet var ett resultat av medias fascination av sexuellt obscena berättelser om vackra, unga flickor som blir våldtagna och inlåsta av giriga människosmugglare. Jag visste också att rapporteringen av sextrafficking åsidosatte problemet med trafficking av övrig arbetskraft. Tusentals arbetare smugglas dagligen över nation- och statsgränserna, och tvingas leva under fruktansvärda förhållanden med låga eller inga löner, men media tycker inte att deras berättelser är sexiga nog.

Men sedan hörde vi talas om dagsarbetare i Kalifornien som blivit tvingade att utföra sexarbete. Fanns det någon sanning i detta, och skulle det isåfall bekräfta idén om sextrafficking som ett vidsträckt fenomen? Jessica Acee, dåvarande medlem i Latino Union, avfärdade rapporteringen som mediahysteri, men påpekade också skarpsinnigt att ”på ett sätt, vare sig de utför sexarbete eller ej, så säljer dagsarbetare redan sina kroppar, eller blir exploaterade eller är överlevare på något sätt.” Acees uttalanden illustrerade huvudsyftet med Migration vid gränsen och demonstrerade att det avgörande faktumet vi bör ha i åtanke, när vi diskuterar migration och migrationspolitik, är att vi inte kan göra en tydlig uppdelning mellan de typer av arbete som migranter utför, och att vi bör återgå till att fokusera på arbete och arbetets koppling till kön och sexualitet. Ett sådant fokus kan bara uppstå om vi erkänner de queert könade kontexterna i vilka arbete existerar.

Sextrafficking, och medias besatthet av det, är ett typexempel. Som Acee poängterade så både sexualiseras och smutskastas migranter, baserat på kön. Enligt dessa skildringar, så är offren vackra, långhåriga, olyckliga kvinnor, som är fast i ett nätverk bestående av våldtäkt och tortyr. Gång på gång så låtsas diskursen kring sextrafficking om som att arbete inte är inblandat. Det medges inte att kvinnor, och även kanske män, säljer sex frivilligt, eller att migranter kanske också är sexarbete, eller att sexarbete är ett arbete i sig. På grund av sin oanständiga natur, blir sex ett sätt varpå en kan föreställa sig den sexualiserade migrantkvinnan eller den dominanta och brutala migrantmannen (trots att smugglare kanske främst är amerikanare). Sex, i den här kontexten, upprätthåller vår bild av den stackars migrantkvinnan – Den Andre – som är i behov av räddning.

Sådana skildringar bortser också från hur sexhandeln ser ut för dem som inte klassificeras eller blir lästa som migranter eller queer. Hur hanterar vi berättelser om unga kvinnor och män, som många gånger är queer, men också ofta inte är det, som utbyter sexuella handlingar mot skydd från personer som arbetar inom polisen och rättsväsendet? Vem utbyter sex mot att inte bli arresterad, och vems sexuella identitet räknas inte för att det inte spelar någon roll för dem, eller för att deras liv inte tillåter dem den lyxen att kunna vara öppna med sina queera identiteter? Hbtq-communityt, som är på ständig jakt efter sanna och respektingivande berättelser, märker inte ens de som lever dubbla liv som papperslösa, lågavlönade arbetare och sexarbetare.

Men de här berättelserna spelar visst roll och de kan bidra till en större, fundamental omvärdering av vad som räknas som en progressiv migrationspolitik. Det är viktigt att ha i åtanke att Acee, som själv inte identifierar sig som queer och som inte representerar en queer organisation, framförde en imponerande analys om hur kön, sexualitet och arbete fungerar i en nyliberal struktur som vill ha billig arbetskraft. Tanken är helt enkelt att en queer migrationspolitik som centrerar arbete inte handlar om att lokalisera queerpersoner och deras berättelser, utan handlar om använda sig utav en specifik analys och aktivism som möjliggörs genom en queer förståelse. Att endast framhålla våra förhållanden, våra familjer, och våra kärleksliv på ett okomplicerat sätt, som är både heteronormativa och homonormativa, är att förkasta queeranalysens möjligheter och att gå på en förenklad idé om att flator och bögar är ”precis som oss”.

Personliga skildringar kan göra strukturella förhållanden mer lättbegripliga. Men kan vi använda oss utav dem utan att köpa anspelandet på medkänsla och desperation? Medan vi närmar oss det som progressiva personer hoppas blir en radikal förändring i politiken, kan vi också börja ifrågasätta kostnaderna och baksidan av att skildra personliga berättelser. Vilka bildspråk och känslor styr dem? Om de kom från arga migranter som kraftfullt höjde sina röster, och inte från uppgivna människor, skulle vi vara benägna att lyssna? Kan vi se hur vår vänsterpolitik isolerar oss från behovet av att granska våra egna ideologier och sätten varpå vi klassificerar människor som Den Andre? Kan vi använda oss utav skildringar som inte bekräftar vår godhet eller hur rätt den amerikanska drömmen är?

Vi måste förkasta skildringarna av uppgivenhet som hela tiden pådyvlas oss. De gör oss till stagnerade varelser som bönar om hjälp. Vi är alla nyliberaler nu. Vi säljer alla våra kroppar, våra liv, våra berättelser till media, för att trösta oss själva. Dessa skildringar måste utmanas och omarbetas, annars kommer vi missa den omfattande berättelsen om ekonomisk exploatering, och det förlorar vi på själva. Och till skillnad från hur jag bemötte Mr. M så måste vi vara beredda på att starta bråk när vi gör detta.

1Nyligen har detta överskuggats av DREAM-aktivister som använder sig av slagordet ”Papperslös och orädd” (Undocumented and Unafraid), vilket anspelar på jämförelsen mellan att ”komma ut” som hbtq och att ”komma ut från skuggan” som papperslös. Det här är en problematisk och oroväckande strategi som både kapitaliserar på den nyliberala tendensen att göra alla politiska kamper till rent personliga, samt underblåser hbtq-rörelsens sympati och stöd för en lagstiftning som mer eller mindre förstärker militariseringen av våra liv. Jag kommer skriva mer om ”Papperlös och orädd”-rörelsen under de kommande månaderna. Håll utkik på min hemsida för mer information.

2 H1-B-arbetare har fått ett tillfälligt visum för att kunna arbeta. När arbetet är över måste de ansöka om ett annat visum eller hitta en annan arbetsgivare, annars måste de lämna landet.

Vad är vänster om Queer? Migration, sexualitet och känslosamhet i en nyliberal värld

Minns hyllningen till sexarbetare i Stone Butch Blues

Följande text publicerades ursprungligen på Tits and Sass och är skriven av Caty Simon.

✄—————————————————————————————————————

Leslie Den queera författaren, socialisten och transpersonen Leslie Feinberg dog förra veckan. Händelsen fick mig att minnas hur jag satt på golvet i bokhandeln Barnes and Nobles när jag var 17 och läste hens1 mest kända verk Stone Butch Blues; en bildningsroman som utspelar sig i U.S.A. på de lesbiska arbetarklassbarerna under Stonewall-eran. Jag var alldeles tagen av boken och sättet som den sammanförde klasskampen, transkampen och queerkampen på ett så tydligt sätt. Jag är inte den enda sexarbetaren för vilken den här boken var viktig. När jag skrev till sexarbetaren och transmannen Cyd Nova, programansvarig vid St. James Infirmary2, svarade han såhär:

När jag läste Stone Butch Blues för nio år sedan, höll jag precis på att börja förstå att min könsidentitet var något annat än kvinna, och detta medans jag jobbade som strippa och upplevde att strippklubben var det enda stället jag kände mig hemma… Sättet som boken illustrerar hur det är att vara i konflikt med världen, samt den specifika känslan av att behöva hitta ett sammanhang som kan guida en till ens sanna jag, som lär en att navigera mot strömmen – att få läsa detta var så oerhört viktigt för mig då… Jag skulle säga att den här boken gav mig grundmaterialet för att förstå mitt behov av att transitionera, innan internet blev en sån kraftkälla för transpersoner.

Faktum är att förra veckan så översvämmades mitt nyhetsflöde på Facebook av sexarbetande queers och transpersoner som länkade till dödsannonser om Feinberg. Många av oss kan identifiera sig med hens texter om att hitta sina likar, och att jobba jämsides med dem på fabriker, barer, klubbar, och på gatan för att överleva. Därför blev jag så förtvivlad när jag hörde från The Toast att Stone Butch Blues har gått ur tryck3. (‘Hur är det ens möjligt när varenda flata in U.S.A. har åtminstone två upplagor i sina bokhyllor?’ frågade sig redaktören Mallory Ortberg.) Men det jag minns mest tydligt är när jag läste om boken i tjugoårsåldern och insåg hur stor del av den faktiskt handlar om att värdesätta sexarbetande femmes4 som en del av queercommunityt.

Jess & MilliHuvudpersonen, den unga stone butchen5 Jess, blir vägledd av sexarbetande femmes under sina tonår. Något av det första hon lär sig är att visa ömhet och respekt för gatubaserade sexarbetande femmes, som kanske precis behövt bemöta en obehaglig eller våldsam kund. Hennes första dans är på en gayklubb tillsammans med en sexarbetande femme, och första gången hon har sex är det med en Svart sexarbetande femme vid namn Angie.

”Skäms inte över att vara stone kring ett proffs,” säger Angie till Jess, ”vi är en stone yrkeskår.” Både butchar och sexarbetare bär på ett arv av könat och sexualiserat våld, och det antyds i Blues att de är motparter; de är menade att skydda och ta hand om varandra. Feinberg skriver om Jess förhållande med femme-strippan Milli: ”Vi var jämlikar när det kom till integritet… För att överleva som stone butch eller stone proffs måste en kunna uthärda denna värld.” Medans Jess dansar med den gatubaserade sexarbetaren Yvette, hennes första dans med en lesbisk femme, reflekterar hon:

Jag trycker aldrig mitt lår mot hennes skrev… Jag vet att hon har blivit svårt sårad där. Även som ung butch var den delen av min kropp något jag skyddade. Jag kände hennes smärta, hon förstod min. Jag kände hennes begär och hon väckte mitt.

Milli utropar till Jess:

”Det är såhär proffs och stone butchar är. Vi passar ihop helt enkelt… Ni är de enda kvinnorna i hela världen som smärtar på nästan samma sätt som jag gör, fattar du?”

Blues präglas av intensivt och brutalt polisvåld – vid strejkbryterier och bar-razzior. Polisen våldtar och misshandlar både butcharna och femmesen, men Jess reflekterar över att de utstuderat hoppar på sexarbetarna och behandlar dem än värre.

Många av femmesen som polisen visste var prostituerade blev slagna och separerade från resten av oss. Vid det här laget visste jag att det åtminstone skulle krävas en avsugning för att de skulle bli släppta samma kväll.

Så det Jess säger att hon lärt sig som tonårsbutch är ”att rädas polisen som sin dödsfiende och att hata hallickarna, som kontrollerade så många av de liv som tillhörde kvinnorna vi älskade.” Den här ståndpunkten är så annorlunda från de flesta av den tidens feministiska queera texter när det kommer till sexarbete. Se kontexten till det uttalandet – detta är inte carceral-feminism6. Detta är arbetarklass-, sexarbetarinkluderande, trans- och queerpolitik. Detta är hat mot hallickar för att de utgör ett annat system av övergrepp och kontroll på samma sätt som polisen gör, inte hat mot hallickar som sådana, eller hat/förakt mot dessa kvinnors val – nej, det här är ”kvinnorna vi älskade.”

Men allt är inte rosenskimrande när det kommer till relationerna mellan butchar och sexarbetande femmes, och Feinberg räds inte att tackla horfobin inom queercommunityt i sitt skrivande (även om detta skedde innan ”horfobi” ens var ett ord). Milli och Jess bråk, om Millis återgång till sitt arbete, kan alla sexarbetare – som någonsin haft en någotsånär accepterande partner som fortfarande har problem med att helt och hållet förstå – känna igen sig i. Milli slutar dansa på strippklubben under en period efter att ha blivit illa misshandlad av en kund, som visar sig vara en polis som inte var i tjänst. När sedan Jess förlorar sitt arbete på fabriken så överväger Milli att återgå till strippandet. Jess oroar sig för Milli, som är rättmätigt irriterad över tanken på att hennes partner ska tala om för henne var hon bör göra, och hon poängterar att Jess är i lika stor fara på sitt tillfälliga jobb som vakt på en klubb. Jess skriker:

”Ända sedan du träffade mig har du väntat på att jag ska göra ett enda jävla misstag, komma med minsta lilla kommentar om att du är ett proffs! … Jag har aldrig gett dig skit för det här. Men varje gång vi bråkar så ligger du på lur, du hoppas på att du ska göra mig så arg att jag ska begå ett misstag. Så att du kan lämna mig sen…”

Feinberg avslöjar skickligt huvudpersonens omogenhet genom att låta henne bete sig på det sättet vi alla har bevittnat, när det kommer till partners som vill påminna oss om vilka helgon de är; för att de tolererar oss, och att de bara kallat oss ”hora” den där enstaka gången. Milli ger svar på tal till Jess nonchalanta okunnighet:

”Har du nånsin tänkt på att jag kanske känner mig obekväm på krogen?”
Det hade jag inte tänkt på över huvud taget.
”Varför då?” frågade jag förbryllat.
”För att folk har en attityd mot oss.”
”Vad snackar du om? Det är ju en massa kvinnor på krogen som är proffs.”
”De är småstadstjejer som fnaskar för att betala hyran. De skäms över det de gör. De hänger sig inte åt det här livet på samma sätt som resten av oss… De är dina likar, inte mina. Mina likar är de kvinnor jag dansar tillsammans med. Det är de som håller mig om ryggen.”

Jess försöker förgäves hitta ett vanligt jobb innan Milli måste återgå till dansandet för att försörja dem, men som alltid låter Feinberg en äldre sexarbetande femme få sista ordet: Justine vid baren förmanar Jess att ”lägga av med dramat,” och ”växa upp,” såvida Jess inte vill förlora Milli måste hon lägga ner sin paternalistiska attityd gentemot hennes yrke.

Ändå tar förhållandet slut när Jess får för sig att besöka strippklubben Milli jobbar på, då hon är rädd att om hon inte gör det, kommer hon aldrig förstå henne. Dessvärre rådgör inte Jess med Milli om detta beslut på förhand, och att Jess dyker upp oinbjuden för att stirra på hennes nakna dans får Milli att packa sin väska och lämna henne. Men inte förrän de två utbyter ett ömt farväl där Jess erkänner att när hon såg Milli arbeta tänkte hon ”hur modiga ni är allihop… Jag skulle aldrig kunna slåss naken.” Och till skillnad från de heterocissnubbar de flesta av oss har dejtat, som, när de gör slut med oss, svär på att de aldrig kommer dejta en hora eller strippa någonsin igen, så sammanfattar Jess slutet på sitt förhållande med Milli, när hon pratar med sin vän Edwin, genom att säga att ”jag fuckade verkligen upp det här.”

I slutändan så gör Feinberg det här – Jess intrång i Millis klubb – till ett sätt att kvalificera sexarbete som en del av spektrumet av queert arbete, i en bok som skildrar detta arbete – om butchflator som finner sin naturliga plats i fackföreningarna, som skriker mot strejkbrytarna och som lider av arbetsskador. ”Det här är ju, trots allt, ett arbete,” låter Feinberg Jess observera, ”… som ger bra betalt för kvinnor som kan ta hand om sig själva.”

Milli låter Jess lära sig en viktig läxa om förhållanden mellan marginaliserade personer innan hon drar:

”Minns du när du höll om mig och sa att du skulle skydda mig, att du inte skulle låta någon skada mig? … Det var inte fel av dig att säga så, min älskling. Alla vill höra det där när de har skadats. Problemet är att du trodde på det själv. Du kan inte skydda mig, raring. Jag kan inte skydda dig.”

Även om världen som beskrivs i Blues framställer stone butchar och sexarbetande femmes som naturliga partners, som håller varandra om ryggen, så introducerar Feinberg också begränsningarna kring detta partnerskap, genom den praktiska visdom som kommer från ett sexarbetarperspektiv. Feinberg är alltjämt en realist. I den här världen finns det inte en chans att kärlek kan vara nog, när det kommer till förtryckta personer. Som Jess vän, den Svarta butchen Edwin, säger om sitt förhållande med femme-strippan Darlene: ”… det är annorlunda mellan en butch och ett proffs. Det är kärlek utan illusioner.”

Även om den här kärleken är utan illusioner, en kärlek som inte alltid kan övervinna allt, så är det ändå en bestående kärlek. När jag nu läste den här boken en tredje gång, för att kunna skriva den här texten, så blev jag överväldigad när jag insåg vilken enorm kärleksballad till sexarbetande femmes den är.

I efterdyningarna av orättvisorna kring Ferguson-domen, Marissa Alexanders vädjan efter att ha åtalats för ett brott bestående av att ha försvarat sig själv mot våld i en nära relation, och sexarbetar- och transaktivisten Monica Jones överklagan av falska åtal för ”manifestering av prostitution,” är det mer viktigt än någonsin att folk läser Leslie Feinberg. Stone Butch Blues förkroppsligar intersektionalitet innan det blev ett sådant slagord för den nya generationens vänsteraktivister. Den berättar historien om en ung judisk maskulin progressiv arbetarklassperson som kämpar mot homofobi, transfobi, Vietnamkriget, som är en del av klasskampen, och som allierar sig med sina Svarta vänner i kampen mot rasism. Men det är särskilt viktigt att hålla Feinbergs verk vid liv eftersom hen var en feministisk, queer transikon, som stod beslutsamt på samma sida som sexarbetare.

•••

1 Hen är det pronomen som Leslie Feinbergs partner sedan en lång tid tillbaka, Minne Bruce Pratt, använde i dödsrunan i The Advocate. Jag inser att The Advocate är långt ifrån ofelbar som källa när det kommer till transfrågor, men det är det senaste uttalandet kring Feinbergs pronomen från någon som stod hen nära.

2 En yrkesbaserad läkarmottagning av och för sexarbetare och deras familjer som har funnits i San Francisco sen 1999.

3 En gratiskopia går att ladda ner samt läsa online, men att köpa boken i andrahand, via webshoppar såsom Amazon, kan kosta uppemot 700 kronor.

4 Femme är en lesbisk, queer- eller transperson som har ett feminint könsuttryck. Klassiska femme-attribut kan vara läppstift/smink, högklackat, långt hår osv – alltså uttryck som kopplas till kvinnlighet.

5 En stone butch är en butch som inte vill att någon rör hennes könsorgan vid sex. Det är en äldre identitet som kommer från mitten av 1900-talets lesbiska barer, men många inom queercommunityt, inte bara butchar, identifierar sig fortfarande som stone än idag.

6 Carceral-feminism är en term som beskriver de olika feministiska teorierna och praktikerna som vill hantera feministiska frågor genom lagstiftning och genom (hotet om) fängelsestraff. Carceral-feminism består av förbudsivrande feministiska aktivister som har en lag-fokuserad agenda och som gör en förflyttning från välfärdspolitik mot en straffpolitik, som är tänkt att upprätthålla feministiska målsättningar.

Minns hyllningen till sexarbetare i Stone Butch Blues